Tillbaka till...

… barndomen

I morse när jag handlade på ICA fick syn på en hylla i ett hörn, i hyllan fanns en samling välfyllda papperspåsar märkta  med "Gårdagens bröd Butiksbakat" 

Påsarna såg väldigt välfyllda ut och jag vet inte om det var det att dom kostade 30:-/styck eller om det var den snabba resan tillbaka bland barndomsminnena som gjorde att jag tog tag i en påse, scannade den och sen pressande ner den bland de övriga varorna jag hade plockat på mig

"Gårdagens bröd" eller Xmärkt, barndomsminnen

Mamma gick ofta och handlade på Konsum - ja,vi pratar min barndom dvs långt före alla konsumbutiker döptes om till COOP - direkt när dom öppnade på morgonen

Det var precis vid öppningsdags man kunde fynda Xmärkta varor dvs varor med kort datum eller gårdagensbröd

I en familj med sex barn kunde de här Xmärkta varorna betyda en liten guldkant på vardagen och hade man fru Fortuna på sin sida så handlade mamma en onsdagsmorgon och då kunde man med lite tur ha chansen att få dela en "gårdagens semla" med mamma, pappa eller något syskon 

 För det var ju så att på den tiden när jag var barn och man fortfarande handlade på Konsum och inte på COOP var också den tiden då man fortfarande åt semlor på Tisdagar och bara under "Semmeltiden" och inte varje dag  från jul till påsk som man gör numera

Det var också då det för mig var lite extra lyxigt med en butiksbakad semla, en semla inköpt på konditori var inte bara lyx utan det var typ en ouppnåelig dröm för om vi åt semlor hemma så var det typ 9 gånger av 10 hembakade semlor och hembakat i all ära men personligen har jag nog aldrig ätit en hembakad semla som ens varit i närheten av att vara lika god som en "köpesemla"

På något sätt var det flashbacken till barndomen som fick mig att greppa den där påsen med gårdagens butiksbakade bröd och låta den följa med mig hem och väl hemma kunde jag glatt konstatera att Linn kommer att bli lycklig när hon kommer hem och kan få sig en baguettmacka till mellis

Förutom en baguett fanns där tre limpor ( numera skivade, paketerade och inskuffade i frysen), fem winerbröd, 3 frallor, 2 bagels & 3 kanelbullar

I ett miljötänk och för att minska matsvinnet så tycker jag att det är en bra ide att handlarna säljer gårdagens bröd på det här viset istället för att bara kasta iväg det och kanske är det så att just dessa fyndpåsar kan bli en liten guldkant på vardagen för någon

Även om det för mig idag inte blev just den guldkanten på vardagen eftersom vi har förmånen att ha möjligheten att äta både baguetter, winerbröd osv när vi känner för det så blev det ändå en guldkant på min dag med den lilla resan tillbaka till barndomen, att för en kort stund få känna den där den där mysiga känslan av lyx och glädje jag som liten kunde känna då när mamma kom hem och packade upp något extra gott till förmiddagsfikat 

Att...

… vakna med ett leende

Känslan när man vaknar med ett leende på läpparna och direkt känner 

- Det här blir en bra dag!

Och att den känslan sen håller i sig hela dagen trots att det egentligen är en rätt medioker lördag

Den känslan har jag haft turen att gå runt med idag trots att Paul åkte iväg och jobbade, att Linn är sjuk och har legat i sängen hela dagen och det roligaste jag har gjort idag är att mocka, fodra hästarna, laddat x antal tvättmaskiner och hängt tvätt

En rätt innehållslös och som sagt lite halvtråkig lördag med andra ord och ändå har jag gått runt med en skön bubblande lyckokänsla i kroppen

 Men kanske är det just det som är poängen

- att hitta glädjen och lyckan i det lilla

Att komma på sig själv med att man med ett leende på läpparna tar några salsasteg  under tiden man lagar middag bara för att man är på så bra humör och helt enkelt måste få pysa ut lite av den positiva energin man har i kroppen  

Med risk för att

… låta tjatig

Men shit så grymt roligt det är att träna!

Tänk att jag skulle behöva bli 50+ innan jag upplevde den där endorfinkicken som infinner sig efter ett träningspass

Hardcorepasset i torsdags var både grymt roligt och grymt tufft

Under avslutningsblocket som bestod av 20 sekunder burpees, 10 sekunders höga knän, 20 sekunder burpees, 10 sekunder höga knän and so on i 8 intervaller var jag helt övertygad om att min sista stund var kommen och att jag inte skulle ta mig ut ur träningslokalen levande

I takt med att andningen började återhämta sig och insikten av att jag fortfarande levde så smått började infinna sig så infann sig också den där lyckokänslan som bara infinner sig när man gjort något bra, något man aldrig trodde att man skulle klara av att göra och även om kroppen var grymt trött så bubblade det av lycka i blodet

- träningsendorfinerna!!!

