Kärt...

... återseende

 

 

 

Det finns händelser som för alltid förändrar ens liv och längs vägen möter man personer som på ett eller annat sätt sätter spår hos en
Linns "äventyr" i november 2014 är en sån händelse och det råder inget tvivel om att Palle är en person som för alltid kommer att finnas som ett varmt minne och ha en alldeles speciell plats i våra hjärtan så gårdagens "återbesök" på ECMO-IVA var en riktigt mysig stund

 

 

 

Palle var egentligen inte schemalagd igår men som chefssjuksköterskan sa när vi bestämde tiden för vårt besök 

- Man vet aldrig med Palle, han är ju här även när han inte ska vara här...

Och vi hade turen att Palle var på plats igår när vi var där och det blev ett kärt och mysigt återseende som betydde mycket inte bara för Paul, Linn och mig utan säkert även för Palle

 

 

 

För tänker man efter måste det ju vara en fantastisk känsla att få se ytterligare ett bevis på att allt hårt arbete man lagt ner genom åren har varit betydelsefullt och att han och hans personal kan vara skillnaden mellan liv och död - Linn är ju ett levande bevis på det

 



 

 



Att våga ...

... och växa

 

 

I fredags var det dags för första besöket hos Kristina på Lekterapin

Vi var lite tidigt ute så vi hann med en liten frukost i cafeterian innan och medans vi drack vår varma choklad och mumsade på varsin ost & skinkbaguette pratade vi lite om vad som skulle hända och jag förklarade för Linn hur viktigt det var att hon själv pratade med Kristina för att det här besöket skulle bli så bra som möjligt för Linns del

I vanliga fall är Linn en pladderkvarn utan dess like men när det kommer till att prata med människor hon inte känner så tar det stopp, då blir det lite jobbigt och i såna lägen är det alltid bekvämare om det är någon annan sköter den biten åt henne 

Men Linn förstod att den här gången var det viktigt att hon själv pratade och lovade att försöka för att det skulle bli så bra som möjligt

 

 

Och Linn gjorde verkligen sitt bästa, jag höll mig lite i bakgrunden hela tiden och även om orden inte forsade fram ur Linn så var hon helt klart med på noterna och jag behövde inte rycka in en enda gång utan bara sitta med och lyssna och stundtals blev alldeles varm inombords när jag hörde henne prata med Kristina

Men handen på hjärtat, det var definitivt inte mitt lilla peptalk innan som gjorde att Linn slappnade av utan snarare Kristinas sätt att vara och närma sig Linn

Wow, jag blev verkligen imponerad av hennes arbete under den timmen vi var där och jag kunde se på Linn hur hon slappnade av allt mer och mer och liksom fick en helt annan glans i ögonen

 

 

Linn fick ge Emlasalva och sen sätta en PVK på både dockan Vilma och lejonet Lennie för att sen kunna ge både medicin och koppla dropp

Det blev även en liten hemläxa - tre Emlaplåster att använda på sig, mamma och pappa för att vi sen ska kunna nypa varandra och känna att bedövningen gör att det inte känns och förutom en påse med "sjukvårdsmaterial" fick Linn även boken "Varför luktar fisar" med sig hem

Kort sagt ett otroligt bra besök och efteråt var Linn väldigt nöjd och belåten, dels med att hon hade vågat prata och tala om vad hon tänkte och kände och dels över att hon hade fått använda riktiga saker dvs fått sätta en PVK med en nål

- häftigt värre

När vi lämnade Lekterapin studsade Linn fram och om det inte vore för att jag visste att det var en omöjlighet så skulle jag kunna svära på att hon hade växt ett par cm under den där timmen

 

 

 

Större delen av kvällen ägnade Linn åt att "leka doktor" och gosdjuren blev väl ompysslade med både dropp, plåster och medicin i mängd

Än en gång är jag helt förundrad över hur otroligt bra vård vi har i Sverige men kanske framför allt över vilken otroligt kämpe Linn är

Linn må vara tyst, blyg och en tjej som inte tar alltför mycket plats när hon är bland andra men jädrar anamma vilken fighter hon är när hon sätter den sidan till, då är hon banne mig starkare än ett helt rugbylag tillsammans

 







Prioriteringen...

