I´m...

... back

 

Ja iallafall har jag styrt upp lite på banan igen

Efter att ha känt mig som en zombie ett tag så börjar jag känna att det finns hopp om livet och det är ju alltid en liten början

Ett litet steg i rätt riktining är att jag bestämt mig för att "hålla" mina arbetstider och jag tycker nog att jag lyckats riktigt bra den här veckan

- tjugo minuters övertid i måndags, tio minuter igår och idag flexade jag ut en halvtimme tidigare

Min arbetssituation har blivit avsevärt bättre, den här veckan har jag suttit lite på "undantaget" dvs suttit borta i gamla "larmrummet" och därmed sluppit svara i  telefonen och kunnat jobba ostört utan att bli avbruten av telefonsamtal stup i kvarten och därmed kunnat koncentrera mig på enbart planering och bemanning vilket varit toppenskönt och inte alls känts lika stressigt som tidigare

Så med viss tillförsikt ser jag fram emot ljusare tider på många olika sätt

 

 

 

 



Förlåt...

... kära bloggvänner

 

 

Jag vet att bloggvärden och kommenteringen bygger på ett "ge & ta"

Man läser varandras bloggar, kommenterar och håller flödet flytande

Just nu har mitt flöde "stannat av" men jag kommer igen...

Jag känner inte...

... igen mig själv

 

 

och det är en rätt skrämmande känsla

Det finns liksom ingen energi, glädje eller lust kvar

Trots att jag är så trött så att det hela tiden snurrar inne i skallen på mig och det känns som om jag skulle kunna somna stående så har jag de senaste nätterna sovit urdåligt, när jag väl har somnat har jag drömt om telefoner som ringer, folk som sjukanmäler sig i parti och minut, listor med kundärenden som måste ändras, saker som måste noteras osv osv osv

Jag har hela tiden en gnagande känsla av hunger men så fort jag tänker tanken att äta kommer illamåendet smygande och när jag väl försöker mig på att äta så växer tuggorna i munnen
Förnuftet säger att jag både måste äta och dricka men lättaste utvägen är att bara helt skippa dessa bitar och använda den lilla energin som finns till annat

En sån simpel sak som att ge marsvinen mat känns nästintill som ett oöverstigligt berg, att fundera på matlagning, disk, tvätt har helt kopplats bort från min hjärna

 

I går tog jag mig igenom ännu ett maratonpass på jobbet -  tio och en halvtimme och det givetvis utan någon som helst form av rast och som krydda på moset fick både jag och min närmaste medarbetare ta emot några  rejäla  utskällningar som avslutades med

 

- Jag vet att det är fel att skälla på er men vem annars ska jag skälla på...

 

Jomen tack, vi planerare är ju totalt okänsliga och har ju dessutom rejält  betalt ( ja det är ju iallafall vad de flesta tror ) för att agera soptunnor och ta emot allt skit

Det är tur att det finns några som kommer med  uppmuntrande ord, en klapp på axel eller bara en förstående nickning -  små gester som i dagsläget betyder oerhört mycke och faktiskt är det som håller en kvar på banan när man undrar hur man ska ta sig igenom nästa minut utan att bryta ihop

 

 

I dag står "Nötknäpparen" på Kungliga Operan på agendan

Biljetterna är beställda sen länge och något hela familjen sett fram emot men just nu känner jag att jag helst av allt vill stanna hemma, krypa ner under täcket och bara vara

Jag funderar förtvivlat på hur jag ska samla ihop ork, energi o lust för att under några timmar bara vara tillsammans med Paul och Linn och framför allt ge Linn den tid, kärlek och engagemang hon är värd men jag känner mig bara helt tom...

Där gick...

 

 

 

... luften ur mig totalt

 

 

I dag fick jag en rejäl käftsmäll eller hur man nu ska uttrycka det

Det kändes iallafall som om mattan helt drogs undan mina fötter och jag tappade andan

Ja som om luften, energi, lusten

- ja allt bara försvann sådär *poff*

 

Nej , jag har aldrig förväntat mig vågen, cred eller stående ovationer för mina insatser men efter att under två dagar samlat ihop sådär en elva-  tolv övertidstimmar ,  ett arbetspass på tio timmar utan rast bara för att  sen nätt  och jämt hinna hem och kasta i mig lite middag innan det var dags att jobba hemifrån ytterligare två timmar - en fredagskväll

Sen ägna tre timmar av lördagskvällen åt planering och även en timme av söndagen för att åka in till jobbet med denna planering och där mötas av en liten käftsmäll kändes väl sådär kan jag säga

 

Som sagt, jag förväntar mig inte ngn tacksamhet, jag är dum nog att göra mitt jobb och dessutom låta det gå ut över min lediga tid som jag bra mycke hellre skulle tillbringa tillsammans med min familj istället för att låta jobbet uppta allt mer tid av den

Det enda jag förväntar mig är att folk tar ett eget ansvar, att man inte förväntar sig en krattad gång att gå på utan att det jobb man har innebär att man ibland får kratta gången på egen hand

Men det är lätt att sparka på den som står närmast istället för att angripa den som har huvudansvaret

 

 

Snart ett år i mer eller mindre motvind börjar ta ut sin rätt och sätta sina spår

Jag trivs med mitt jobb, trivs med de nya utmaningar jag har ställts inför men jag kommer nog aldrig förlika mig vid tanken på att det ska vara okey att sparka på den som står närmast och hur mycke jag än försöker kommer jag nog aldrig att förstå mig på hur en del människor tänker och agerar

Jag kommer heller aldrig att förstå hur  man kan kräva att en del ska vara felfria medans det är ok för andra att göra små fel och misstag

Vi är alla människor som förhoppningsvis gör vårt bästa men ibland räcker vi av olika anledningar inte till, kanske beroende på förutsättningar vi själva är oskyldiga till och inte på npgot sätt kan påverka och  att i ett sånt läge mötas av en käftsmäll är banne mig inte något som känns bra i hjärtat

Just nu känns det som om jag helst av allt bara skulle vilja kyrpa ner under en filt och försvinna in i sömnens värld under ett par veckors tid

Orken, lusten att ladda inför ett nyårsfirande fullkomligt kom av sig...



