Att sova...

... sig frisk

 

 

Ja det är nog banne mig medicinen tror jag

Både fredag och lördag sov jag en hel del - både dag och nattetid och när jag vaknade strax efter nio i morse kände jag mig för första gången på länge lite pigg

Firade piggheten med att starta en maskin tvätt, plocka ner och vika torr tvätt, diska lite och sen började den där piggheten så smått ebba ut så det blev lite soffhäng för att fylla på energiförrådet igen för att under em orka med både en snabbtur till Flygfyren för att handla lite, vara ute på tomten en stund med Paul, Linn & Picasso och innan jag slutligen sjönk ner i TVsoffan igen hann jag med att hänga ytterligare en tvätt och ta hand om ännu lite disk

 

 

För en normalt pigg & frisk människa låter det ju inte som någon actionfylld dag direkt men för min del kändes det alldeles lagom och är nog det mesta jag gjort på två veckor och även om jag är rätt trött i både knopp och kropp just nu känns det ändå skönt att känna att det har vänt och att jag sakta men säkert blir piggare och piggare

- det finns hopp om livet !



Själv är...

... bäste dräng

 

 

Linn har länge undrat om jag inte skulle kunna sticka en Minionmössa till henne och idag när vi var på Flygfyren hittade vi garn i rätt gul nyans så när vi kom hem gjorde jag ytterligare ett försök att googla fram ett mönster men som vanligt dök det bara upp virkmönster och jag och virkning är inte riktigt kompisar med varandra så jag fick gnugga mina grå hjärnceller lite och en och en halvtimme framför Partaj & Cafe Bärs kunde jag konstatera att jag nog är på rätt väg i alla fall

 

 

Linn kommer med all säkerhet att bli supernöjd och själv känner jag att får jag bara göra några små justeringar på mönstret så kan det nog tänkas att även jag blir nöjd så småingom

Hur som helst var det roligt att sticka en ny variant av mössa

Den senaste tiden har det blivit en och annan mössa så lagret med mössor börjar bli ganska stort numera

- det är med andra ord alldeles för få bebisar/barn i omgivningen

 

 





När små vardagliga ting...

... känns som maratonlopp

 

 

Det är lite underligt att så simpla och självklara saker som att äta, duscha, klä på sig mm kan kännas som ett maratonlopp att ta sig igenom

Jag sitter här och "återhämtar" mig efter att ha duschat, helst av allt skulle jag vilja lägga mig på soffan och sova en stund men det finns det liksom inte tid till eftersom jag måste få i mig lite frukost innan det är dags att åka till VC och jag kan säga att redan nu längtar jag efter att få lägga huvudet på kudden och sova, sova, sova

 

 

 

 

Det går sakta framåt och någonstans långt borta anar jag ett ljus i tunneln

Som jag längtar efter att kunna äta utan att bli helt slut, att kunna gå i trappan härhemma utan att behöva stanna halvvägs och hämta andan, att kunna gå på en promenad utan att flåsa som en  telefonsexsäljare på övertid

Men mest av allt längtar jag efter att hostan och kramperna i luftrören ger med sig så att Linn får lite lugn och ro

Varje gång jag hostar eller "kippar" efter andan ser jag hur Linn liksom stelnar till och måste kolla läget genom att fråga

 

- Går det bra mamma ?

 

Om jag kunde skulle jag vrida klockan tillbaka och förhindra att hon var med och fick se och uppleva när det var som mest kritiskt för mig, som åttaåring är det inte helt lätt att sortera känslor och tankar efter en sån upplevelse

Men det går inte att göra om och göra rätt men jag ska göra vad jag kan för att hon ska slippa vara med om det igen



Långsamt...

... framåt

 

 

Det går sakta men säkert framåt, efter nio dagar med antibiotika börjar lungorna så smått inta ett mer normalt tillstånd

Visst det är fortfarande rena kraftansträngningen att äta, bara att gå några meter känns som ett maraton, hostan och kramperna i luftrören som stundtals sätter till är inte roliga men jag anar ljuset i tunneln

Kanske borde vi aldrig ha åkt till Småland, kanske borde jag ha träffat läkaren redan på fredagen istället för att skjuta upp det till måndagen, kanske...