2020 har startat i rekordfart för min del

Bootcamp måndag & torsdag

Mi Fiesta tisdagar

och lätt löpning på lördagar

Träning fyra dagar i veckan, lagom dos säger folk i min omgivning

Själv känner jag bara - Mera!!!

6 hardcorepass & 2 Mi Fiestapass under januari och jag känner redan en stor skillnad både vad det gäller konditionen men kanske framför allt styrkan och på kroppens  hållning

Tänk att så lite kan göra så mycket!

Det är synd att det är så galet trist att löpträna jämfört med Bootkampen och Mi Fiestan annars Skulle jag nog lägga till en eller två löprundor till per vecka

Men som sagt, jag hann bli 50+ innan jag fick uppleva det där endorfinruset som uppstår efter en träning

Lite synd att det skulle dröja mer än ett halvt liv innan jag fick uppleva den men å andra sidan är det bättre sent än aldrig

När livet...

… levererar

Vilken rivstart på veckan

* Måndag - hardcore pass efter jobbat

* Tisdag - Mi Fiesta efter jobbet

* Onsdag - Date med min bonus Lilleman efter jobbet

* Torsdag - En HELdag utomhus på jobbet med lek, korvgrillning, promenad och hela kitet, vi var ute HELA dagen och tankade frisk luft förutom de få minutrar  när vi bytte blöjor på barnen och efter jobbet var det direkt till veckans andra Hardcorepass

* Fredag - den ligger ännu som ett oskrivet blad

Kroppen vrålar av trötthet och mina muskler kräver semester efter dagens pass, ett pass där jag utmanade mig lite extra genom att ta lite tyngre vikter, när kroppen skrek 

- Lägg ner!!!

Ja då orkade jag en eller två upprepningar till

När jag stod i plankan och kroppen skrek

- Sluta!!!

Ja då pressade jag ytterligare några sekunder

När vi körde höga knän, det var 15 sekunder kvar och syrebristen bara vrålade

- Klart slut!!!

Ja då ökade jag takten lite och höll ut

 Det är så sjukt galet hur roligt och så otroligt energipåfyllande det är att träna

Jag som alltid dragit mig för att träna i grupp har upptäckt att det är precis vad jag behöver för att inte ge upp och kasta in handduken så fort det tar emot

Jag har bestämt mig för att from nu ska det tankas härlig energi och att livet ska fyllas med "må bra upplevelser" och vad mår man bättre av än kärlek?

Och det är där mina onsdagar med Lilleman kommer in

Det är underbart att få spendera ett par timmar varje onsdag tillsammans med denna lilla krabat som ger så mycket energi och kärlek 

Att bara få var "här & nu", sitta och fika, upptäcka stan tillsammans och ha såna där härliga samtal som man bara kan ha med en snart tre år gammal liten människa

Att trots att jag är drygt femtio år äldre få bli utvald att vara någons bästa kompis är stort och något som verkligen värmer mitt hjärta

Lilleman och jag har upplevt så mycket tillsammans och lärt oss så mycket av varandra och jag är så otroligt tacksam och glad över att vi två får fortsätta att finnas i varandras liv

Ja, även om året bara är sexton dagar gammal så känns det verkligen som om 2020 redan har levererat långt över förväntan och jag väntar med spänning på vad 2020 ska leverera härnäst 

  

Saker jag inte...

… trodde om mig själv

* Att jag skulle börja motionera och dessutom tycka att det är roligt

*Att jag skulle springa Tjejmilen, Midnattsloppet, eller ja att springa var väl att ta i men jag har i alla fall på något sätt genomfört Tjejmilen två gånger, Midnattsloppet en gång och även Sickla gruvlopp

* Att jag skulle anmäla mig och dessutom genomföra två terminer med Mi Fiesta, dvs dansa i grupp

* Att jag skulle anmäla mig till ett Bootcamp

Men undrens tid är inte förbi och jag har gjort det ovanstående, det där som tidigare bara var ett enda stort big NO NO och helt enkelt inte funnits med på kartan i min värld och nu när jag har provat på det så förstår jag inte riktigt varför jag inte har gjort det tidigare

