Du vet att du...

... är valpägare

 

* När det enda du hittar i dina fickor är bajspåsar, hundgodis, hundgodis och ännu mera hundgodis

 

*När du precis satt dig vid matbordet och valpen signalerar att den måste ut och det nu meddetsamma utan några som helst dröjsmål

 

* En fuktig nos och en puss är bland det bästa du kan tänka dig att få

 

* Du ligger som en ostbåge och balanserar på yttersta kanten av  sängen bara för att du inte vill putta undan den söta lilla valpen som sover så sött 

 

*Du blir löjligt lycklig när valpen för en gångs skull kommer på inkallning och det är även i dessa lägen du totalt förtränger de där andra sjuttioelva gångerna densamma ignorerat dig

* Du utbrister - Duuuuuuktiiiiiigggggggg tjej så fort valpen levererar avfall på rätt plats

 

* Du blir alldeles varm i hjärtat när någon säger något snällt om din valp

 

*När du får den där villkorslösa kärleken när du som bäst behöver den

 

 

 

 



Det är alltid mörkast...

... innan gryningen

 

 

Igår var en sån där riktig bottendag

Som vanligt hade jag sovit risigt under natten och vaknat x antal ggr av att Herr Axel känt behov av att göra sin existens påmind och det slår liksom aldrig för givetvis ringde väckarklockan precis när jag sov som allra bäst men det var bara att köra på det beprövade "Le och vinka"

Som tur var så var Linn på ett strålande morgonhumör så att äta frukost tillsammans och sen göra sällskap till skolbussen var riktigt trevligt

Väl hemma igen var min plan att skulle försöka ta igen lite av nattens missade sömn men Herr Axel tyckte att det var en alldeles särdeles dålig ide så han protesterade vilt så istället för soffhäng blev det en skogspromenad i det härligt soliga och kyliga oktobervädret tillsammans med Picasso

En promenad som kryddades med lite inkallningsövningar samt "kurragömmalekar" för att få valpuslingen lite uppmärksam på att det minsann inte är enbart matte som ska hålla koll på valpen utan att det även kan vara nyttigt för valpisen att hålla koll på sin matte, annars kan hon lätt försvinna bakom en sten eller ett träd

 

 

Efter promenaden blev det soffhäng tillsammans med Picasso och efter en stund infann sig John Blund och tog mig med in i drömmarnas värld

Ja, i alla fall för en liten stund för givetvis så hann jag bara sova sådär en trettio minuter innan dörren rycktes upp och ett glatt

 

- Hej mamma och Picasso, jag är hemma nu !!!

 

Ja, det där med att få "sova ut" har  verkligen inte varit min grej just nu och resten av eftermiddagen/kvällen var mest en enda lång plåga för min del även om jag gjorde mitt bästa för att Linn inte skulle märka av det alltför mycket och det enda som riktigt höll mig uppe igår var nog det faktum att jag hade en tid hos min läkare direkt nu i morse

 

 

Åtta i morse var jag på plats och dryga halvtimmen senare lämnade jag vårdcentralen med ett leende på läpparna och en alldeles underbar känsla av att för en gångs skull inte ha ont

 

*Tack och lov för lokalbedövningens uppfinnare*

 

Lokalbedövning och ytterligare en kortisonspruta ska förhoppningsvis göra livet lite drägligare för mig och även om jag just nu känner mig lätt euforisk av att inte ha ont och brottas med lusten att sätta igång både med stickning, virkning, bakning ja t.o.m ett varv med dammsugaren låter riktigt trevligt så ska jag följa Picassos uppmaning och krypa ner bredvid henne i soffan och låta mig underhållas av något av alla dessa fascinerande och totalt intelligensbefriade program som serveras dagtid

I går var jag som sagt på väg att ge upp men idag ser det betydligt ljusare ut

- det finns hopp om framtiden 



 

 

 

 



 

För & nackdelar med att...

...  bo på landet när man har hund

 

 

Fördelen är helt klart att man en förmiddag i oktober kan gå ut i skogen och träna med sina lilla valp utan att någon undrar vad det är för okammad kuf iklädd vinterjacka och barfota i foppatofflor som lufsar runt i skogen och gömmer sig bakom stenar, buskar o träd och emellanåt  med sin allra gladaste o fjantisgaste röst utropar

 

- Bra Picasso...

- Dukitg vovve...

- Bra tjejen....

- Mattes underbara gos...

 

 

Nackdelen då, ja det måste vara den totala bristen på papperskorgar som gör att man måste släpa runt på den minst sagt illaluktande lilla bajspåsen under nästan hela promenaden för av någon underlig anledning så sker nr 2 i nio fall av tio precis i början på promenaden och i skogen lyser som sagt papperskorgarna med sin frånvaro

 

 



 

 

 



Livet med...