... fungerar

 

 

Många av oss har suttit i ett väntrum på akuten och läst den där lilla lappen om hur det går till där och varför det kan bli väntetid och då har det där lilla ordet prioritering dykt upp i texten

Jag har själv suttit där i väntrummet och någon gång har även jag suckat över att det tagit så lång tid och känt att det där ordet "prioritering" känts lite sådär

Men efter våra upplevelser den senaste månaden kommer jag aldrig mer sucka uppgivet när hjälpen dröjer pga av prioritering, vi har på nära håll sett hur det fungerar och någonstans inom en så är det ju alldeles självklart att den som mest behöver läkarens hjälp ska få den

 

 

 

 

 

När Linn var som sjukast var det självklart för personalen att den personal som behövdes där skulle finnas runt henne, andra patienter fick vänta

Behövde Linn en undersökning blev den gjord så snabbt det bara gick, röntgen, ultraljud eller vad det nu var det tog bara en kort stund och sen genomfördes den vilket då med all säkerhet medförde att en och annan patient snällt fick vänta en liten stund extra på sin tur

I takt med att Linn frisknade till så förändrades även prioriteringen när det gällde undersökningar

Det som tidigare skett på minuten kunde då ta ett par timmar innan det blev genomfört och mot slutet av sjukhustiden fick vi t.o.m vänta till nästa dag och den allra sista undersökningen fick Linn utföra ett par dagar efter att hon hade lämnat sjukhuset

 

 

När Linn flyttade från ECMO-IVA till BIVA fick vi till en början ett eget rum där vilket var toppen

Personalen där var även så otroligt snälla att dom lät oss vara tre på rummet istället för två som är riktlinjerna i vanliga fall

Efter ett par timmar på BIVA började personalen lite ursäktande förbereda oss på att vi nog troligtvis skulle få flytta över på en tvåsal eftersom man skulle behöva rummet till en baby

 

- Linn har ju på några timmar gått från att ha varit sjukast av barnen här på BIVA till att vara den piggaste...

 

 

Även om vi inte riktigt hängde med i svängarna så kändes det så himla skönt att det var just Linn dom valde att flytta på

Att vår Linn inte längre var prio ett utan helt plötsligt hade förvandlats till en helt vanlig sjuk liten tjej

Morgonen efter skedde ännu en flytt - till avd Q80

Under första dygnet där var Linn plötsligt högt prioriterad igen med allt vad det innebar men när Linn kopplade in sin superturbo och bestämde sig för att bli frisk och få komma hem så gav det direkt utslag på prioriteringsskalan

Från att ha haft personal inne på rummet i stort sett hela tiden så fick vi helt plötsligt lite andrum och kunde njuta av att bara vara vi

 

 

Kort sagt - prioriteringen inom vården finns av en anledning, en ganska självklar sådan kan jag tycka

Förhoppningsvis hamnar man aldrig i det läget att man själv eller någon man håller kär blir en "Prio1" patient men om det inträffar så är man som patient/anhörig oerhört tacksam över att den fungerar och att det är sjukdomstillståndet som är avgörande för hur fort du får hjälp och inte hur högt du skriker, hur mycket du orkar bråka och protestera eller för all del hur tjock din plånbok är...







 

 

Mitt barn...

... är sjukast

 

 

Ja efter gårdagens besök på akuten är min uppfattning att det är just vad de allra flesta föräldrar som befinner sig där anser

Men tro mig, i nio fall av tio är det nog inte så

Men om så vore så är jag rätt säker på att det var just ditt barn som prioriterades högst

 

Jag har full förståelse för att man som förälder är orolig när ens barn är sjukt men jag har noll förståelse för att man som förälder står i korridoren och gapar om att nu har man minsann väntat x antal timmar nu är det minsann mitt barns tur

När sen personalen lugnt och med tålmodig röst förklarar att röntgenläkaren varit upptagen på BIVA men att man jobbar på så gott man kan möts av det vrålande svaret

 

- Blir mitt barn inte röntgat  nu så åker vi hem...