Jag förstår inte varför det där med att träna i grupp tidigare har känts så otroligt läskigt och så totalt främmande för mig eller jo egentligen vet jag ju vad och varför jag tänkt och känt som jag har gjort men nu med facit i handen kan jag mest känna att det har varit så otroligt korkat att de tankarna och de känslorna fått mig att avstå eftersom det egentligen inte funnits någon relevans för dom eller så kanske det har det bara det att jag nu haft turen att hamna på rätt plats med rätt personer omkring mig

På Stockholm BootCamp Factory har jag haft turen att få träna med både Alexandra och Charlotte och mina fördomar om att det skulle vara snorkiga och stroppiga instruktörer och bara skulle vara vältränade "lattemammor" och machosnubbar på såna här ställen var just bara fördomar, vi som tränar är en salig blandning av helt "vanliga" människor dvs somliga har varit elitidrottare, somliga motionärer, andra har tränat tidigare men haft uppehåll, en och annan blivande mamma, kanske även någon "lattemamma" och en del nybörjare

- Ja kort sagt en salig blandning av alla sorter

och det skönaste av allt är att vi alla tränar på våra egna villkor och efter våra egna förutsättningar och att vi alla är där av en och samma anledning

-  vi vill bli starkare 

och under tiden vi kämpar på, under tiden vi  pressar oss till vårt yttersta och även peppar varandra så skapar vi tillsammans en otroligt härlig stämning i lokalen

 En stämning som gör att jag trots att jag är så slut efter ett pass att det känns som om kroppen skulle strejka vilken minut som helst och bara vill lägga sig ner och dö en stund så börjar jag redan då längta till nästa pass och egentligen så är det helt galet att förstå att jag nu under januari och februari ska utsätta mig för Hardcorpass två gånger/vecka

Inte nog med det, nästa vecka drar  Mi Fiestan igång igen

Mi Fiestan som är så rolig att den på något vis inte känns som en träning utan bara som en helt underbar timme som trots att svetten lackar pulsen ökar och kroppen är rejält trött efteråt så totalt fyller på kroppen med måbra endorfiner
 En timme där jag trots att jag är smidig som ett kylskåp och har noll taktkänsla ändå på något vis glömmer dom detaljerna och bara  älskar att få "dansa loss" utan att bekymra mig det minsta om jag tar ett felsteg eller två eller ve och fasa om någon skulle se det!!!

 Men på något konstigt sätt så har jag fortfarande lite svårt att ta in att jag faktiskt skriver Helen och dans i en och samma mening

- Hur gick det till liksom?

Hur får man ihop det?

Jag vet inte hur men Sara som håller i Mi Fiestan lyckas precis som Alexandra och Charlotte att dela med sig av sin egen energi och vara så grymt inspirerande att jag liksom glömmer bort att jag inte är bekväm med gruppträning, att jag inte kan dansa, att jag inte kan träna, att jag inte kan...

… när allt kommer omkring så kan jag faktiskt en hel del och även om jag tvivlar ibland så har jag modet att våga utmana mig själv

Jag vågar prova nya saker och jag gör det utan att tänka alltför mycket på vad andra runt omkring tycker och tänker för hur det än är så när allt kommer omkring är vi alla så upptagna med att göra det vi själva gör att vi helt enkelt inte har tid att hinna snegla på hur "alla andra" gör 

Och även om det på något sätt är lite tragiskt att en massa fåniga tankar, känslor och rädslan för det okända  fått mig att avstå från så många saker under så många år så är det ändå någonstans en rätt häftig känsla att som snart 55åring upptäcka att det aldrig är för sent att lära sig nya saker och att man faktiskt kan mer än man tror om man bara vågar ta steget och utmana sig själv och sina demoner 

Det här med...

… att träna

Ända sen jag körde ett "prova på pass" hos Alexandra har jag varit superpeppad på att vara med på en bootcamp under januari dvs att träna 2ggr/v där

När nyårsklockorna klingat ut och det nya året började så tog jag tag i promenaderna igen, under årets fem första dagar promenerade jag sammanlagt 3.9 mil och när jag la mig i går kväll kände jag mig taggad och redo för dagens Hard core pass

Men det var igår kväll det,

när jag vaknade i morse var jag allt annat än taggad

Helt plötsligt kändes det där träningspasset bara så jobbigt och totalt ointressant

Jag kunde rada upp minst tio andra saker som kändes betydligt viktigare än att träna

Som tur var så hade jag en träningskompis så att hoppa över första passet fanns liksom inte på kartan men jag var allt annat än taggad och sugen på det hela

Helt ärligt så kände jag mig rätt mycke "vill inte", stel och totalt ovillig när jag klev in i träningslokalen och ända fram till passets första övning kände jag bara ett stort 

"Jag vill inte, jag går hem..."

