Det är nu det vänder...

... och blir bättre

 

Ja det var precis vad jag sa till N när det var dags för mig att gå hem efter en rätt intensiv dag som blivit betydligt stressigare än vad den hade behövt att vara pga av andras slarv/nonchalans

Att ta ansvar och göra rätt åligger tydligen bara en enda person och när andra klantar sig så tillvida att någon annan ( läs jag ) till lunch får kasta i sig en korv från statoil samtidigt som jag skyndade mig tillbaka till ruta ett för att hinna utföra de jobb jag hade inplanerat på mig och dessutom hinna med att planera både kvällen och morgondagens jobb ja då är det något man bara rycker på axlarna åt och låtsas som om ingenting har hänt

Märklig inställning kan tyckas men å andra sidan jag är inte ett dugg förvånad det är liksom inte förstsa gången det inträffar

 

Nåväl, lättad över att ha hunnit bli färdig i tid och därmed kunna infria löftet till Linn att hämta henne halv tre och sen åka direkt upp till stallet för en ridtur på Gary förbyttes dock snabbt till en viss panik

När jag stoppade handen i byxfickan för att fiska upp min nyckelknippa upptäckte jag att fickan var alldeles tom sånär som på mobilen

Konstaterade snabbt att när jag rejält stressad hängde in min jacka i skåpet på jobbet så råkade jag placera nycklarna i jackfickan och sen drämma igen hänglåset

- inte speciellt smart

 

Vad göra liksom ?

Efter att jag och N fnissat lite hysteriskt så började vi fundera på hur vi skulle lösa den uppkomna situationen och medans N gick iväg för att kolla en grej passade jag på att ringa klippan i min tillvaro, klippan som alltid har ett gott råd att komma med och några uppmuntrande ord

För ovanlighetens skull svarade Paul direkt när jag ringde och när jag med panik i rösten förklarat att mina nycklar till skåpet, hem, bilen & min plånbok var inlåsta så började han skratta

Det var väl kanske inte direkt den reaktionen jag hade förväntat mig och ville ha så med paniken och hopplöstheten lätt pockande i rösten  klämde jag fram

 

- Jag har faktiskt haft en rätt  pissig dag och det här var inte vad jag behövde

 

Då samlade min käre make ihop sig och kom med en rad förslag, mitt förslag om att gå till järnaffären och köpa en bultsax mötte han med ett fnissande

 

- Ja det hade ju varit en bra ide om det inte vore för att din plånbok ligger inlåst i skåpet...

 

 

Jag återvände in till N som kommit på den briljanta iden att ringa servicegruppen, dom hade dock inte tillgång till någon bultsax men tipsade om vaktmästaren på Birgittagården som snällt kom lommande med en bultsax, klippte av låset och

 

*tada*

 

Jag kunde äntligen ta min jacka och åka hem

Det är allt bra tur att det finns små änglar i vrdagen som rycker ut och utför jobb dom egentligen inte skulle behöva utföra och desutom gör det med ett leende

Sådär en helvtimme försenad kunde jag lämna jobbet,  åka för att hämta Linn och transportera oss till stallet för lite mys och gos tillsammans med Gary och Prinsessan

Ett alldeles perfekt avslut på en dag som varit allt annat än rolig, det är allt en himla tur att vi har stallet att åka till och fylla på med positiv energi

 

 

 





Dagen efter...

.. underverkets sjuårs dag

 

Veckorna före Linns födelsedag poppar det alltid upp en massa tankar och känlsor jag trott var undanstoppade någonstans lång in i minneskontoret gör sig påminda

Det är känslor som täcker hela specktrat, allt från tristess, oro,  hopplöshet, uppgivenhet, ovisshet, melankoli mm mm mm men alla dessa känslor omlindas varsamt av den största av alla känslor

- kärleken

 

Dagen då Linn föddes är en av de absolut jobbigaste, mest uppgivna och deprimerande dag jag någonsin genomlidigt men samtidigt en av de allra lyckligaste dagarna i mitt liv

Dagen började på sedvanligt sätt med ett ultraljud, det lite speciella den här morgonen var att läkaren som gjorde ultraljudet kom in på sin lediga dag

Han drack kaffe och åt sin frukostmacka under tiden som han undersökte mig och i bilen ute på parkeringen satt hans fru och barn och väntade eftersom dom var på väg till en hockeymatch som sonen skulle spela

