Egentligen är det...

... rätt ofattbart

 

att dom här fina ungarna är mina,

hur gick det till liksom ?

 

 



Ett äventyr ...

... som berörde

 

 

Både igår och idag har jag hamnat i situationer då jag fått en påminnelse om Linns lilla "äventyr" och hur mycket hennes resa har berört människor som på olika sätt kommit i hennes väg och på olika sätt tagit del av hennes resa

Att familjen och våra vänner blivit berörda och tänkt på Linn har jag förstått men jag har nog inte riktigt insett vidden av det hela, att även "okända" människor har påverkats så pass mycket  har jag nog inte riktigt förstått förens nu

 

 

I går pratade jag med handläggaren på försäkringsbolaget där vi har Linns barnförsäkring

Efter att vi snabbt hade avhandlat vilket konto pengarna skulle sättas in på så övergick vi till att prata om Linn och allt som hänt och när handläggaren mot slutet av samtalet med gråten i halsen önskade oss men framförallt Linn en God Jul och sen sa

 

- Om du bara visste hur mycket jag har tänkt på Linn och hur glad jag är över att det fick ett så bra slut. Det ska bli så roligt att berätta för mina kollegor att Linn mår bra...

 

Ja, då fick även jag lite tårar i ögonen och en liten aning om vilket engagemang och hur mycket känslor vårt lilla troll har framkallat hos folk och blev samtidigt både glad och rörd över både hennes och hennes kollegors omtanke

 

 

I dag hade Linn en tid på Barnläkarmottagningen och vi hann inte ens anmäla oss i receptionen innan läkaren tog emot oss med öppna famnen och utbrast

 

- Å så roligt att se dig Linn, du ser så pigg och frisk ut, nu har du räddat min dag

 

Sen berättade han att han tänkt så mycket på Linn ända sen han läste hennes journal för ett par veckor sen och att han hade förväntat sig att få träffa en trött, lite hängig och blek tjej och inte en så pigg, frisk och leende tjej som den Linn som kom på besök idag

 

Egentligen var anledningen till dagens besök uppföljning av urinvägsinfektionen men innan vi kom dit var vi ju tvungna att berätta hela storyn om flygresan, nödlandningen osv eftersom han ville höra om alla detaljer som inte fanns nedtecknade  i journalen

Till saken hör att vi under Linns första år gick hos just den här läkaren på tillväxtkontroller och det kändes riktigt skönt att han mindes Linn och att hon inte bara var en i mängden bland alla patienter utan att han hade ett engagemang och framför allt att hans omtanke kändes äkta

 

 

Efter en stunds trevligt prat avslutades besöket med att konstatera att Linns magnetröntgen sett jättefin ut så nu kan vi släppa den biten

Vi fick även veta att odlingen av Linns urinprov på akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus visat att Linns uvi inte berodde på en av de vanliga bakterierna som orsakar uvi  utan en bakterie som vanligtvis ger lunginflammation men i ytterst sällsynta fall även kan ge uvi, föga förvånande att just Linn skulle drabbas av just den bakterien med tanke på allt hon gått igenom

Eftersom dagens urinprov visade spår av vita blodkroppar så skickade han provet på odling för säkerhets skull så nu är det bara att hålla tummarna för att bakterierna är puts väck och att vi snart kan lämna det här sk*tåret bakom oss och ta med oss allt det goda som det här året trots allt burit med sig och gå mot ett betydligt soligare och trevligare 2015

 

 

 

 









Nu är vi...

... snart ikapp

 

 

Förra veckan var en riktig skitvecka som fick sin kulmen i helgen men den här veckan har börjat bra

I går em konstaterade Linn

 

- Mamma nu har vi inte bråkat på jättelänge

 

Jättelänge kan ju i en nioårings värld kan vara allt från ett par timmar upp till en dag eller två och när jag tänker efter så har veckan varit hyfsat  lugn och sansad kanske till stor del beroende på att vi i princip bara varit hemma och tagit dagen som den kommer, inte gjort något speciellt utan bara varit, tagit små promenader, varit  ute på tomten , julpysslat lite, plockat fram lite tomtar och helt enkelt bara varit

 

 

Återhämtning när den är som bäst och förmodligen var det precis vad vi  båda behövde, u har vi bara det sista kvar och sen är vi nog i mål...

 

 

 

 

 



Ibland kan det räcka med...