Men någonstans långt inne tittade den där lilla djävlaranammatypen fram och sparkade mig lätt i baken och sa åt mig att sluta vara så motsträvig

Ja sen köttade jag bara på och köttade är precis rätt uttryck för det var precis vad jag gjorde

Det fina i kråksången är att alla tränar på efter sina egna förutsättningar utan att jämföra sig med varandra

- samma övningar men med olika vikter, intensitet

Jag var på väg att ge upp mer än en gång men på något sätt så lyckades jag peppa mig lite att ta i lite till, och lite till och vips var passet över och jag kunde klappa mig själv på axeln och känna mig riktigt riktigt nöjd med mig själv

Träningsåret 2020 har börjat bra och jag ska försöka fortsätta i samma spår

Jag har inga direkta mål under året mer än att genomföra Vårruset, Tjejmilen & Midnattsloppet och det förhoppningsvis lite, lite snabbare än förra året men tiden är inte det viktiga

Det viktiga är att hålla kroppen i form för hur det än är så även om jag tränar förhållandevis måttligt så har jag nu när jag kommit igång igen insett hur mycket jag faktiskt har saknat träningen under det ofrivilliga uppehållet då livet liksom kom emellan så en av årets stora utmaningar får helt enkelt bli att hitta ett sätt att prioritera träningen när vardagen ska pusslas ihop

Året som gick...

… i bilder

Eller året som gick i mina nio mest gillade bilder på Instagram

Om jag själv hade tagit mig tiden att välja ut nio bilder från året som gick hade det förmodligen sett lite annorlunda ut men på något sätt känns det ändå som att dom här fotona fångade och ramade in  mitt 2019 ganska bra 

Ulf Lundell min mentor, mannen som sätter ord på mina känslor och tar mig igenom både med & motgångar, mannen som varsamt lotsar mig genom vardagen och på något underligt vis hela tiden får mig att se livet på ett nytt annorlunda sätt och samtidigt lär mig nya saker om både mig själv och andra

Ulf Lundell, mannen som levererade en helt magisk spelning i Varberg, en spelning som nästan ett halvår efteråt fortfarande gör mig alldeles varm i hjärtat 

Sen har vi fotona på mitt "gamla jag" och mitt "nya jag" 

Mitt nya jag som förutom Tjejmilen, Midnattsloppet & Sickla Gruvlopp under året klarade av en mängd utmaningar av olika karaktär,

utmaningar som mitt gamla jag av diverse olika anledningar aldrig hade tagit sig an

Utmaningar som stundtals känns ganska jobbiga och som fått mig att mer än en gång tvivla på vem jag är, vad jag kan osv, utmaningar som kanske inte alltid gått åt det håll jag velat men som på något vis ändå har lett framåt och fått mig att växa

Den öde stranden, det stilla vattnet får representera den tunga förlusten av saknaden efter tre nära och kära som under året fick avsluta sina liv och vandra vidare till evigheten

Tre personer som var och en efterlämnat en sorg, saknad och tomhet inom mig men som ändå alltid finns med i mitt hjärta tillsammans med alla de minnen vi skapade tillsammans

Fotot från Rappakaljan med texten "Folk som är dumma i huvudet inser inte att dom är dumma i huvudet för att dom är dumma i huvudet" får representera de människor jag har mött under året som satt käppar i hjulen, varit energitjuvar och bara i största allmänhet tillfört negativitet. 

Dessa människor kommer alltid att finnas och det är inte så mycket man kan göra åt dom mer än att bara se till att man själv gör det bästa man kan i situationen som uppstår, att man inte låter sig dras ner till deras nivå och låter den negativa energin få övertaget

Dom här människorna har en tendens att locka ner mig i sandlådan och det är ok, så länge jag inte stannar där för länge utan att jag har vett nog att resa mig upp ur sandlådan i tid innan leken spårar ur

2019 firade Paul & jag vår 15åriga bröllopsdag, det har inte varit en lätt resa vi har gjort tillsammans

Vi har inte alltid gått bredvid varandra, kärleken har inte alltid varit självklar, vi har kämpat

Ibland har vi kämpat var och en för sig men oftast har vi kämpat tillsammans

  2019 var på något sätt året då vi kämpade tillsammans

2019 var året då Paul har funnits vid min sida i både med och motgångar, 

det har varit året då Paul om och om igen har fått coacha och peppat mig att våga tro på mig själv, 

att stå upp för den jag är och det jag tror på

 Han upplever förmodligen ibland att det är som att prata till en vägg, att jag inte lyssnar och tar till mig det han säger, att jag förmodligen stundtals gör honom galen med mina invändningar, mina undanflykter, mina förmåga att överanalysera, min rädsla för att sätta ner foten, min förbless till att vilja pleasa alla och att jag ibland (oftast) gör tvärtemot hans råd och går min egen väg så hoppas jag att han vet att det betyder oerhört mycket för mig att han finns där och puffar mig framåt  

