Tänk om...

...man  kunde

Stoppa ner dom här underbara Septemberdagarna som vi har kunnat njuta av den senaste tiden i en liten ask och sen när November och December är som allra mörkast och tristas och allt känns som mest hopplöst skulle man kunna glänta lite på locket och njuta av solen, värmen och alla härliga färger och fyllas med hopp om ljusare och varmare tider

På den ...

... tredje dagen

De tre första dagarna på "flytet" har gått förvånansvärt bra men visst kan jag erkänna att jag i nuläget bra gärna skulle vilja sätta tänderna i en knäckemacka med ost eller mula in en eller två nävar grillchips i munnen

Men att vilja och göra är långt ifrån samma sak

Om elva dagar är det dags att göra sig kvitt en del av magsäcken och tills dess ska jag nå det av kirurgen  första uppsatta  "viktmålet" och dit har jag i dagsläget -3.6kg kvar att bli kvitt med och det ska jag absolut klara av

Såhär efter tre dagar med ett intag av enbart lågkalorishaker har jag märkt hur otroligt mycket jag stoppar i munnen utan att ens reflektera över det

 

* Fixar lunch till Linn och kommer på mig själv med att vara på väg att fiska upp en tortellini för att smaka av

* Vid middagen är jag på väg att sätta en gaffel i hennes spagetti och köttfärssås bara för att just smaka av

*Hjälper Linn att fixa en smörgås och vips skickar "smaka en oskiva reflexen" en signal till hjärnan som jag givetvis hinner stoppa

*Plockar lite härhemma och hittar en av Linns alla övergivna godispåsar och vips tittar ögat ner i påsen för att se om det finns en smarrig bit att smaka på

Ja, listan kan göras hur lång som helst men det sköna i det hela är att jag blivit uppmärksam på alla dessa små frestartillfällen och att jag varje gång lyckats avstyra det där "omedvetna" ätandet

Det är slut på sånt nu, f.r.o.m nu ska jag öva mig på att tänka på vad, varför & när jag stoppar saker i munnen, en stor och inte helt lätt förändring men samtidigt en helt livsavgörande förändring

Jag kan inte förändra det som har varit men vad som händer i framtiden ligger i mina händer och det är jag som styr och om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig känt mig så motiverad och laddad inför någonting som jag gör just nu

Jag känner mig lite som en galopphäst i startboxen

En häst som bara väntar på att få slänga sig ut på banan i full fart så fort startsignalen går

Nu har jag klarat tre dagar av "flytperioden" så nu är det bara elva dagar kvar av första etappen mot mitt nya liv och det är en riktigt underbar känsla som helt klart ger en betydligt härligare känsla än en hård knäckemacka med ost eller en näve chips....

 

Nu har resan börjat...

... på allvar

Ibland svänger det snabbt, för sådär en tio dagar sen fick jag beskedet att det skulle bli aktuellt för mig att opereras i slutet av oktober/början på november

Med viss besvikelse tog jag emot det beskedet men konstaterade att trots att jag hade hoppats på ett tidigare datum så kändes det ändå ok eftersom Linn skulle hinna operera bort sina halsmandlar innan det blev min tur att lägga mig på operationsbordet

Så jag började så smått förbereda mig mentalt och lägga upp en planering inför operationen

I tisdags var jag till VC pga av mina besvär med hjärtat och tillsammans konstaterade vi att även om det var ett tag fram till operationen så var den ändå inom räckhåll och att det nu bara var att gilla läget och anpassa tillvaron efter mitt mående dvs att bara ta det så lugnt som möjligt nu under hösten

När jag kom hem hittade jag ett brev från sjukhuset bland posten, öppnade och insåg att jag fått ett operationsdatum

Vid första anblicken läste jag 28 oktober och hann tänka

- Attans då krockar det ju med Linns operation innan jag sen insåg att det faktiskt stod 28 september

28 September ?

Shit, om två veckor alltså, helt sjukt men också alldeles underbart och det blev verkligen snabba puckar from igår är det "flyt" som gäller

Lågkalorishaker och ett intag av 8-900 kcal/dag

Första dagen av "flytet" gick galant och den andra har börjat i samma bana, jag är sjukt taggad och ser verkligen fram emot "mitt nya liv" med allt vad det innebär

Så nu kör jag, full fart mot framtiden !

Linn ser till...

