Jag är inte bara curlingmamma...

.. jag är även curlingmatte

 

Jag hamnade i en lite diskussion om bokläsning på FB

Jag konstaterade krasst att jag inte hinner ( eller tar mig tid ) att läsa så mycket, jag läser en stund innan jag somnar och det handlar verkligen om en liten stund

När jag väl har kommit så långt att jag lägger mig och börjar läsa brukar John Blund klubba mig i huvudet rätt snabbt så de flesta kvällar hinner ( läs orkar ) jag bara läsa en - två sidor

Mitt i den här diskussionen fick jag förslaget att lyssna på ljudböcker när jag är ute och går med Picasso

 

 

Först lät det som en rätt bra ide men så tänkte jag efter

Skulle jag gå där med lurar i öronen djupt insjunken i en bok medans Picasso mer eller mindre rastade sig själv

Är det vad Picassos promenader handlar om i första hand ?

Att hon bara ska rasta sig ?

Sen började jag fundera över hur våra promenader ser ut och insåg rätt snabbt att det där med en ljudbok i öronen under hundpromenaden lät ungefär lika smart som att gå och lyssna på en bok när man är ute med sina barn dvs fullständigt korkat i mina öron

För mig och förhoppningsvis även för Picasso är våra promenader tillsammans lite mer än just bara att "rasta och springa av sig"

Visst springer Picasso lite i sin egen värld och sniffar sig fram i livet men samtidigt så har vi ju ett samspel och våra promenader är en kombination av egna små upptäcktsfärder, lek,  bus och små stunder av vardagslydnad light

 

Kalla mig gärna både curlingmamma och curlingmatte, det är två titlar jag bär med stothet eftersom dessa gör både mig, mina barn & min hund lycklig och det där med att läsa böcker är väl lite som med att sova och städa

- Läsa böcker, Sova och ha ett städat hem kan jag ha när jag blir pensionär, fram tills dess tänker jag lägga tiden på att göra det jag mår bra av

 



 

 

 



Om jag med en bild...

 

 

 

... skulle beskriva Linn

 

 

Ja då skulle det nog bli med den här bilden

Livsglädje & bus i ett liksom

 

 



 

 



Bästa...

... kompisar

 

 

När dom här två tjejerna fnissade loss tillsammans häromdagen blev jag alldeles varm i hjärtat trots att snålblåsten ven runt rinken i Kilen

 

 

 

 

Linn & Isabelle började på förskolan samtidigt samma höst som dom fyllde två år men under åren på förskolan så var dom just inte mer än "kompisar i barngruppen" och så förblev det även under tiden i förskoleklassen och 1:an men så helt plötsligt en dag under höstterminen i 2:an fick dom helt enkelt nog av dom andra tjejernas intriger och tjafsande om vad man skulle leka, hur man skulle leka och vem som skulle få vara med och när det var okey att leka med den eller den

Kort sagt dom fick nog av att bossas runt eller som Linn har berättat

 

- Vi tittade på varandra och sa kom så går vi och gör något annat och sen var vi bästisar helt enkelt

 

 

Från och med den dagen har det verkligen varit  Linn & Isabelle

Två tjejer som inte tar speciellt stor plats och som till en början kan tyckas vara tysta och försynta men ack så fel det är

Det här är två tjejer som vet vad dom vill, två tjejer som är starka nog att stå upp mot grupptryck och är modiga nog att gå sin egen väg utan att bry sig om vad andra anser om det

Två tjejer som dessutom har hjärtat på rätta stället och som är otroligt måna om varandra och även om sina andra kompisar 

 

 

 

Som förälder kan jag inte annat än att vara glad över att Linn har en så otroligt fin bästis som Isabell

Att ha en vän att skratta tillsammans med och som finns där i vått och torrt är guld värt

 

Dom där ögonblicken...