Slutligen då, fotot på tårtan

Tårtan får väl symbolisera att även om det under året har varit en hel del motgångar och stundtals har känts både tungt och motigt så har det funnits många guldkorn som är väl värda att fira med en bit tårta

När livet är tufft och motigt är det lätt att man fastnar i allt det där man inte har istället för att se till det man har och just det får bli något jag tar med mig in i 2020

- jag ska öva på att bli bättre på att se till det jag har istället för det fastna i tankar kring det jag inte har

Så var det det här...

… med poddar

Väldigt långt efter alla andra upptäckte även jag det här med poddar

Kanske att jag någon gång innan varit där och nosat lite på någon podd men mer än så har det inte varit, kanske för att jag valt att lyssna på musik istället för att lyssna på en podd men så bara sådär huxflux en natt när jag hade lite svårt att sova fick jag för mig att jag skulle lyssna på något istället för att bara ligga och vrida mig i sängen och *poff* så hade jag tagit klivet rakt in i poddvärlden och upptäckte samtidigt att poddvärlden var hur stor som helst och under tiden jag scrollade runt och botaniserade i utbudet passade jag på att samla ihop diverse poddar i en "att lyssna på lista"

Mitt i poddjungeln hittade jag ett poddavsnitt som jag lyssnat på inte bara en gång utan just nu är inne på tredje gången

Ett avsnitt som jag kände mig hemma i direkt, ett avsnitt jag önskar jag hade haft tillgång till då för två år sedan, så många kloka ord och tankar som jag hade behövt höra just där och då om inte annat för att få känna att jag inte var ensam om det jag gick igenom

Det hade varit så skönt att där och då få höra att alla de känslor som åkte berg & dalbana var normala,

att det finns ett hopp, en framtid

Då när jag befann mig i det där becksvarta hålet hade varit så skönt att få höra att det var ok att känna och tänka som jag gjorde

Det hade varit så skönt att få höra att det fanns hopp, det fanns läkning, det fanns en framtid...

… nu är framtiden här

Nu vet jag värdet av att våga förlåta, 

värdet av att orka slåss för det man tror på

men framförallt vet jag mitt eget värde

Så var det det här...

… med att blogga

2019 kommer inte att gå till året som det år då min blogg fylldes med inlägg efter inlägg utan det är väl snarare så att 2019 kommer att vara det året då jag ständigt bloggade "i huvudet" men aldrig riktigt tog mig tid att se till att få ner mina tankar i skrift här på bloggen eller kanske är det så att behovet att blogga och få ur mig tankar och känslor inte varit lika stort som det varit tidigare

Kanske är det så att det har varit fullt tillräckligt för mig att under mina långa promenader och korta löprundor helt enkelt varit fullt tillräckligt att  "blogga inne i huvudet" dvs att vrida och vända på tankarna kring allt som händer inom mig

Det viktiga har inte varit att få ner det i skrift utan det har  helt enkelt räckt med att sortera upp, analysera, värdera osv men såhär på årets sista dag ska jag i alla fall göra ett försök att väcka bloggen till liv igen om inte annat så för min egen skull och av den enkla anledningen att det är så skönt att sortera upp och få ner tankarna i skrift för att sen kunna gå tillbaka och läsa och påminnas om det som varit...

Då och...

… nu

För tre år sedan hade jag precis påbörjat återhämtningen efter den dubbelsidiga lunginflammation som höll på att kosta mig livet

Jag var i så uselt skick att jag knappt kunde gå hundra meter utan att stanna och kippa efter andan,

de första dagarna hemma var jag tvungen att ha rullator när jag skulle gå ut på tomten för att hämta frisk luft, att ta mig uppför trappan från nedervåningen innebar att jag var tvungen att stanna en eller två gånger för att hämta andan...