... att hålla oss igång

Linn var hemma måndag & tisdag eftersom hon var förkyld och rosslade lite i luftrören men på tisdagseftermiddagen var hon så pass ok att vi bestämde att hon skulle gå i skolan på onsdagen

Tisdagkväll är ju = ridlektion och eftersom det stod hopplektion på agendan fanns det ingenting som kunde hålla Linn ifrån ridlektionen

Under em började Linn bli hes men det var inget vi tänkte på speciellt utan vi skämtade mest om att hon hade så ofantligt svårt att vara tyst och spara på rösten

Under ridlektionen kunde jag se att Linn besvärades allt mer av sin hosta och att hon kroknade allteftersom minutrarna gick

Efter ridlektionen skulle vi svänga förbi Ledinge och hämta upp Paul som kom med bussen och i bilen på väg dit klagade Linn över att hon kände sig mycket sämre och att hon hade jätteont i halsen och framme vid Ledinge hoppade Linn ur bilen för att "Få lite luft" i väntan på att Pauls buss skulle komma och sen gick allt väldigt snabbt...

... från den ena sekunden till den andra fick Linn helt plötsligt svårt att andas

Där stod vi i mörkret på en öde parkeringsplats helt solo

Jag sa åt Linn att sätta sig i bilen så att vi kunde åka in till Norrtälje snabbt

Linn satte sig i bilen men kastade sig ut lika fort och vägrade sen sätta sig i bilen igen eftersom hon inte fick någon luft

Linn var likblek i ansiktet och läpparna mörka och i det läget kände jag att det var 112 som gällde

Tjejen som svarade hörde direkt hur Linn "rosslade" intill mig och lugnade mig med

- Jag har skickat en ambulans, dom åker från Norrtälje nu med blåljus

Minutrarna innan ambulansen kom var nog några av de längsta minutrarna i mitt liv

Ambulansen och Paul kom ungefär samtidigt och den var en oerhörd lättnad att slippa vara ensam med Linn

Dom hjälpte snabbt in Linn i ambulansen och den ena av dom började genast "jobba" med Linn

Han som skulle köra frågade om vilken prio han skulle köra efter och fick svaret

-En prio 1 helt klart, med blåljus men utan ljud...

I ambulansen in fick Linn inhalera och hon fick även Betapred och väl inne på KS fick hon snabbt en trippeldos Alvedon mot den höga febern

Efter drygt en och en halv timme var Linns andning normal igen och vi kunde återvända hem igen

Väl hemma igen stupade Linn och Paul i säng och somnade relativt snabbt men jag själv som på något märkligt vis behållit lugnet under hela pärsen fick världens adrenalin skjuts och givetvis triggades en massa minnen och känslor igång från hemresan från Orlando

Linn är fortfarande hemma från skolan, den envisa djupa skrällande hostan vill inte ge med sig men om allt fortsätter åt rätt håll så blir det skolan i morgon för vår älskade lilla skruttunge som med gott mod ser till att vi inte försoffas och slappnar av

Jag har...

... blivit farmor

I går föddes lilla Stina, 3400gr & 49 cm

- ett litet paket av kärlek

Farmor, smakar lite på min nya "titel" och funderar på hur jag allra bäst ska förvalta äran av att få ha blivit Farmor till denna lilla flicka

Hur gör jag får att bli den allra bästa Farmor den här lilla tjejen kan tänka sig ?

Farmor, är det då man liksom får en andra chans att rätta till de där misstagen man begick som mamma ?

Farmor, är det då man plockar russinen ur kakan och bara njuter av allt det där underbara med barn utan att behöva göra grovjobbet ?

Än så länge vet jag inte så mycket om hur det är att vara Farmor

Det enda jag känner till är den där underbara känslan av en stark kärlek

En kärlek som bara infann sig så i samma sekund som jag fick veta att lilla Stina kommit till världen

Farmor, det är nog ett av de finaste orden och jag ska med stolthet och massor av kärlek göra allt jag kan för att den här lilla varelsen ska förstå hur mycket hennes Farmor redan nu älskar henne

Sommaren...

... 2016

Vid en första återblick så känns den helt klart som om den här sommaren med lätthet skulle kunna klassa in på Topplistan "Värsta sommaren ever"

Frågan är bara om jag skulle placera den 1:a eller som en god 2:a tätt efter sommaren 2005 då jag var gravid med Linn och tillbringade drygt två månader på Danderyds sjukhus kastade mellan hopp och förtvivlan i väntan på att det lilla miraklet skulle annonsera sin födelse

Den här sommaren har varit tuff både rent fysiskt och psykiskt

De allra flesta dagarna har varit en enda stor kamp att ta sig igenom, somliga dagar har energin lyst med sin frånvaro och det enda jag längtat efter har varit att få krypa ner under ett täcke och bara sova, sova, sova och förhoppningsvis vakna pigg någon gång långt fram i höst