 

 

 

 

Ja, det är lätt att vara efterklok men det fanns ju ingenting som tydde på att det hela skulle utvecklas och bli så akut

Visst, jag hade haft rätt jobbigt med andningen under torsdagen men med tanke på att det var rena rama skitvädret så trodde jag att det berodde fukten - precis som det brukar göra

Jag kände mig inte alls "sjuk" så när feberfrossan där på lördagen slog till som en blixt från klar himmel kom det som en fullständig överraskning

Jag minns att vi åkte till Börjes i Tingsryd, jag minns att jag satt och halvslumrade i bilen, frossade och hörde på när Malle, Catja & Linn skojade och busade

Jag minns lite dimmigt att vi gick till fiket och att jag slog mig ner vid ett bord medans dom andra fixade fikat men allt är bara som i en dimma

 

 

Jag vet att jag valde att sätta mig i bilen medans dom andra gick in på "Börjes" och handlade

Jag frossade som jag aldrig gjort tidigare och andningen blev bara jobbigare och jobbigare och jag har ett svagt minne av att jag ringde 1177 bara för att kolla läget och där fick rådet att åka in till akuten i Växjö så fort som möjligt

Efter det har jag inte så mycket koll på vad som hände

Malle, Catja & Linn kom tillbaka till bilen och dom insåg rätt snart att läget var riktigt akut så C ringde 112 och fixade så att en ambulans mötte upp oss på väg in mot Växjö

 

Det enda jag har riktigt koll på såhär efteråt var att det var så in i hel*** kallt, att det hela tiden kändes som om jag skulle storkna varje gång jag andades

Även ambulanskillarna måste ha ansett att läget var akut för på väg in till sjukhuset larmade dom "akutteamet" så när vi anledde till sjukhuset stod det runt tio pers på rad och väntade på mig och full aktivitet utbröt på direkten

En kollade hjärtat med ultraljud, en lyssnade på lungorna, en annan försökte ta prover och en fjärde förberedde för att sätta kateter

Efteråt har jag fått berättat för mig att jag var blå om både läppar och fingertoppar, att det skummade ur munnen på mig och att jag var gul/grå i ansiktet

 

 

 

 

Ett dygn, ytterligare provtagningar, lungröntgen  & en skiktröntgen av lungorna  senare kunde man konstatera att de värsta farhågorna angående propp i lungan kunde strykas och byttes istället mot diagnosen dubbelsidig lunginflammation

Att förloppet blev så akut och allvarligt berodde på att jag förmodligen har en kronisk bronkit

Efter ett och ett halvt dygn på övervakningen på AVA blev jag flyttad till vårdavdelningen och på tisdagen blev det ambulansflyg hem till Norrtälje sjukhus

AVA på Växjö sjukhus kontra Avd 4 på Norrtälje sjukhus var som två skilda världar och efter ett halvt dygn på Norrtälje sjukhus tyckte läkaren att jag kunde skrivas ut utan att han överhuvudtaget hade pratat med mig än midre frågat hur jag mådde utan jag var feberfri och det räckte

 

- Det är bättre för dig att vara hemma än att ligga här bland alla baciller

 

 

Yes box liksom, att jag under natten behövt inhalera två gånger samt både innan frukosten och lunchen för att överhuvudtaget kunna äta var av mindre betydelse

Jag skulle tro att kaoset och överbeläggningarna på avdelningen hade större betydelse för utskrivningen än vad mitt tillstånd hade

Eftersom jag hade läst journalen som skickades med från Växjö frågade jag om det skulle göras en vidare utredning med tanke på att jag mått så dåligt under så lång tid men fick till svar

 

- Nej, nu har du fått antibiotika så nu kommer du att bli frisk, ytterligare utredning behövs inte

 

Det finns vård och sen finns det vård på Norrtälje sjukhus och det är väl inte för intet som sjukhuset fått öknamnet "Bårhuset"

Mitt förtroende för läkarna på det sjukhuset är lika med noll och en sak är säker att blir jag sjuk igen kommer jag inte att åka till akuten på Norrtälje sjukhus utan vända mig till Danderyd även om väntetiderna där är betydligt längre

 

Nu är det vila som gäller och på torsdag ska jag till vårdcentralen för "uppföljning"

Tyvärr hade min husläkare ingen ledig tid förns om ngr veckor men han fixade en tid hos sin "adept" och som han själv uttryckte det hela

 

- Jag informerar honom om läget och sen ser jag till att han och jag har kontakt så jag har koll på vad som händer...

 

Så långt känns det tryggt, min husläkare är typ en av de få jag för tillfället har förtroende för inom vården



 



 

 

 



 



Min man och jag...