... lite tomtekläder

 

 

Och vips har man förvandlat en helt vanlig trist tisdagspromenad till ett litet tomteäventyr och lika snabbt  som tomtekläderna åkte på lika snabbt förbyttes den lite halvgriniga och lätt uttråkade stämningen till en betydligt trevligare och mysigare stämning

Humöret var inte riktigt på topp när vi vaknade i morse, kort sagt var både Linn och jag lite lätt uttråkade redan från start vilket kanske är lätt hänt när man har tillbringat dygnet runt med varandra i sådär en fem-sex veckor utan något egentlig uppehåll eller vila från varandra och dessutom är ganska begränsade vad det gäller aktiviteter med tanke på ork och smittrisk

Till slut sinar liksom  idéerna och det blir knepigt att hitta på något att fördriva tiden med och såna dagar kan en del "måsten" kännas bara hur tråkiga som helst

Typ som en promenad med Picasso, ett måste som det inte går att komma ifrån men när inspirationen och lusten inte infinner sig kan det vara svårt att spraka sig själv i rumpan och ta sig ut, än mindre få med sig en minst lika uttråkad nioåring och det är i såna lägen det sitter fint med lite fantasi

 

 

- Linn ska vi ta en tomtepromenad ?

 

- Ja, vi kan gå till dungen och koka kottglögg...

 

 

 

Med tomteklänning & en luva på huvudet blev plötsligt den trista promenaden riktigt rolig

Ja, i alla fall för Picasso och Linns del

Själv hade jag kanske hellre diskuterat helt andra saker än kottglögg, pinnköttbullar och julklappsleverenser till skogens alla djur men man kan inte få allt här i livet

Nu fick jag njuta av en glad hund och en dotter som var som en enda stor kokande fantasigryta som underhöll både mig och Picasso med berättelser

 

 

Ibland får man helt enkelt nöja sig med att två av tre är glada och nöjda och att vara glad över att deras glädje iallafall spiller över lite glädje och sol även på tredje part så att vardagen i alla fall för en liten stund känns lite soligare

 



 



 



Den Ahlgrenska...

... julgranen

 

 

Den Ahlgrenska julgranen är ett diskussionsämne härhemma såhär i decembertider

Kungsgran eller inte, sparsamt pyntad eller inte,

färgskala eller inte, barnens "dagispynt" eller inte...

 

 

... kort sagt många som tycker o tänker och det är mer än en gång jag tänkt "Jaja, om några år har alla barnen flyttat och jag får bestämma helt själv, min tid kommer..."

Men när vi var i Orlando och i julbutiken i Downtown Disney köpte lite julgranspynt så bestämde jag mig för att i år då skulle jag minsann klä granen helt själv

Linn knorrade lite men när hon kom på att hon förra året köpte en egen plastgran till sitt rum så gick hon till slut med på den iden

 

 

Men så gick vår hemresa inte riktigt som den skulle och semestern förlängdes med lite sjukhusvistelse, en rätt kaotisk och jobbig sådan och under dagarna på ECMO-IVA framstod det där med att klä julgranen och få den precis som jag ville tämligen oviktigt så i ett svagt ögonblick lovade jag Linn att hon självklart skulle få klä granen även i år

- precis hur hon ville

 

 

Jag kan ju säga att jag har ångrat just dom orden mer än en gång men jag tröstar mig med att det kommer fler jular och att jag någon gång i framtiden kommer att få klä granen precis som jag vill och att jag då förmodligen kommer att sakna barnens hjälp med det

Men i år är det bara att le och vinka

Julgranen är klädd och den blev precis som Linn ville, vad jag tycker om den spelar inte så stor roll och när allt kommer omkring så

- ja, vad är väl en julgran egentligen ?

Jul blir det ju hur som helst även om julgransprydnaderna spretar åt alla håll och kanter både vad det gäller färg, form och dessutom hänger totalt osymetriskt det viktigaste är ju trots allt att vi alla tre får fira jul tillsammans







Somliga dagar är...

