Prioriteringen...

... fungerar

 

 

Många av oss har suttit i ett väntrum på akuten och läst den där lilla lappen om hur det går till där och varför det kan bli väntetid och då har det där lilla ordet prioritering dykt upp i texten

Jag har själv suttit där i väntrummet och någon gång har även jag suckat över att det tagit så lång tid och känt att det där ordet "prioritering" känts lite sådär

Men efter våra upplevelser den senaste månaden kommer jag aldrig mer sucka uppgivet när hjälpen dröjer pga av prioritering, vi har på nära håll sett hur det fungerar och någonstans inom en så är det ju alldeles självklart att den som mest behöver läkarens hjälp ska få den

 

 

 

 

 

När Linn var som sjukast var det självklart för personalen att den personal som behövdes där skulle finnas runt henne, andra patienter fick vänta

Behövde Linn en undersökning blev den gjord så snabbt det bara gick, röntgen, ultraljud eller vad det nu var det tog bara en kort stund och sen genomfördes den vilket då med all säkerhet medförde att en och annan patient snällt fick vänta en liten stund extra på sin tur

I takt med att Linn frisknade till så förändrades även prioriteringen när det gällde undersökningar

Det som tidigare skett på minuten kunde då ta ett par timmar innan det blev genomfört och mot slutet av sjukhustiden fick vi t.o.m vänta till nästa dag och den allra sista undersökningen fick Linn utföra ett par dagar efter att hon hade lämnat sjukhuset

 

 

När Linn flyttade från ECMO-IVA till BIVA fick vi till en början ett eget rum där vilket var toppen

Personalen där var även så otroligt snälla att dom lät oss vara tre på rummet istället för två som är riktlinjerna i vanliga fall

Efter ett par timmar på BIVA började personalen lite ursäktande förbereda oss på att vi nog troligtvis skulle få flytta över på en tvåsal eftersom man skulle behöva rummet till en baby

 

- Linn har ju på några timmar gått från att ha varit sjukast av barnen här på BIVA till att vara den piggaste...

 

 

Även om vi inte riktigt hängde med i svängarna så kändes det så himla skönt att det var just Linn dom valde att flytta på

Att vår Linn inte längre var prio ett utan helt plötsligt hade förvandlats till en helt vanlig sjuk liten tjej

Morgonen efter skedde ännu en flytt - till avd Q80

Under första dygnet där var Linn plötsligt högt prioriterad igen med allt vad det innebar men när Linn kopplade in sin superturbo och bestämde sig för att bli frisk och få komma hem så gav det direkt utslag på prioriteringsskalan

Från att ha haft personal inne på rummet i stort sett hela tiden så fick vi helt plötsligt lite andrum och kunde njuta av att bara vara vi

 

 

Kort sagt - prioriteringen inom vården finns av en anledning, en ganska självklar sådan kan jag tycka

Förhoppningsvis hamnar man aldrig i det läget att man själv eller någon man håller kär blir en "Prio1" patient men om det inträffar så är man som patient/anhörig oerhört tacksam över att den fungerar och att det är sjukdomstillståndet som är avgörande för hur fort du får hjälp och inte hur högt du skriker, hur mycket du orkar bråka och protestera eller för all del hur tjock din plånbok är...







 

 

Mitt barn...

... är sjukast

 

 

Ja efter gårdagens besök på akuten är min uppfattning att det är just vad de allra flesta föräldrar som befinner sig där anser

Men tro mig, i nio fall av tio är det nog inte så

Men om så vore så är jag rätt säker på att det var just ditt barn som prioriterades högst

 

Jag har full förståelse för att man som förälder är orolig när ens barn är sjukt men jag har noll förståelse för att man som förälder står i korridoren och gapar om att nu har man minsann väntat x antal timmar nu är det minsann mitt barns tur

När sen personalen lugnt och med tålmodig röst förklarar att röntgenläkaren varit upptagen på BIVA men att man jobbar på så gott man kan möts av det vrålande svaret

 

- Blir mitt barn inte röntgat  nu så åker vi hem...

 

 

 

 

Bra där, är ditt barn inte sjukare än att du funderar på att ta med dig barnet hem utan att alla undersökningar har gjorts ja då tycker jag att du ska ta ditt barn och åka hem för då har ni nog ingenting på akuten att göra

Visst, jag förstår att man efter x antal timmar på akuten kan bli frustrerad och känna sig bortglömd

Man kan tycka att bemanningen borde vara högre och att det inte ska behöva ta så lång tid när man söker på akuten med ett sjukt barn

Men i mina ögon är det självklart att det finns en prioriteringsskala, att man undersöker och behandlar de mest akuta fallen i första hand

Att patienter utan hög prioritet kan få vänta på sin tur, ja de kan t.o.m bli nerputtade på väntelistan eftersom det kommer in barn som är sjukare och i större behov av snabbare vård

 

 

 

 

Kanske var det det faktum att vi själva har varit föräldrar till det där barnet som prioriterades som nr 1 som gjorde att jag när sköterskan kom och bad om ursäkt för att vi fått vänta så länge på Linns ultraljud eftersom röntgenläkaren varit på BIVA och att han inte kunde stressa där utan valt att låta det ta sin tid som jag valde att svara

 

- Bra, det tyckte jag att han gjorde rätt i...

 

istället för att börja vråla och skrika om att det nu minsann borde vara våran tur

Det finns  liksomen anledning till att ett barn ligger på BIVA och det finns en anledning till att en del barn blir kvar på akuten med en inte alltför hög prioritering

Visst, det görs felprioriteringar, visst man missar även på akuten men jag tror att i de allra flesta fall så gör personalen rätt prioriteringar även om vi som föräldrar kanske inte upplever det så och det är väl i och för sig alldeles naturligt att vi föräldrar värnar om våra sjuka barn men någonstans måste man nog även som förälder försöka behålla sitt vett men kanske framför allt sin sans även när ens barn blir sjukt och inse att det finns barn som är i större behov av läkarens hjälp och kanske ska man i dessa ögonblick känna en viss tacksamhet över att ens barn inte är ett prio 1 läge för tro mig i den sitsen vill ingen förälder befinna sig i...