... i dag skulle jag ta en liten promenad med Picasso

Det var så otroligt härligt oktoberväder ute så den lilla promenaden som var tänkt att bli sådär en 5km lång blev istället drygt en mil

En mil i raskt tempo och jag njöt varenda minut av promenaden

Njöt av att kunna gå på i raskt tempo, njöt av att känna att jag hade både kraft, ork och vilja att ta i lite extra i uppförsbackarna och inte en enda gång behövde jag stanna för att pusta ut eller hämta andan, tvärtom mot slutet av promenaden ökade jag takten en aning bara för att få upp pulsen lite och jag blev lite, lite sugen på att ta några löparsteg men med en förkylning som poppat under ytan de senaste dagarna och lite lätt ont i halsen bestämde jag mig för att låta bli och istället vara glad över att jag numera klarar av att springa och att jag faktiskt lyckats uppfylla de tre mål jag satte upp precis i början av semestern, dvs

* Att klara Midnattsloppet på utsatta 45min 

* Att ta mig runt Tjejmilen

*Att klara Sickla Gruvlopp under 26 min

 

*Midnattsloppet klarade jag med minsta möjliga marginal och tog mig runt på 44:21

*Tjejmilen gick "sådär", efter 3km sa mitt knä ifrån men på ren viljan tog jag mig runt banan även om tiden inte blev riktigt vad jag hade hoppats på, 1.33.21

* Gruvloppet gick över förväntan, 20.06 tog det mig att springa 2.5km

Tre år,

då och nu

Nu när jag tittar tillbaka kan jag konstatera att resan inte alltid varit så enkel

Det har varit ups & downs och den har kantats av nya lärdomar och erfarenheter

En del erfarenheter hade jag mer än gärna klarat mig utan men samtidigt är det så att det kanske så att det är just dom erfarenheterna man lär sig allra mest av och som gör en starkare

Tre år

då och nu och någonstans är jag är ett levande bevis på att livet inte är slut efter 50

Midnattsloppet...

… och jag

När semestern började gå mot sitt slut och det kändes som allra motigast med morgonrundorna,

då när orken liksom inte fanns där just då dök mailet upp

"Grattis, du har vunnit en startplats i Midnattsloppet"

Vad då Grattis? 

Just den dagen kändes mailet som ett hånleende och jag undrade stilla inom mig hur jag kunde vara så korkad att tävla om en startplats, varför liksom?

Och varför skulle jag vinna just den tävlingen?

Jag beslöt mig till slut för att anmäla mig till 5km och i samma minut som jag klickade iväg min anmälan började tankarna maila på än värre och i ärlighetens namn var det mest negativa tankar som tog fart och snurrade runt i huvudet på mig förmodligen mest beroende på att det kändes så otroligt tungt och jobbigt att träna just då

Trots fyra veckors målmedveten träning stod jag och stampade på samma ställe som innan semestern

Jag hade på något sätt inbillat mig att bara jag kom igång och fick till en vana med mina morgonrundor så skulle jag sakta men säkert känna att det gick lättare och lättare men just där och då kändes det precis tvärtom

Viljan fanns där men inte orken, lusten

Det kändes bara tungt, som att röra sig i motvind med betongskor på fötterna men jag bestämde mig för att inte ge upp utan kämpa vidare och sakta, sakta började glädjen och lusten infinna sig

Det blev roligt att träna och någonstans tändes den lilla lågan inom mig

- Jag skulle ställa upp i Midnattsloppet och jag skulle göra det med glädje

Dagarna gick, lusten, orken kom sakta tillbaka, jag hittade motivationen igen och det kändes roligt

Dvs ända fram tills jag satte mig ner och läste på om loppet och insåg att det fanns en tidsgräns på 45min

Jag som med nöd och näppe hade jobbat mig ner till att närma mig att springa 1 km på 9 min kände att rullgardinen drogs ner

Att springa en, kanske två kilometer efter varandra på nio minuter kanske skulle gå men 5km på raken, skulle inte tro det

Men jag kämpade på och helt plötsligt var dagen inne

Hela gårdagen var en enda lång ångest i väntan på kvällen

Mer än en gång bestämde jag mig för att strunta i det hela

Jag var helt övertygad om att alla andra som sprang skulle vara värsta atleterna, supertränade till max så mina tankar gick i banorna att hellre avstå än att misslyckas men varje gång jag tyst bestämde mig för att kasta in handduken så var det någon som tippade över mig på rätt spår igen

Jag hade pepp från många håll, familj och vänner som trodde på mig när jag själv sviktade

Strax före 23 stod jag där i startfållan tillsammans med massor av andra människor i varierande ålder och storlek och tillsammans sjöng vi "Just idag är jag stark, just i dag mår jag bra..." och sen räknade vi ner 10, 9, 8, 7....