... rent ut sagt skitdagar

 

 

Och det bästa man kan göra med såna dagar är väl helt enkelt att stuva in dom långt in i garderoben och önska att dom stannar där för evigt och aldrig mer kommer fram igen

Helt enkelt bara att skaka av sig och gå vidare utan att lägga för mycket vikt vid vad som hände och varför det blev som det blev

Visst skulle jag kunna analysera situationer sönder och samman in i minsta detalj, fundera på vad jag hade  kunnat göra annorlunda för att ha förhindrat "katastrofen" men helt ärligt tror jag inte att jag skulle bli så mycket klokare av en sån analysering

Ibland händer saker och ting helt enkelt bara och ibland händer dessa saker vid illa utvalda tillfällen

Den här gången var det nog så enkelt att någon - förmodligen av trötthet -  passerade gränsen en gång för mycket och att någon i omgivningen helt enkelt var för trött/slutkörd för att orka hantera situationen på ett bra sätt och en annan någon stod bredvid  och trodde att det var en "normal" sammandrabbning och hoppade inte på tåget i tid för att styra upp det hela 

 

 

I dag är en ny dag och förhoppningsvis är dessa tre  "någon" på bättre humör idag

Två av dom är i alla fall förberedd på att katastrofen kommer att komma,  dvs att någon förmodligen  inte kommer att orka hela vägen ut och därmed finns en liten plan utarbetad för att gårdagens katastrof ska kunna hejdas i tid

Så nu håller vi tummarna att det goda humöret och solen håller i sig för idag ska det firas Lucia i stallet och i år blir det ett megaLuciatåg med 30 ekipage

Håll en tumme för att någon orkar hela vägen ut för även om vi på förhand vet att det egentligen inte riktigt är läge för en sån här stor "happening" för någon i dagens läge så är det viktigt för någon att få vara med, någon har missat alldeles för mycket den sista tiden pga brist på ork/smittrisk men ibland får man liksom bita ihop och göra något även om man på förhand vet att det är helt galet

Men det går att göra galna saker, bara man är väl förberedd och idag har jag laddat med en stor portion tålamod och förståelse



Kapa skuldtrossen och...

... ge dig en klapp på axeln

 

 

Ja det var det rådet jag fick med mig efter gårdagens lilla samtalsstund

Ett bra råd och egentligen alldeles självklart sådant men ett råd som kanske inte alltid är så lätt att efterleva

Visst vore det skönt att gå genom livet utan att någonsin behöva känna det där stinget av dåligt samvete, att hela tiden känna att man gjort rätt val vid rätt tillfälle precis hela tiden men riktigt så enkelt är det ju inte

- i alla fall inte för mig personligen

För mig är det fullt naturligt och helt självklart att fundera och analysera mina handlingar för att sen kunna ta med mig erfarenheten in i framtiden och förhoppningsvis kunna agera på ett ( ännu ) bättre sätt nästa gång jag ställs inför ett val

 

 

Självklart så sätter en sån händelse som den vi gick igenom i början av november spår, lika självklart känns det att jag nu när jag tittar i backspegeln och funderar på det som hände så reflekterar jag över mina handlingar och tankar och givetvis funderar jag på om jag hade kunna gjort/sagt annorlunda vid olika tillfällen och visst sjutton finns det tillfällen som jag nu i efterhand känt att just där kanske jag borde ha valt att prioritera annorlunda men samtidigt så är det ju så att jag just där och just då gjorde det som jag kände var bäst och det  med både Linns, Pauls och mitt eget bästa för ögonen

 

 

Skuld

Dåligt samvete

Ja hur enkelt är det att kapa dessa trossar ?

Inte helt enkelt, i alla fall inte för mig och jag kan bli lite irriterad på folk som glättigt utbrister att det inte är sunt att gå runt och känna skuld, att skulden ska man lägga bakom sig, att det inte tjänar något till att gå runt och ha dåligt samvete osv

 

 

 

 

Rådet jag fick igår var definitivt inte utformat så utan mer en uppmaning till mig att flytta blicken lite och istället för att låta det dåliga samvetet ta alltför stor plats i mina tankar ge mig en klapp på axeln och våga säga till mig själv att det här gjorde du bra, du fixade det och det är kanske just den biten jag är lite dålig på och behöver förbättra 

Jag har nog lite för lätt att leta fel och kanske ställa lite för höga krav på mig själv i vissa lägen

Det där "felletandet" gör att jag ibland ( läs ganska ofta ) inte riktigt ser och släpper fram den där känslan av att jag faktiskt är tillräckligt bra och ger mig den där klappen på axeln som jag förmodligen förtjänar

 

 

Så,

visst sjutton fanns det tillfällen då jag hade kunnat göra annorlunda men med facit i handen så blev det bra ändå

Ja det blev faktiskt riktigt bra i slutänden 

Mitt i allt kaoset gjorde både jag och Paul det allra viktigaste

 

- vi fanns där

 

Både för Linn och för varandra och vi gjorde det med både Linns och vårt eget bästa för ögonen och under de förutsättningar som var då gjorde vi det riktigt, riktigt bra och större krav än så kan man nog inte ha...