 

 

 

 

Bra där, är ditt barn inte sjukare än att du funderar på att ta med dig barnet hem utan att alla undersökningar har gjorts ja då tycker jag att du ska ta ditt barn och åka hem för då har ni nog ingenting på akuten att göra

Visst, jag förstår att man efter x antal timmar på akuten kan bli frustrerad och känna sig bortglömd

Man kan tycka att bemanningen borde vara högre och att det inte ska behöva ta så lång tid när man söker på akuten med ett sjukt barn

Men i mina ögon är det självklart att det finns en prioriteringsskala, att man undersöker och behandlar de mest akuta fallen i första hand

Att patienter utan hög prioritet kan få vänta på sin tur, ja de kan t.o.m bli nerputtade på väntelistan eftersom det kommer in barn som är sjukare och i större behov av snabbare vård

 

 

 

 

Kanske var det det faktum att vi själva har varit föräldrar till det där barnet som prioriterades som nr 1 som gjorde att jag när sköterskan kom och bad om ursäkt för att vi fått vänta så länge på Linns ultraljud eftersom röntgenläkaren varit på BIVA och att han inte kunde stressa där utan valt att låta det ta sin tid som jag valde att svara

 

- Bra, det tyckte jag att han gjorde rätt i...

 

istället för att börja vråla och skrika om att det nu minsann borde vara våran tur

Det finns  liksomen anledning till att ett barn ligger på BIVA och det finns en anledning till att en del barn blir kvar på akuten med en inte alltför hög prioritering

Visst, det görs felprioriteringar, visst man missar även på akuten men jag tror att i de allra flesta fall så gör personalen rätt prioriteringar även om vi som föräldrar kanske inte upplever det så och det är väl i och för sig alldeles naturligt att vi föräldrar värnar om våra sjuka barn men någonstans måste man nog även som förälder försöka behålla sitt vett men kanske framför allt sin sans även när ens barn blir sjukt och inse att det finns barn som är i större behov av läkarens hjälp och kanske ska man i dessa ögonblick känna en viss tacksamhet över att ens barn inte är ett prio 1 läge för tro mig i den sitsen vill ingen förälder befinna sig i... 

 

 

 



Det här med ...

... moderna journalsystem

 

Jag trodde i min enfald att vitsen med dessa skulle vara att underlätta för läkaren att snabbt kunna bilda sig en uppfattning om patienten hen ska träffa men med tanke på hur läkaren som skrev ut Linn från Q80 resonerade samt gårdagens besök på Astrid Lindgrens Barnakut igår så är jag inte längre lika övertygad om detta

Vad är det för vits med lättillgängliga journaler om ändå ingen tar sig tid att ens ögna igenom dessa ?

 

 

Häromkvällen fick Linn ont i magen, en obestämd smärta som vandrade runt lite i magen och det var lite knök och bök innan Linn efter ett tag kunde få lugn och ro och somna

Sen sa Linn inget mer om magont förens mitt på dagen igår då hon plötsligt fick jätteont, ja så ont att hon knappt kunde gå och trots Alvedon ville inte smärtan ge med sig så vi tog det säkra före det osäkra och åkte in till akuten

Vid inskrivningen berättade jag givetvis att Linn legat i ECMO för tre veckor sedan och sjukdomsstoryn runt omkring

Snabbt fick vi komma in på ett rum och efter en stund dök läkaren upp...

 

 

... och som alltid när man är hos doktorn inleds samtalet med frågan

 

- Varför söker ni vård ?

 

Eftersom jag nämnt ECMO storyn vid inskrivningen så utgick jag från att den lilla detaljen fanns antecknad och att läkaren därmed bemödat sig med att i alla fall snabbläsa Linns journal men inte då

Än en gång fick jag dra hela storyn och fick dessutom en massa frågor som

 

- Vad fick Linn för antibiotika ? I hur många dagar ? När avslutades kurerna ? Vilka övriga mediciner fick Linn ?

 

Ehhh, ursäkta men under den tiden överlät jag med varm hand all medicinering till läkarkåren som hade mitt fulla förtroende

Vilka antibiotika eller andra läkemedel man gav Linn och i vilka doser var tämligen ointressant för mig just då, jag valde att under dessa dagar lägga mitt fokus på Linn och hennes välbefinnande

Efter en stunds prat konstaterade läkaren

 

- Ja jag får väl gå ut och läsa i Linns journal....

 

Bra där, jag trodde ju liksom att det var lite det som var meningen med journaler och att en av anledningarna med lättillgängligheten var just att det skulle vara lätt för läkarna att ta del av en patients journal oberoende av vilken avdelning man än befann sig på

Men vad vet jag, jag är ju bara en förälder som söker vård för mitt sjuka barn, en förälder som helst skulle vilja slippa rapa samma story gång efter gång under ett och samma besök på akuten  

 

 

 

 



 

 

 



Ibland är det...