… och iväg

Och jag joggade, det gick otroligt lätt

De tre första kilometrarna gick helt ok att springa

Dock hade jag ingen som helst koll på hur jag låg till tidsmässigt eftersom jag inte hade någon klocka

Någonstans mellan 3 och 4 kilometer tog det stopp eller ja krafterna sinade en aning i backen upp mot Mosebacke men när jag passerade 4km skylten kände jag 

- Ok, jag kommer att ta mig i mål, förmodligen på sådär 55-60 minuter 

Tiden kändes inte längre så viktig utan det viktigaste var känslan av att jag faktiskt skulle orka genomföra det hela

Kvällen innan hade jag fixat en spellista på Spotify som var drygt 60 minuter lång

Låtarna var noga valda och tanken var att efter ca 41 minuter skulle jag ha "Utan er" med Lundell i lurarna och på så vis peppa mig den sista biten

Nu blev det inte riktigt så, av någon anledning hamnade spellistan i "shuffelmode" så låtarna serverades lite hel vilt men det magiska inträffade när jag närmade mig upploppet och kunde skymta klockan framme vid mål visade den 23:34:01 dvs jag hade exakt 50 sekunder på att ta mig i mål och i samma stund som jag insåg det sjöng Lundell ( vem annars ) 

- Håll fast vid din dröm, 

Lyssna till ditt hjärtas röst...

 Jag vet  inte riktigt varifrån jag fick dom där sista krafterna men jag lyckades uppbringa lite energi och med 39 sekunder till godo gick jag i mål på 44:21

Och, jo jag var trött, stum i benen, hade ont i knät, var svettig som få men mest av allt kände jag mig så sjukt stolt och nöjd

Jag tror faktiskt inte att jag har tyckt om mig själv så mycket som jag gjorde just där och då 

I dag har jag gått som på moln, lätt adrenalinstinn och jag är fortfarande grymt stolt och imponerad över mig själv men lite, lite grämer jag mig över att jag inte hade någon klocka att checka tiden på,

hade jag haft lite mer koll på tiden hade jag nog kunnat lägga in ytterligare en växel och kanske kommit in på 42-43 minuter

Men å andra sidan spelar det ju ingen större roll i det hela för var det något jag lärde mig under gårdagen så var det att inte stirra mig blind på tiden

Jag har under sommaren haft som mål att komma under 9 min per km, någon enstaka gång har jag varit där och sniffat vid någon enstaka km

Under Midnattsloppet var min snittttid per kilometer 8:38 så from nu ska jag inte stirra mig blind på tiden utan mer koncentrera mig på själva löpningen,

att orka springa allt längre sträckor

En annan sak jag lärde mig var att jag kan betydligt mer än vad jag tror och att jag har betydligt mer djävlar anamma i mig än jag anar och att jag måste jobba på att sätta mer press på mig själv när jag tränar, nu ger jag upp rätt lätt, det blir ofta att jag ger upp och börjar gå så fort det tar emot, i går under loppet var det ju lite annorlunda

Istället för att ge upp tänkte jag

- Jag springer fram till den där funktionären, sen går jag en bit

När jag väl var framme vid just den platsen bestämde jag mig för ett nytt mål, och ett nytt mål och ett nytt osv innan jag till slut gav upp

- just den peppen måste jag bli bättre på och plocka fram den där lilla tävlingsmänniskan i mig även när jag bara är ute på en vanlig simpel rnda härhemma

Att inte ge upp, att alltid försöka lite till...

Ibland kanske man...

… måste lyssna

I dag har jag målat staket, det tog några timmar och gav upphov till en del filosoferande

Tankar om allt och inget men ändå kring ett och samma ämne och mitt i allt funderande slog det mig plötsligt att kanske är det så att jag på något vis är så upptagen med att lyssna efter det jag vill höra att jag helt enkelt missar det som sägs och därmed även missar det jag skulle vilja höra eftersom det inte sägs just på det viset jag vill eller med just de orden jag vill höra...

Jag och min...

… morgonrunda

Under våren kom det sk livet emellan och mina små gå/löprundor kom av sig så en av mina föresatser inför den här semestern var att jag skulle göra ett försök att komma igång igen

Eller nej, jag skulle inte göra ett försök 

- Jag skulle komma igång

Under den första semesterveckan slog livet till igen och allt stannade upp men när semester vecka nr 2 infann sig fanns längre inga om eller men, 

det var bara att köra igång

Jag bestämde mig för att ta det lilla lugna,

att inleda varje morgon med en runda med  rask promenad/korta sträckor av löpning

1.5 km kan ju tyckas vara lite larvigt och egentligen ingen större ide att ge sig ut på men för mig kändes det som en lagom start om inte annat för att kunna argumentera med mig själv när latmasken satte in, jag menar ca 15min/dag är liksom inget att bråka om

- Det är bara att gör det

Och jag har gjort det nu i tretton dagar med undantag för förra söndagen då jag tog en "vilodag"

Jag skulle ju ljuga om jag skrev att jag varje morgon studsar upp ur sängen och tänker