Under de allra varmaste dagarna var tillvaron en ren plåga men nu när vi haft lite svalare några dagar börjar de allra värsta symptomen så sakteliga lindras och tillvaron kan t.o.m kännas riktigt behaglig emellanåt, i alla fall så länge jag inte får för mig att höja mitt tempo eller att ge mig ut på en rask promenad eller något i den stilen

- vid såna tillfällen blir jag snabbt påmind om att mina lungor & hjärtat inte riktigt samarbetar med resten av kroppen

Även på det personliga planet har det varit en tuff sommar

Helt plötsligt var saker och ting jag tagit för givet inte längre lika självklara

Helt plötsligt var saker och ting inte alls så trygga och självklara som jag naivt trodde

Det s.k livspusslet skakades om rejält och kartongen med alla bitarna tappades och för en kort stund kändes det som jag föll lika fritt som alla pusselbitar på väg ner mot golvet

Det tog en stund innan alla bitarna var ihopsamlade igen och en av de viktigaste bitarna i pusslet var som bortblåst och på villovägar och när den pusselbiten väl  hittades i kaoset bland alla andra bitar krävdes det lite samarbete för att få den på sin rätta plats igen

Jag vill gärna tro att pusselbiten nu ligger tryggt  där den ska ligga men den där känslan av att falla fritt och okontrollerat, att inte riktigt veta vad som händer eller att kunna förutse nästa  steg eller kontrollera det som sker infinner sig ibland och ruskar om mig och släpper in otryggheten igen

Kanske gör den det som en liten påminnelse om att aldrig ta något eller någon för givet/given att inte bara lyssna på vad som sägs utan även på hur det sägs men kanske framför allt att ännu  mer lita på magkänslan när den signalerar att något är fel

Ja sommaren 2016 har varit en tuff resan på många sätt och vis

Ibland har det känts som en sommar jag gärna hade velat slippa uppleva men samtidigt så har sommaren bjudit på många små guldkorn i vardagen

Guldkorn som jag inte skulle vilja vara utan och kanske är det precis så som de slitna gamla klyschorna säger

- Det som inte dödar dig gör dig starkare

- Inget ont som inte har något gott med sig

För även om sommaren har varit tuff och det många gånger känts som om jag varken har kunnat eller velat fortsätta framåt utan helst av allt bara skulle ha velat lägga mig ner och helt enkelt bara ge upp  och strunta i allting så har jag någonstans långt inne i mig hittat en kraft, en styrka och en vilja att ta mig igenom de tuffa prövningarna som den här sommaren har kastats framför mina fötter

En vilja att kämpa mig igenom det tuffa

- inte för omgivningens skull utan enbart för min egen skull, för att jag är betydelsefull och för att jag har ett värde och en plats här i tillvaron

Något som egentligen borde vara helt självklart men som har tagit sina modiga år för mig att komma fram till

Kanske är det så att jag istället för att se sommaren 2016 som en förlorad och jobbig sommar egentligen borde se den här sommaren som ett avstamp mot nya tider

En sommar där pusselbitarna skakades om och tog mig med på en inre resa och när bitarna sen föll på plats visade mig nya vägar att gå och nya mål att nå...

 

Vi är inte...

... riktigt i mål

Men efter fyra månader, div läkarbesök & undersökningar har vi iallafall kommit så långt att Linn äntligen - för andra gången -  är uppsatt för operation av sina "köttbulle stora" halsmandlar
Vi hade ju hoppats och trott att operationen skulle utföras redan i början av juni men narkosläkaren på ÖNH mottagningen i Danderyd ansåg att med tanke på Linns historik med ECMO så borde hon opereas på sjukhus där "alla resurser" finns tillgängliga samt stanna kvar där över natten för observation efter utförd operation så istället för en operationstid då i början på juni blev det ytterligare en remiss till ÖNH på Karolinska sjukhuset i Huddinge
Så nu är det bara att vänta på att det ska bli Linns tur och fram tills dess har hon fått två nya mediciner som förhoppningsvis ska lindra hennes besvär
Att operera bort halsmandlarna är visserligen inget större ingrepp och relativt vanligt men jag kan inte låta bli att tycka att våran tappra lilla tjej redan varit med om tillräckligt mycket i sitt snart elvaåriga liv och att det får lov att vara nog efter det här
Det är dags att hon får lite lugn och ro och helt enkelt bara få vara en frisk liten skruttunge ett tag