... bra att inte veta

 

 

Nu ikväll såg vi filmen "ECMO - den sista chansen"

 

Det var inte riktigt så tufft att se den som jag trodde att det skulle vara men visst brände tårarna bakom ögonlocken vid ett par tillfällen

Men det riktigt trevligt att "återse" några av våra "vänner" från ECMO-IVA och Linn och jag kunde inte annat än att fnissa lite tillsammans när vi såg underbara Abbe

För hur det än är, även om vi absolut inte vill tillbaka till ECMO-IVA så saknar vi personalen där, helt underbara människor som verkligen var som klippta och skurna för sina arbetsuppgifter

 

 

 

 

Palle är och kommer alltid att vara våran hjälte

Det finns nog inga ord som beskriver honom på ett rättvist sätt

 

- underbar, fantastisk, empatisk

 

Ja, det är liksom ord som inte riktigt räcker ända fram för det är verkligen en man med hjärtat på rätta stället och vården skulle definitivt behöva ännu fler eldsjälar som Palle

Människor som har förmågan att se patienten och som brinner av iver att göra allt och lite till utan att rygga undan för om och men eller för all del byråkrati

Människor som vågar och har förmågan att se lösningar istället för att låta sig hindras av de  problem som dyker upp längs vägen

 

 

Men som sagt, ibland när man befinner sig mitt uppe i en katastrof så är det skönt att vara lyckligt ovetande om hur katastrofalt läget egentligen är

Just när man befinner sig där räcker det gott och väl med att veta att läget är kritiskt

 

Jag visste att det var ett skarpt läge, att Linns liv stod på spel men jag var nog aldrig riktigt medveten om hur små hennes chanser att överleva egentligen var

Även om Palle hävdade att Linn själv gjorde jobbet så är det ju ingen hemlighet att utan Palle och hans team hade Linn med allra största sannolikhet aldrig överlevt den där andra natten i Dublin...

 

 

 

 



Här kommer alla känslorna...

 ... på en och samma gång

 

 

Ja, det är en rätt träffande beskrivning av det senaste dygnet

När ECMO kopplades bort och läget var stabilt för Linn så kändes det som om mattan än en gång rykte undan från mina fötter

Det var först då som jag vågade känna och då kom glädjekänslorna, hoppfullheten o tacksamheten men även oron, ångesten och alla andra tunga känslor som under en veckas tid bara tryckts undan för att jag skulle kunna existera här och nu

 

Det är nu jag flyttas tillbaka till det lila rummet på sjukhuset i Dublin, det är nu jag vågar och orkar försöka förstå alla känslorna som infann sig där och då

Det är bisarrt att enssnudda vid tankar om ens barns begravning, hur det skulle kännas att komma hem utan Linn, att åka till stallet utan Linn, att fira jul utan Linn...

 

Alla dessa tankar för runt i mitt huvud under den fm

Jag dunkade huvudet i fönstret och förbannade alla gånger jag tappat tålamodet, alla gånger jag längtat efter tystnad, alla gånger jag varit arg

Att höra en läkare uttala orden "Vi befinner oss i ett stadium där det är som mest kritiskt" borde ingen förälder behöva höra

 

För att samla tankarna skrev jag ner vad som hände, vad jag tänkte just där och då

 

"Hur överlever vi utan Linn ?

Livet får inte vara så här orättvist, Linn är nio år, hon har framtiden framför sig

Hon har så mycket kvar att lära sig och oss

Varje minut känns som en timme och allt vi vill är att spola fram tiden

Jag vill hem, hem tillsammans med Linn - allt annat är otänkbart

Vi ska hem, vår Linn är en fighter...."

 

Tänk så rätt jag hade, Linn är en kämpe

I dag har hon kämpat hårt med att köra slut både på mig, Paul och personalen

Hon vaknade vid sex och frågade efter Paul och sen har dagen rullat på

Linn har ätit piggelin och hållet glassen på egen hand, hon har hjälpt till att suga slem ur munnen

Hon har suttit upprätt i sängen ett par gånger

Sjukskötare Abbe lyckades övertala henne att sitta på sängkanten medan SuperSara borstade och flätade hennes hår

Linn har spelat ballongtennis och handcyklat

Kort sagt haft ett digert program under dagen men sova ?

Klockan är midnatt och Paul är fortfarande kvar hos Linn

Men det är klart, sova har ju aldrig riktigt varit Linns grej och nu har hon ju sovit mer eller mindre en hel vecka så det finns massor att ta igen...  

När livet...