... som förändrar ens liv

 

 

Oftast lunkar livet på i stilla takt och vägen kantas av små händelser och erfarenheter som sakta formar oss till de personer vi är utan att vi egentligen lägger märke till hur vi utvecklas

Men så ibland inträffar de där ögonblicken som man sen efteråt kan minnas och tänka att just där och då förändrades ens liv en smula

Ett klassiskt sånt ögonblick och det absolut största av dom alla är då ens barn föds, den där sekunden då  man för första gången får se in i sitt barns ögon och uppleva den där obeskrivliga och nästintill ofattbara känslan av att vara med om livets mirakel

Den stunden om någon är just ett sånt ögonblick då ens liv förändras

 

 

 

En annan  sån upplevelse för mig är den där förmiddagen när vi befann oss på Temple Street Childrens Hospital i Dublin

Under de oroliga timmarna blev det så uppenbart vad som är viktigt här i livet

Prylar, upplevelser, semesterresor, jobb - ja kort sagt allt sånt framstod helt plötsligt som så otroligt oviktiga och obetydliga saker

Det enda som betydde något just där och då var att Linn skulle överleva och att vi skulle få fortsätta att vara tillsammans som en familj

Den där förmiddagen då varje sekund känns lika lång som en timme hann jag fundera en hel del över livet, relationer, kärlek ja kort sagt allt som hör livet till men framför allt så fick jag en ögonöppnare och det var även just där och då som jag bestämde mig för att jag skulle önska mig bidrag till en donation när jag fyller år

 

 

 

 

En liten tanke som med tiden har utvecklat sig en aning

Just nu stickar jag mössor på beställning för brinnande livet

För varje såld mössa stoppar jag ner 50:-  i  "Donationsburken"

Det har blivit några mössor och beställningarna droppar in lite smått, just nu har jag drygt tio mössor på beställningslistan så innan det är dags att göra donationen skulle jag tro att bara mössförsäljningen kommer att  inbringa sådär en tolv-trettonhundra
Inga jättesummor men jag känner väl lite som så att "Alla bäckar små..." och även om vår lilla donation är en droppe i havet och aldrig kommer att kunna mäta sig med den innerliga tacksamhet vi känner inför personalen som jobbade med Linn och räddade hennes liv där på Templ Street Childrens hospital så kommer den ändå att vara ett sätt för oss att få "betala tillbaka" och visa vår uppskattning

 

 



 



 

 



Så var det...

... det här med kärlek

 

 

Kärlek kan man visa på så många sätt

Tex genom att göra något man absolut inte tycker om bara för att underlätta för den man älskar

Ja må ha haft mitt körkort i snart tjugo år men det finns en sak som fortfarande kan få det att knyta sig i magen på mig och som kräver mental förberedelse och det är att tanka bilen

Förmodligen hänger det ihop med att jag avskyr att köra bil på trånga ställen, avskyr tanken på att jag kanske eventuellt skulle behöva backa och trixa lite så...

 

 

 

 

... ja tankning är något jag undviker så mycket jag bara kan och det senaste halvåret när vi bara har haft en bil har det varit rätt enkelt att smita från den saken och som av en händelse överlåta den detaljen till  Paul

- Ojdå, behövs det tankas... Vilken otur liksom

*tänkte inte på det*

Men idag tänkte jag på det, i morgon är det onsdag = Paul har sändningar, jobbar till midnatt och har bilen och visserligen var det lite drygt en kvarts tank kvar och han skulle absolut ha klarat sig in till Sthlm men definitivt varit tvungen att stanna till och tanka på vägen hem, vilket han utan minsta knorr hade gjort

Men i morse när jag ändå var inne i Norrtälje i ett annat ärende så kände jag att det kanske var läge att angripa mina tankdemoner och underlätta för Paul i morgon så jag svängde in på Statoil

 

 

Milt uttryckt kan jag ju skriva att jag ångrade mig i typ samma sekund som jag svängde in på macken eftersom det var rätt många bilar och rejält trångt

Men vad gör man inte för kärleken liksom ?