Han såg det som en självklarhet att bara "slinka förbi" och göra ultraljudet för att dom sen skulle ta ställning till om bebisen skulle få vara kvar i magen ett dygn till eller inte

Han gillade inte riktigt det han såg och gick iväg för att konferera med barnläkaren, när han kom tillbaka efter en stund berättade han att dom tagit beslutet att vi skulle avvakta men att dom under dagen skulle lyssna på hjärtljuden en gång/timme samt göra några CTGkurvor allt för att säkerställa att bebisen efter omständigheterna mådde bra

Eftersom jag befann mig i vecka 31+0 betydde varje extra dag i magen att förutsättningarna för att bebisen skulle klara sig utanför magen ökade och med tanke på att läkarna inte kunde säga något om i vilket skick bebisen var i förutom att h*n var väldigt väldigt liten så kändes det extra viktigt att h*n fick växa på sig så mycke det bara gick

 

 

Jag minns så väl hur känslan av uppgivenhet trängde in genom huden och hur jobbigt allt kändes, efter åtta veckor på sjukhus var jag helt enkelt mer än less på att må dåligt, less på att tiden gick så sakta, less på att vänta, less på att vara orolig, less på ovissheten

- skulle jag få tillbringa en dag, en vecka, en månad ytterligare där på "mitt" rum

"Mitt rum" , ja det var så dom sa

Det var snudd på att jag räknades till inventarierna på avd.

När ronden gick hade dom två vagnar, på en ena  hade alla andra patienter som låg inne varsin pärm med sina papper i

På den andra

Ja där trängdes mina pärmar som i takt med veckorna utökades en efter en för att få plats med alla provsvar och journalanteckningar

 

 

 

Paul som under dessa veckor förutom att se till att jag hade det bra på sjukhuset och förse mig med tidningar, korsordsmagasin, dryck, mat ( när sjukhusmaten inte smakade ) , 5 kronor till tvapparaten som slukade en femma i timmen och hålla mig sällskap så mycke han bara hann hade dessutom två tonåringar att ta hand om därhemma och kanske framför allt en flytt att rodda i

Just den här dagen den 24:e september 2005 fick han dessutom stå ut med en fru som var på ett vedervärdigt humör så jag tror att när klockan närmade sig åtta på kvällen och det började bli dags för ytterligare en undersökning så tyckte han nog att det var rätt skönt att bege sig till Eurosport för att göra en nyhetssändning

Han hann dock inte så väldans långt för om det hade varit långsamt och segt under veckorna på sjukhuset så blev det plötsligt väldans brått

Sköterskan som skulle kolla hjärtljuden lyckades till en början inte hitta några hjärtljud, när hon sen hittade dom så dalade dom snabbt igen och så där höll det på

Hon konfererade snabbt med läkaren och det bestämdes att bebisen skulle ut och det NU !

Mitt rum fylldes snabbt med personal och på väg mot operationssalen fick jag en telefon så att jag kunde ringa till Paul och det var då jag fällde den numera klassiska kommentaren

 

- Dom ska snitta mig nu och du kan ju komma... om du har tid...

 

 

 

 

Jo, det var klart han hade tid att komma

Den kvällen fick Eurosports tittare nöja sig med en nyhetssändning på engelska, Paul hade liksom lite viktigare saker för sig

Jag minns inte så mycke av förberedeleserna inför snittet

Jag minns att det dök upp en barnmorska som glatt berättade att vi var nästan grannar, hon kom från Knutby men tillade mycke snabbt med ett leende att hon inte tillhörde KnutbyFörsamlingen

Jag minns ochså när läkaren med lite bekymrad röst sa

 

- Oj....Oj.... det är ett mycke mycke litet barn

 

Jag hann tänka  "Det var det... all denna väntan och så blev det inget...."

Men ungefär där avbröts tankarna av åsynen av ett litet litet knytte med dom allra minst små ögon jag någonsin sett,  två små svarta pepparkorn och barnmorskans

 

- Grattis till en liten tjej, hälsa nu snabbt på mamma och pappa innan vi springer vidare

 

 

 

Vi fick en första rapport om att allt var bra med Linn och där någonstans försvann sen mina tidsbegrepp

Jag minns att dom sydde ihop mig, att jag sen kördes in på uppvaket och upplevde en av de allra värsta nätterna i hela mitt liv

Det var en hel del andra patienter som låg där på uppvaket och framemot småtimmarna kom en annan nyförlöst mamma dit som låg och vrålade och grät efter sitt barn

Personalen försökte hela tiden lugna henne och förklara att bebisen mådde alldeles prima och att den befann sig i pappas trygga famn men allt kvinnan vrålade var

- Ta hit mitt barn NU ! NU!