... Prinsessan

 

 

Innebär oftast två steg framåt och ett tillbaka

Emellanåt blir det inte bara ett steg tillbaka utan både fem, sex.... tio steg tillbaka

I fredags var just en sån dag då Prinsessan inte bara tog tio steg tillbaka utan det kändes mer som om vi var tillbaka på ruta ett och jag kan säga att jag mer än en gång under den ridturen funderade på om det verkligen var värt alla kronor jag plöjer ner i henne och för att inte tala om all tid och all energi jag investerar i henne

Kort sagt, jag var mer än less både på hästen och den förtvivlade åttaåringen som totalt kapitulerade och gav upp och inte visade minsta lilla tillstymmelse till "go"

Ett beteende som givetvis förstärkte Prinsessans ovilja att vara samarbetsvillig

Vi hamnade i den där berömda onda cirkeln och ridturen tillsammans med kompisen blev inte den där roliga stunden som det var tänkt utan mest en strid för att få Prinsessan att gå framåt och då helst framåt på stigen och inte in i buskarna

 

 

Det var nog tur för alla inblandade parter att Prinsessan på lördagen var upptagen med sin nya karriär som ridskoleponny och att vi skulle till Globen och se på Spanska Ridskolan och därmed fick en liten välbehövlig paus ifrån varandra

Även söndagen hade fullspeedat schema så vi hann inte få till någon tid till ridning men igår em var det dags igen och i ärlighetens namn så var varken jag eller Linn speciellt sugna på att åka till stallet utan gjorde det av ren pliktkänsla och med fredagens ridtur i färskt minne hade ingen av oss några större förhoppningar om en mysig ridtur

 

 

 

Men som tur är så är Prinsessan en ponny med en hel del charm och på något vis en inbyggd känsla för när det är läge att skärpa till sig 

Redan när vi kom ner i hagen mötte hon oss med en mycket svag men dock en gnäggning och när hon sedan valde att lämna polarna och komma oss till mötes så tinade nog både Linn och jag en upp en  smula

När hon sen under tiden vi gjorde iordning henne visade sin allra mysigaste och gosigaste sida och som krydda på moset dessutom bjöd på en alldeles underbar ridtur där Linn vid flera tillfällen utbrast lyckligt

 

- Mamma hon gör precis det jag ber henne om...

 

 

Som sagt, två steg framåt och ett tillbaka, ibland kryddat med ännu fler steg tillbaka och stor uppgivenhet hos oss tvåbenta

Otaliga är de gånger då jag helst av allt bara velat ge upp, gånger då jag önskat att Linn sysslat med schack eller något annat så långt bort från dessa envisa små ponnisar som möjligt

Men så kommer dagar som igår då allt stämmer och vips är man med i matchen igen och det blir alldeles solklart varför man lägger ner både tid och pengar på dessa underbara små varelser

Jag må vara knäpp men den kärlek som hela tiden finns där - även om den  ibland är svår att känna när det blåser motvind  - gör ju att man tar sig igenom dom motiga stunderna för hur det än är så finns det inte mycke som går upp mot en varm mule som pillar en i nacken

 





Barns vara...

... eller inte vara

 

 

Då och då blossar debatten upp om det här med att ha barn med sig överallt

Jag är förvisso trebarnssmamma men jag har full förståelse för att det finns folk som önskar "Barnfriazoner" eller varför inte biljettkategorin "Vi som köpt biljett för att njuta av föreställningen och inte vill bli störda av andra"

1350:- betalade vi för gårdagens biljetter till Spanska Ridskolans föreställning på Globen

Förutom en helt fantastisk uppvisning av vackra hästar bjöds vi även på

 

* Utspilld dricka över Linns jacka - detta utan en ursäkt

* Linn blev sparkad både i huvudet och i ryggstödet

* Oavbrutet pratande

 

De två förstnämda utfördes av två små tjejer som såg ut att vara i Linns ålder, två tjejer som inte verkade vara vare sig intresserade av showen eller uppfostrade i att ta hänsyn till andra människor

Det oavbrutna pratet bjöd både tjejerna och deras två mammor på

Små tjejerna pratade om allt och ingenting medans mammorna ägnade sig åt att antingen högt referera det som hände nere på ridbanan eller fördjupa sig i den ena mammans kontaktannons på nätet och detta högt och ljudligt så att ingen runt omkring skulle missa att hon minsann hade lagt upp läckra bilder på sig själv, fått skamliga förslag och att en söt  "badguy" liknande tjugotreåring minsann stötte på henne och det där med att han var just tjugotre år var en väldigt viktig detalj eftersom hon upprepade den väldigt många gånger

Tänk om  mammorna istället hade lagt ner sin energi på att hålla efter sina barn, tala om för dom att det inte var ok att sparka folk i ryggen, att man i alla fall ber om ursäkt om man nu har "råkat" spilla dricka på någon eller varför inte helt enkelt förklara för sina barn att man sitter tyst, tittar på underhållningen och är det så att man vill prata så viskar man och tar hänsyn till de runt omkring som är där för att njuta av showen och inte av deras pladder

 

 

 