... har olika intressen

 

 

Käre maken samlar på incheckningar från flygplatser världen över

Själv är jag lite mer bisarr i mitt samlande och roar mig med att prova på både akutmottagningar/sjukhus samt div olika sjuktransporter

Numera kan jag även lägga Växjö akut/AVA till min lista samt ambulansflyg

 

 

 

Men efter den här pärsen tror jag att jag känner mig nöjd som samlare

Jag menar ett sjukhus är ett sjukhus även om vården och attityden hos personalen spretar rejält landet runt och det är väl med lite sorg i hjärtat jag konstaterar att mitt eget hemsjukhus befinner sig lägst på skalan beträffande det området

Nu har jag ju provat på sjukresa med taxi , ambulans gånger flera, helikopter och slutligen ambulansflyg så vad mer finns att uppleva liksom ?

 

 

 

Nu ska jag återhämta mig lite efter min nästintill "nära döden upplevelse" innan jag återkommer och kladdar här i bloggen igen och då har jag en svag aning om att det kommer att handla lite om vår "fantastiska" vård här i Sverige men just behöver den här bloggaren vila, vila, vila och ytterligare lite mer vila

 



En natt avklarad...

... bara fem kvar

 

 

Man kan ju tycka att efter lite mer än tio år tillsammans så skulle det kännas skönt med en vecka ifrån varandra men trots att det bara har gått ett och ett halvt dygn så saknar jag Paul mer än vanligt

Att vara "curlingänka" vid den här tiden på året är ju ingen nyhet direkt och jag borde ha vant mig

Men...

 

 

 

... nej

Jag saknar den där lilla pratstunden vi har varje kväll, eller rättare sagt den där stunden då jag har en förmåga att komma på en massa mer eller mindre ( oftast mindre ) viktiga saker att prata om precis när Paul släckt sin sänglampa och är på väg in i John Blunds underbara värld

Jag saknar hans snarkningar

Jag saknar att kunna smyga in min hand i värmen mellan hans kropp och lakanet när det är dags att sova

Jag saknar närheten...

 

 

... och även om saknaden känns lite jobbig så är det nog som en klok person skrev på min FB idag att det är ett gott tecken att känna så efter så många år tillsammans

 



"Mitt Kök"...

... i vårat kök

 

 

När Linn frågade vad vi skulle äta till middag och jag svarade "Lax & spenatpaj" rynkade hon ogillande på näsan och en liten suck hördes

Snabbt insåg jag att det gällde att vara smart och få henne med på tåget så jag föreslog att vi skulle hjälpas åt att fixa pajen och leka lite "Mitt kök"

Ett förslag som Linn snabbt nappade på och genast intog hon rollen som huvudkock

 Pajdegen var redan uttryckt i formen så det var bara att sätta igång med fyllningen

Linn åtog sig att vispa ihop "smeten" dvs ägg, grädde och riven ost

 

 

 

 

Under tiden som hon rörde ihop fyllningen berättade hon för den tänkta tv-publiken hur viktigt det var att vispa rätt så att allt blandades och att man helst skulle välja grädde från glada kor och gärna ekologiska ägg eftersom dom hönorna hade det mycket bättre

Vi hade riktigt roligt under vår matlagning/TV inspelning och när pajen väl stod i ugnen hjälpte Linn till med att skära grönsaker och duka fint alltmedan hon berättade vad hon gjorde och varför

 

 

 

När pajen sen var färdiggräddad och Linn tagit den första tuggan konstaterade hon

 

- Wow vilken god paj, värsta laxpajen liksom

 

Och det måste ha varit en väldans god paj för Linn tog inte bara en bit utan tre bitar innan hon lutade sig tillbaka och suckade nöjt

 

- Nu är jag proppmätt mamma

 

Dagens matlagning hade förmodligen gått betydligt fortare om jag hade gjort den på egen hand men det är högst tveksamt om pajen fått samma goda betyg av Linn om jag inte hade använt mig av lite "mammapsykologi" och låtit henne vara med vid tillagningen och så här efteråt känns det otroligt skönt att jag tog mig den tiden för trots att det är länge sen så minns jag med en liten sorg hur otroligt trist det var att som barn/tonåring så gott som alltid få höra "Nej jag gör det själv.... Jag gör bara på en höft det går inte att beskriva" varje gång man frågade om man fick hjälpa till vid matlagningen

Den senaste tiden har Linn visat stort intresse för både matlagning och bakning och jag ska banne mig blir duktigare på att ta med henne när jag bakar/lagar mat 

För även om det tar lite längre tid och blir lite bökigare så blir det så mycket roligare när man gör något tillsammans och jag skulle så gärna vilja ge Linn den där känslan och upplevelsen  jag själv har saknat så att hon någon gång i framtiden minns hur otroligt mysigt och roligt det var att få upptäcka den underbara mat & bakvärlden tillsammans med oss föräldrar