I de andra sängarna låg folk och jämrade sig och ljuet av uppkastningar blandades med djupa snarkningar och allt jag ville var abra att komma därifrån så fort som möjligt och tillbaka till "mitt" rum och få sova i lugn och ro

 

 

Så fort dagpersonalen klivit på sitt pass på morgonen kom dom och hämtade mig till avdelningen och efter lite frukost blev jag nerkörd till neonatalen och fick äntligen se vår lilla guldklimp

Barnläkaren Alexander som följt Linn inne i magen under de veckor jag varit inlagd kom och berättade att han var helt mållös

Alla hade varit beredda på det allra värsta och inte vågat ge oss några som helst förhoppningar om detta lilla barn och så kommer hon ut, extremt tillväxthämmad men i övrigt alldeles perfekt

Hon klarade av att syresätta sig själv, alla prover såg bra ut och

- ja hon hade helt enkelt slagit världen med häpnad

Dessutom tillade han att det verkade vara en väldigt envis liten tjej

Envis ? Linn ?

Haha, det är bara hennes förnam men kanske ska vi känna en viss tacksamhet mot denna envishet även om den ibland driver oss till vansinne

Kanske var det just den egenskapen som gjorde att Linnsan klarade tiden i magen och alla uppförsbackar där så galant

Nu sju år senare vet vi att det var ett alldeles perfekt litet flickebarn som kom till världen denna höstlördag

Att vår tjej är huvudet kortare än alla sina kompisar känns som en bagatell i sammanhanget med tanke på allt som hade kunnat inträffa

 

 

Man brukar ju säga "Den som vänta på något gott vänta aldrig för länge..."

Och visst stämmer det in just på Linnsan, det blev en lång och stundtals rätt jobbig väntan men absolut en väntan som var värd allt jobbigt längs vägen för även om hon ibland testar allt vad mitt tålamod heter och lite till så är hon ett underbart inslag i mitt liv





 

 





Till slut tog...

... stubintråden slut

 

 

Häromdagen fick jag rådet att fortsätta att agera som en gås och bara låta saker o ting rinna av mig men idag rann även min bägare över och jag fräste ifrån eller rättare sagt jag svarade med samma mynt och då hette det helt plötligt att jag inte skulle gå i taket

 

Nej, jag ska tydligen hålla mig på mattan, ta emot och le hela tiden medans det är fullkomligt legalt att använda mig som en sophink, att använda otrevligt tonläge och attackera

Men jag är ledsen, jag är inte mer än människa och även om jag oftast agerar efter att behandla andra som jag själv vill bli behandlad så händer det att även mitt tålamod tryter och jag kan för mitt liv inte förstå varför just jag ska vara den som snällt bara sväljer och sväljer hela tiden

Hur man kan anse att det är ok att själv uppträda otrevligt och samtidigt kräva att den man pratar med håller goda ton  och behåller lugnet är för mig en gåta

 

Jag säger som Strindberg

 

- Det är synd om människorna....

 

 

 

 

 

 



Man ska inte...

... ta ut något i förskott

 

Men att fira lite i förskott kan väl aldrig vara fel ?

Ända sen Linn fyllde 2år har vi haft som tradition att äta middag på Hard Rock Cafe

De första åren var det vi i familjen som gick ut och åt tillsammans men så flyttade både Anna och Joakim hemifrån och familjen blev väldigt liten så vi bestämde att Linn skulle få välja någon att ta med sig

Första gången valde hon moster Malle med familj, året därefter valde hon "BonusFarmor" Renee och Lasse och när jag för några veckor sedan frågade Linn om hon hade funderat över vem hon ville ta med sig i år så svarade hon blixtsnabbt

 

- Jag vill att Kicki följer med

 

Och så fick det bli och eftersom Linn i år fyller på en måndag som är lika med ridlektion som hon absolut inte vill missa så bestämde vi oss för att fira lite i förskott idag

Lätt trötta och sega efter gårdagens långa dag på tävlingsbanan blev det en stillsam och trevlig middag där Linn som vanligt förväntansfullt väntade på att det skulle bli dags för dessert och precis som åren innan så blev Linn lika blyg och förlägen  när personalen kom med "fyrverkeriglassen" och sjöng för henne

 

 



Vuxna...