- Yippey, ännu en morgon, ännu en morgonrunda

Det är nog lite så att det fortfarande känna lite halvmotigt varje morgon men på något sätt lyckas jag vinna över latmasken och komma iväg

Vissa mornar flyter det på ok, andra mornar känns det som att springa i motvind eller som i morse dvs som att jobba mot en betongvägg

Men känslan efteråt är alltid densamma

- Trött, svettig men nöjd

Och även om det är motigt så går det långsamt framåt,

för varje morgon orkar jag springa allt längre sträckor och häromdagen bestämde jag mig för att utöka morgonrundan till 2.5km dvs samma sträcka som Sickla Gruvlopp som går av stapeln i september och ett av mina mål är att dessa morgonrundor ska leda mig till att kunna springa det loppet dvs springa 2.5km

Jag vet, det låter löjligt lite och är förmodligen a piece of cake för det allra flesta precis som att min morgonrunda är löjligt kort och även utför på en rätt långsam tid men när det kommer till löpning  är liksom ingen ide för mig att jämföra mig med "alla andra" utan jag har bara mig själv att jämföra mig med

För tre år sen fanns det inte ens på kartan att jag skulle gå en raskpromenad,

för tre år sedan kunde jag knappt gå hundra meter utan att stanna och hämta andan

För tre år sen...

… nu är jag här

Jag har mina små mål som jag jobbat mot i långsam takt

* Att gå/springa en km under nio minuter, det har hänt att jag har gjort det vid några få tillfällen men oftast landar jag på någonstans mellan nio - tio minuter

* Att ta mig igenom Tjejmilen den 31 augusti, jag hade en liten förhoppning om att kunna slå min tid från förra året men med tanke på mitt knä och bristen på träning så siktar jag in mig på att ta mig runt helt enkelt

* Att genomföra Sickla gruvlopp - springandes, jag har ingen tanke på att springa speciellt fort utan att just kanske kunna springa 2.5km utan att behöva pausa och promenera emellanåt

Som sagt, små, små mål och efter mina förutsättningar och någonstans mitt bland mina små mål har jag även en förhoppning om att det någon gång ska börja kännas roligt, att det inte ska vara sånt motstånd varenda morgon men å andra sidan är det kanske det där motståndet jag behöver för att jag ska komma iväg

Kanske är det så att jag måste ta en diskussion med latmasken varje morgon för att locka fram tävlingsmänniskan i mig 

Eller nej, jag är ju ingen tävlingsmänniska, jag tycker ju bara om att slå mina egna rekord....

När man tror...

… att man förberett sig

Så många år,

så många tankar

Så mycket bearbetning och på något sätt trodde jag att jag hade allt under kontroll,

att jag på något sätt bearbetat mig igenom alla känslor,

att jag var förberedd...

På något vis borde jag ha lärt mig att man aldrig på förhand vet hur man ska reagera i en situation man aldrig befunnit sig i tidigare,

Att man aldrig på förhand kan föreställa sig hur känslor man trodde man hade under kontroll helt plötsligt ska börja leva sitt eget liv och sätta fart på tankar som skakar om tillvaron

Tankar och känslor som man bäddat in i hjärtat poppar upp totalt okontrollerat likt popcorn i en varm kastrull

Tankar och känslor som gör mig både ledsen och glad på samma gång

Ledsen över det som inte blev som jag kanske önskat och velat men samtidigt så glad och tacksam över alla fina minnen som för alltid kommer att leva kvar i mitt hjärta

Och det är någonstans i de fina minnena jag känner att jag vill landa, 

att det är den känslan jag vill bära med mig in i framtiden

Det är i alla fina minnen och kärleken  jag varsamt kommer bädda in dig i mitt hjärta och det är den värmen som kommer att trösta mig när det känns tungt....

  

Att äga...

… sina relationer

Mina tankar,

mina känslor är just mina och ingen annans

Det är tankar, känslor som ingen annan kan bedöma eller värdera

Det är känslor som ingen annan ska få gå in och rota i bara för att förstöra och förgöra

Det skulle vara så lätt att bara kliva undan,

låta det elaka förtalet återigen få slå rot och segra

Men riktigt så enkelt är det inte,

jag äger rätten till mina känslor,

rätten till mina relationer och den rätten kan ingen ta ifrån mig

Jag äger mina relationer och därmed även ansvaret att förvalta dom på det sätt som jag finner vara det bästa

Om sen andra känner att det är viktigt att försöka söndra och förgöra så säger det mer om dom som personer än vad det gör om mig och kanske är det så att dom istället borde ägna mer tid och eftertanke åt sina egna relationer istället för att lägga energi på att försöka förstöra och förgöra mina relationer...