Bara att ta ett djupt andetag, chilla och gilla läget

Givetvis var det inga större problem med att tanka, det är det ju ifos nästan aldrig så varför dessa tankdemoner överhuvudtaget slagit rot i skallen på mig är och förblir en gåta

Nu när jag sitter härhemma känns det rätt bra

- tankdemonerna är för tillfället stillade och vid midnatt i morgon kan Paul efter en lång dag som börjar sådär runt halvsju på morgonen sätta sig i bilen och köra raka vägen hem

Vardagskärlek när den är som bäst

 





Det är lite med en del prylar...

... som med en del vänner

 

 

Dom finns där i ens liv och man har nytta av dom men funderar inte så mycket mer över det hela

Sen en dag så säger dom upp bekantskapen och lämnar en åt sitt öde och kvar står man där och trots att det uppstått en liten, liten saknad så upptäcker att man livet går vidare och att man faktiskt klarar sig rätt bra utan deras inblandning

Dagarna går och man upptäcker att just det dom tillförde i ens tillvaro självklart betydde något men inte fullt så mycket som man kanske hade inbillat sig och livet rullar på utan någon större saknad

 

 

 

Lite så är det med torktumlaren som sa upp bekantskapen med oss för ett par år sedan

Det är ingen "vänskap" jag saknar dagligen, inte ens någon gång i månaden men ibland när jag öppnar luckan till tvättmaskinen och inser att nu, nu ska jag hänga sjuttielva par strumpor och ungefär lika många trosor/kalsonger ja i dessa lägen kan jag sända en tanke av saknad till min kära gamla vän men i samma stund som alla strumpor och underkläderna hänger på plats avtar den saknaden och jag njuter istället av kunna trava vikt tvätt på den ytan där torktumlaren tidigare stod

 

 

 

Samma sak är det med diskmaskinen som sa upp sig för lite mer än två år sedan

Till en början saknade jag inte vår vänskap alls, det funkade helt ok att diska för hand

Nu kan jag erkänna att jag allt oftare känner den där saknaden av en trogen vän, speciellt när man för fjärde gången samma dag fyller upp diskhon och börjar brottas med diskborsten och inser att man förmodligen kommer att upprepa detta minst en gång till innan dagen är slut

Just dom där dagarna då jag tycker att jag mer eller mindre bor vid diskhon kan jag känna att det vore trevligt att stifta bekantskap med just en sån vän igen för tomrummet finns där eller snarare det är inget tomrum för antingen så är diskhon till bredden fylld med disk eller så svämmar diskstället över med disk som står på torkning och aldrig någonsin kan man njuta av lyckan över en tom diskho/bänk

 

 

 

 

 

Men som sagt - en del vänner och prylar klarar man sig utan trots att dom skapar ett tomrum efter sig och tänker man efter så finns det nog en hel uppsjö med prylar man med lätthet skulle kunna klara sig utan men de  riktigt nära vänner man har skulle definitivt vara svåra att klara sig utan att ett stort stort tomrum skulle uppstå 

 





Alla hjärtans dag...

... del två

 

Jag har ju redan klargjort vad jag anser om Alla hjärtans dag men min inställning innebär inte att jag tvingar min familj att tycka och tänka precis som jag gör så när Linn i lördags kom och ville pyssla ett Alla hjärtans dag kort till Christina - läkaren från Uganda som var med ombord på planet och räddade Linns liv - och som vi sen skulle maila till henne så ställde jag givetvis upp och hjälpte Linn

 

 

Linn tog god tid på sig och var mycket noggrann när hon pysslade ihop kortet och det blev en mysig stund och vi pratade om allt mellan himmel och jord men kanske mest om hur viktigt det är att vara snäll och hjälpsam, hur viktigt det är att tala om för människor att man tycker om dom och att man aldrig kan sprida för mycket kärlek omkring sig utan det finns alltid plats för ännu lite mer kärlek

 

 

Linns omtanke värmde Christina som nästintill svarade med ett vändande mail att hon blev jätteglad över Linns omtanke och att hon skrivit ut fotona och skulle spara dom och nu håller vi alla tummarna för att Christina får ledigt från jobbet så att vi kan träffas i maj