... människor

 

Under de senaste dagarna har jag vid ett par tillfällen blivit alldeles förundrad över hur vuxna människor beter sig

Jag har blivit både ledsen, förbannad, uppgiven och som sagt förundrad över hur folk så lätt vänder sitt missnöje och ilska mot någon annan istället för att ta itu med själva orsaken till att man mår dåligt

Det verkar lättare att angripa en tredje person än att börja jobba utifrån sig själv

 

Jag har absolut ingenting emot kritik bara den är konstruktiv och framförs direkt till mig istället för att leta sig omvägar via andra personer

Man måste inte tycka som jag gör, man måste inte ens gilla det jag gör men det minsta jag begär är att man är ärlig och står för sina åsikter istället för att uttala dom bakom ryggen på mig och sen möta mig med ett falskt leende

Eller ännu värre att framföra klagomål som "andra" sagt men man själv absolut inte håller med om och sen visar det sig att man i själva verket var den ledande personen i diskussionen där anklagelserna flödade hej vilt

 

Vuxna människor ?

Undrar om dessa personer lär ut till sina barn/barnbarn att det är helt ok att snacka skit och vara elak bakom ryggen på folk ?

Undrar hur dessa människor skulle känna om dom själva blev utsatta för samma sak ?

 

I dag fick jag frågan

 

- Orkar du ?

 

Mitt självklara svar blev att visst sjutton orkar jag, aldrig att jag ger upp och även om jag blir både förbannad, besviken o ledsen så vet jag att "problemet" egentligen inte ligger hos mig

Det är inte jag som mår dåligt och låter min ilska, frustration och missnöje gå ut över andra

Det är inte jag som gömmer huvudet i sanden och tror att allt kommer att bli som vanligt igen bara jag blundar för verkligheten en stund

Det är inte jag som saknar modet att se framåt eller saknar insikten att om man vill uppnå en förändring måste man börja med sig själv, man kan inte förlita sig på att andra krattar en lättrampad gång åt en

 

Orkar jag ?

Ja utan tvekan och just idag känns det som om jag helst av allt skulle vilja göra som Prinsessan och utbrista

 

*Pilutta dig*

 

 



En bild ...

 

 

... säger mer än tusen ord

 

 

Efter en dag tillsammans med en lätt PMS:ig Prinsessan var det rätt skönt att titta på bilderna från dagens aktivitet

Prinsessan må vara envis och idelligen sätta sin lillmatte på svåra prov men någonstans där mellan dom två Prinsessorna finns en kärlek som sträcker sig över all envishet i världen

 

 



 

 

 

 



Lycka är...

... att kunna läsa

 

 

Äntligen har Linn knäckt läskoden och nu går det riktigt fort framåt

Det känns nästan som att hon tar alla tillfällen hon bara kan att läsa, överallt i vardagen finns det ord som bara måste läsas

Ja, för att inte tala om alla böcker och tidningar som bara ligger och väntar på att få bli lästa

 

På Flygfyren har Linn länge, länge spanat in böckerna om Märta och hennes hästar

Även om vi läser mycke för Linn och mer än gärna förser henne med böcker så har vi använt dessa böcker som en liten morot och sagt att Linn fått vänta med att köpa dessa böcker tills hon kan läsa själv

Lite för att sporra och framför allt  med tanke på att böckerna ingår i kategorin "lättläst" och är perfekta att börja på egen hand när man precis lärt sig läsa

I går kändes det som om det var dags att låta en Märtabok följa med oss hem från Flygfyren

 

 

 

 

 

I gårkväll var Linn alldeles för trött för att ens orka öppna boken men det första hon gjorde i morse var att hämta boken, gosa in sig i täcket och påbörja läsningen

Det var en fröjd att höra henne ljuda sig fram sida efter sida, efter en stund blev det alldeles tyst och sen sa Linn

 

- Om du undrar så läser jag tyst, det går bättre då och så stör jag inte alla andra här hemma

 

Jag tänkte tyst för mig själv att hon nog bara pausade och roade sig med att kolla på bilderna men ack vad jag bedrog mig

När Linn lagt undan boken kom hon till mig och återberättade allt hon läst

 

*wow*

 

Vårt lilltroll har tagit ännu ett stort kliv i livet och härligt nog verkar hennes intresse för böcker och läsning hänga med även nu när hon läser på egen hand