 ... förändras

 

 

För en vecka sen befann vi oss i Orlando och förberedde oss för vår hemresa

Vi längtade alla tre hem och såg framemot att få hämta hem Picasso och att åka till stallet och mysa med Prinsessan

Men så stannade livet upp eller rättare sagt avgrunden öppnade sig och kastade ner oss i en mardröm jag önskar att ingen annan skulle behöva uppleva

 

Linn var lite hostig och kände sig hängig sista dagen men hon var inte sämre än "influensahängig" och vi tänkte att det skulle bli en tuff Atlantflygning för henne

Och visst blev det en tuff flygning, både för Linn, Paul, mig och alla andra ombord

Halvvägs över Atlanten började Linn få såpass allvarligare problem med att syresätta sig att vi tillkallade kabinpersonalen som snabbt gav Linn syrgas och sen hände det man bara ser på film/tv eller läser om men som man aldrig tror man ska behöva uppleva själv

 

- Finns det någon läkare ombord ?

 

Det hände där och då och med vår dotter Linn i huvudrollen

Vi hade maximal tur, det fanns fyra läkare ombord

Den första som gav sig till känna var en svensk läkare och i mardrömmen kändes det skönt att han var just svensk

Strax därefter kom en annan läkare som snabbt tog över befälet och nu efteråt skäms jag över att jag blev arg för att hon trängde sig på och tog över

Där och då  ville jag ha tryggheten i en svensk läkare, med facit i handen är jag så otroligt tacksam över denna kvinna, utan henne hade Linn troligtvis inte varit vid liv idag

Läget var så kritiskt att Christine beordrade nödlandning på Irland

Linn var blå, okontaktbar och jag var helt säker på att vi skulle mista henne 

Väl på Irland blev det ambulanstransport in till universitetssjukhuset i Limerick

På väg in till sjukhuset vaknade Linn till såpass att det gick att prata med henne

På akutmottagningen blev Linn väl omhändertagen av ett flertal läkare och  sjuksköterskor

Man lyckades få upp Linns syresättning och hon blev så pigg att hon klagade på den obekväma bädden och vi pustade ut för en sekund men så gav man henne magnesium för att öppnaluftvägarna och syresättningen damp igen

Man började diskutera om man skulle inturbera men valde att avvakta

Strax efter åtta på morgonen var överläkaren på plats och han ordinerade omedelbar inturbering och Linn fördes över till operationsavdelningen

Paul och jag fick komma in på ett rum och vänta

Tiden gick eller snarare tiden stod stilla

Till slut kom en läkare och en till och berättade att när man inturberat Linn hade hon fått ett hjärtstillestånd under ca två minuter, man hade lyckats hålla hjärtat igång med massage och fått igång det med elchock och att man nu väntade på att Linns läge skulle bli stabilt nog så att hon kunde transporteras till Irlands bästa barnsjukhus i Dublin

Efter ett par timmar fick Paul och jag sätta oss i en taxi för att ta oss till Dublin ca tjugo mil från Limerick och jag behöver knappast skriva att det var en mardrömsresa innan vi äntligen kunde gå in på ICU på Temple street Children hospital och få det lugnande beskedet att Linns läge var kritiskt men stabilt
Efter några timmar på sjukhuset fick vi hjälp att ordna ett hotellrum bara några minuters gångväg från sjukhuset och i förvissningen att Linn var nersövd och i goda händer checkade vi in och började ta tag i lite praktiska bestyr som att höra av oss till nära och kära hemma, maila vår jobb osv

På någon sätt lyckades vi även skrapa ihop några få timmars sömn innan vi återvände till sjukhuset
När vi kom till ICU möttes vi av beskedet att natten varit lugn, att läget fortfarande var allvarligt men stabilt och att man precis skulle göra ett EKG som skulle ta några minuter och sen skulle vi få komma in till Linn

Vi fick slå oss ner i väntrummet och efter ett tag så vi skämtsamt att - Dom har visst McDonald's minuter även här
Paul som satt så han såg ut i korridoren såg hur man skyndsamt lät en förälder packa ihop sina saker inne på ett föräldrarum och sen kom två personer och bad oss komma in där och sätta oss ner
Där fick vi det ofattbara beskedet att Linn plötsligt fått en blödning i lungan och att läget nu var så kritiskt det kunde bli
Sex läkare jobbade med henne och gjorde allt för att rädda hennes liv
Vilken förälder som helst kan tänka sig in iden situationen, tiodubbla den känslan och ni kanske börjar närma er hur den känns
Förtvivlan, oro, vanmakt...