Familjen har...

... utökats

 

 

Dan före dopparedan utökades Fam. Ahlgren med två små herrar vid namn Bubblan & Prinzen

Bubblan är en herre som i januari blir ett år och Prinzen är en liten kille på ganska precis fem veckor

Att det är Farbror Bubblan som är tryggheten i Prinzens värld råder ingen tvivel om

- där Bubblan är där är Prinzen, gärna tryggt bakom Farbror Bubblas rygg eller varför inte under ?

 

 

Även om det kliar i gos & mysfamnen på oss så har vi tagit det lungt med våra nya små herrar och bekantat oss lite på avstånd

Vi sitter ofta vid buren och småpratar med dom, lockar med både morot och gurka för att fånga deras nyfikenhet och muta in oss i deras hjärtan

Prinzen håller sig fortfarande i tryggt förvar bakom Bubblan men Bubblan visar ett påtagligt intresse för oss men framför allt ett otroligt lugn

Han har ingenting emot att bli omklappad och är även den som vi tagit upp och haft i famnen små korta stunder

Med Prinzen har vi bestämt oss för att ta det lite lugnare med och låta honom få "landa" i sitt nya hem först  så  vi nöjer oss med att klappa honom lite lätt inne i buren än så länge och nu idag har han redan varit ute på små äventyr och utforskat världen inne i Buren utan Farbror Bubblans omedelbara närhet så kanske början han känna att det är rätt ok att bo här i Frihamra tillsammans med oss

 

 

 

 

 

 

 

 





Du vet att du ska...

... jobba julaftons morgon

 

 

när du efter att ha kört om en traktor som är ute  på plogningsuppdrag inte möter en endaste bil till under  resten av färden

När du sen kommer fram till parkeringen är den lika tyst och tom som en badstand en grå novemberdag

Kort sagt det är inte många andra själar ut en julaftonsmorgon vid kvart i sjutiden

Och kanske är det just i stunder som dessa man känner extra starkt att man har en uppgift att fylla,

att ens arbete är betydelsefullt och inte något man kan lägga ner bara för att det råkar vara helgdag

Får man sen under dagen synliga bevis på att ens närvaro betyder något för en annan människa så känns det längre inte lika tufft att behöva lämna familjen under några timmar på julaftons förmiddag

 

 





Det passar mig inte...

... att gå runt och vara arg

 

 

I tisdags fick jag veta  något som gjorde mig arg eller rent ut sagt heligt förbannad samt även en aning besviken

Kanske en del skulle kalla det missunsamhet eller avundsjuka men jag väljer hellre att se det som att det för min del  rätt o slätt handlade om en känsla av orättvisa

Ilskan blandades även med den bistra insikten att det här årets stora lärdom kommer att vara att man inte har något för att man är snäll, snarare tvärtom

- snällhet är något som oftast utnyttjas till max

 

I vanliga fall brukar jag bli arg och sen går ilskan över lika snabbt som den kom men den här gången låg den liksom kvar och gnagde och gnagde hela tiden

Inte blev det bättre av att jag under gårdagen aldrig fick tillfälle att lufta min ilska med den berörda utan känslan fick ligga kvar där och puttra och liksom poppa upp till ytan lite då och då

Och med facit i handen kanske det var bra att ilskan fick ligga och gro till sig lite och att jag fick tänka igenom det hela, vrida o vända det lite så att jag istället för ilsket/besviket häva ur mig en massa ogenomtänkta argument kunde jag  idag när tillfället uppenbarades sig framföra mina synpunkter på ett genomtänkt sätt där mottagaren lyssnade till vad jag sa och dessutom tyckte att vi skulle ta en vidare diskussion om det hela och att hon faktiskt var inne på samma spår som jag

 

 

Det var väldigt länge sen jag var så här arg och ännu längre sen jag var arg så länge men nu när allt stillat sig och jag har återgått till mitt normala fromma jag så kan jag konstatera att det inte passar mig att vara arg

Jag kan inte förstå hur folk orkar gå runt och vara sura/arg dag efter dag, det suger ju så otroligt mycke energi och allt blir ju bara jobbigt

 

Nyårslöften har aldrig varit något för mig men inför framtiden ska jag ta med mig i bagaget att det är ok att bli arg men det är en stor fördel om man kan sansa sig, tänka efter lite, tänka  igenom vad man vill ha sagt och varför man vill ha det sagt innan man konfronterar vederbörande

Sen har vi det här med snällheten, att låta sig bli utnyttjad för det är just det det hanldar om

Folk kan utnyttja ens snällhet just för att man tillåter dom att göra det och den gåtan är lite knivigare att lösa, jag är snäll eller rättare sagt så snäll att jag ibland blir dum och lätt hamnar i just det läget att folk runt omkring kan dra nytta av det utan att själva kanske reflektera över att dom gör det

Hur förhindrar man det ?

Hur lär man sig dra i nödbromsen ?

Hur lär man sig att ställa motkrav ?

Det blir något att fundera över i framtiden men just nu ska jag bara njuta av att det snart är jul och att även om det ser mörkt ut från början så brukar det lösa sig till slut