Det är väl egentligen rätt självklart att barn ska få vara med "överallt" men det ställer lite krav på oss föräldrar

Först och främst kanske vi måste rannsaka oss själva, det kanske inte är så smart att ta med sig barnet ut på restaurang när hen är trött eller just i den perioden av livet när barnen har extremt mycke spring i benen och inte kan/vill sitta still mer än en minut i taget

Man kanske inte ska ta med sig ett barn till en föreställning hen uppenbart vare sig är mogen eller intresserad av

Och när man nu tar med sig barnet så kanske man måste inse att man inte kan sitta i djupa diskussioner med sitt sällskap utan att barnet faktiskt behöver vägledning och engagemang för att lära sig visa hänsyn till andra människor runt omkring för att göra upplevelsen så trevlig som möjligt för alla inblandade och inte bara för mig själv

 

 

 

Jag vägrar att tro att Linn är "one of a kind" när det gäller konsten att uppföra sig ute bland folk

Ända sen Linn var nyfödd har vi haft med Linn "överallt" dvs på restaurang, konserter, museum, bio, Operan, teater mm

Visst finns det gånger då vi kanske varit sugna på att gå på en restaurang och äta  "lite bättre" mat men efter att ha scannat av Linn och hennes humör  insett att McDonalds varit att föredra för alla parter just där och just då

Visst finns det gånger när Linn inte har tyckt att det har varit såååå himla roligt men vid dessa tillfällen har det liksom aldrig slagit oss in att  släppa Linn fri och inte låtsas se/höra henne utan givetvis har vi pratat med Linn om hur man uppför sig och varför

Kort sagt, vi har gjort det självklara både för vår egen, för Linns skull och för omgivningens skull

 

Det är inte första gången och med all säkerhet inte heller sista gången som jag kommer att irritera mig på folks uppförande och totala nonchalans för sin omgivning

Egentligen borde man väl bara rycka på axlarna och tycka synd om folk som inte vet bättre men innerst inne blir jag grymt irriterad på att andra människor som är så totalt självupptagna att dom inte ens verkar reflektera över sitt eget eller sina egna barns beteende

Finns bara en sak att säga om detta

 

- Skämmes ta mig fan !!!

 

 



Det ligger inte för mig...

... att vara bitter o långsur

 

 

I dag hade jag ett sånt där mindre trevligt samtal att ringa

Ni vet såna där samtal som man får en liten klump i magen av och liksom drar sig för att ringa men innerst inne vet man att det finns ingen återvändo utan man bara måste lyfta på luren, knappa in numret och liksom bara få det gjort...

 

 

Nu sitter jag här med samtalet avklarat och känner mig lite som ett UFO

Vad hände liksom ?

Vart tog all den där inbakade arrogansen och spydigheten vägen ?

Det kändes som att den försvann i samma sekund som röntgensvaret presenterades och istället ersattes den av en betydligt mer förstående och omtänksam sida

Jag hängde inte riktigt med kan jag säga men det är klart att med det bemötandet  kändes det som ett betydligt trevligare samtal än de vi haft tidigare

 Det är inte så att jag är ute efter "tycka synd" eller medömkan på något vis, den delen klarar jag av så bra på egen hand

Det enda jag har haft är en önskan om är att bli trodd trots att orsaken till min smärta inte har kunnat ses med blotta ögat

Men det är ju inte alltid man får som man vill och i såna lägen är det ju rätt skönt att det finns "konstgjorda" ögon som ser och kan presentera bevis som ökar förståelsen

Nej jag är varken bitter eller långsur utan det är väl bara att ta det för vad det är

Somliga av oss behöver inte påtagliga bevis för att visa lite vanlig sund medmänsklighet och förståelse medans andra av oss inte besitter den förmågan...  





Svart på...

... vitt

 

 

I dag pratade jag med min läkare, han hade fått svaren från röntgen och mycke riktigt så har jag pålagringar på kulan i nyckelbensleden

Pålagringar som då medfört att en sena hamnat i kläm och därmed blivit inflammerad

Diagnosen i sig var väl inte så där jättelajbans att få men det kändes ändock skönt att få "bevis" på att jag inte bara googlat fram en massa symptom utan att det faktiskt finns en fýsisk skada även om den inte syns utanpå kroppen

Jag menar, visst är google bra till mycke men att nästla in sig på röntgenplåtar tror jag inte är fullt möjligt ännu

Vi diskuterade en stund och med tanke på röntgensvaret och hur pass ont jag har så ville han trots att jag i våras redan fått tre sprutor i tennisarmbågen och därmed inte borde få kortison på ett tag ändå prova att sätta ytterligare en kortisonspruta för att dämpa det hela och därmed ge sjukgymnastiken och akupunkturen bättre förutsättningar

Jag är väl inte sådär överförtjust i att få ytterligare kortison men å andra sidan så är jag tillräckligt desperat just nu för att prova allt

Jag är rätt less på att ha ont och milt uttryckt skitless på att  inte få sova om nätterna