 .... kort sagt alla tänkbara känslor trängde genom kroppen i expressfart och allt vi kunde göra vara att vänta, vänta och vänta
Varje sekund kändes som en minut, varje minut som en evighet
Vi grät, pratade, vandrade runt, satt och stirrade tomt ut i luften
Det går inte att beskriva vad vi upplevde och kände där och då


Jag satt i en fåtölj, jag vet inte om jag sov, befann mig i dvala eller var vaken men plötsligt kände jag hur mina lungor blev svala, hur luften plötsligt kändes så lätt
Jag vet att jag för en sekund undrade varför jag kände mig så men ville inte tänka utan bara kände en vilja att stanna i den känslan och samtidigt uppenbarade sig en lång ljusfylld tunnel framför mig
Långt borta i tunneln kunde jag se något komma emot mig och när det kom närmare kunde jag se att det var en häst som galopperade fram och på dess rygg satt en strålande lycklig Linn
Sen försvann bilden och jag funderade inte så mycket mer på det hela
Efter ett tag knackade det på dörren och Linns läkare Kevin kom in och talade om att man lyckats häva den mest akuta krisen, att man skulle placera Linn i en maskin som under högt tryckt pumpade in luft i hennes lungor  och att läget fortfarande var mycket kritiskt
Han berättade även att han skulle ringa sin vän Palle på ECMO-IVA på Astrid Lindgrens barnsjukhus och diskutera Linn med honom

Kortfattat kan jag berätta att Kevin fick tag på Palle som insåg hur akut läget var och direkt ringde sitt team och sen begav sig till KS för att packa iordning utrustningen
Fem och en halv timme senare, dvs vid halv ett tisdag natt anlände dom till sjukhuset i Dublin
En läkare började genast koppla upp Linn till ECMO och Palle pratade med oss om vad som skulle ske
Inkopplingen av ECMO skulle ta ca tre - fyra timmar och sen skulle Linn flygas över till Sverige
Eftersom det inte fanns någon möjlighet för oss föräldrar att följa med i planet beslöt vi oss för att återvända till hotellet och än en gång ta itu med lite praktiska göromål samt försöka sova

Linn landade i Sverige runt tio på fm och allt hade gått bra så långt
Ungefär samtidigt som det beskedet kom kom även ett samtal från Delta airlines som lyckats ordna flygbiljetter hem åt oss
Strax efter sju på kvällen landade vi på Arlanda och ju närmare vi kom KS desto värre blev all oro
Sekunderna innan personalen kom och släppte in oss på ECMO-IVA var de absolut värsta sekunderna  i mitt liv, att sen få komma in och få höra att Linns läge var stabilt var en så otrolig lättnad

Linn ?
Ja från den stunden hon blev kopplad till ECMO har hon bara gått framåt
Första dagen pratade man om myrsteg, andra dagen om mussteg men nu tror jag banne mig att det är galopp som gäller
Under em i dag kunde man ta bort ECMO och nu har Linn "bara" respirator och andas på egen hand
Linn kommer att fortsätta att vårdas på ECMO-IVA för att sen flyttas till "vanliga" BIVA och sedan till avdelning, hur tidsperspektivet för detta ser ut går inte att förutspå utan det beror helt och hållet på Linn och hon har en lång och tuff tid framför sig
Det finns inte längre ett akut hot för Linns liv men det kommer att ta ett tag att bli frisk

Linn, vår underbara unge som under dessa dagar visat vilken kämpe hon är
Hon har varit så tuff, modig, duktig, samarbetsvillig, trygg mm att hon slagit oss alla med häpnad
Så mycket styrka som det finns i den lilla kroppen trodde jag inte var möjligt
Inte heller trodde jag att det fanns så mycket kärlek och omtanke hos folk som den vi fått motta under den senaste veckan
Läkarna , besättningen o passagerarna på planet, all vårdpersonal på Irland, taxichauffören, prästen, okända människor i väntrummet, personalen på Deltas kontor, personalen här på KS och inte att förglömma våra nära o kära som på alla möjliga sätt funnits där för oss
Den senaste veckan har skakat om mig totalt och fått mig att omvärdera en hel del i mitt liv, jag har insett hur mycket en vänlig blick, några omtänksamma ord eller en kram kan betyda även när det kommer från en okänd och jag både tror och hoppas att den här erfarenheten kommer att göra mig till en bättre människa i framtiden