Prinsessan, tack för ...

... all kärlek

I lördags flyttade Prinsessan hem till en liten tjej som förhoppningsvis kommer att få uppleva lika många härliga äventyr, bus och upptåg tillsammans med Prinsessan som Linn har fått göra under de senaste sex och ett halvt åren

Det var inte ett helt lätt beslut att ta men  ibland måste man blunda för sina egna känslor och sätta någon annans bästa  i första hand och med Prinsessan bästa för ögonen kändes det som det bästa och absolut det rätta beslutet att ta

Det är ett sätt för Linn, Paul och mig att tacka Prinsessan för allt hon lärt oss och för  alla härliga upplevelser och  minnen  hon har gett oss men framför allt för all kärlek hon gett oss under våra år tillsammans

Prinsessan har så mycket kärlek i sig och hon är värd att få vara någon annan liten tjejs nummer 1
Prinsessan är värd att få all den uppmärksamhet och all omtanke hon bara kan få och som vi inte har haft tid att ge henne

 Jag har under några dagar gått och funderat över hur jag skulle kunna sammanfatta Prinsessans tid hos oss och all den kärlek vi har fått av henne men det finns liksom inga ord som räcker till så jag låter bilderna tala för sig själva istället

Städning är bästa ...

...  botemedlet mot hjärnspöken

Från ingenstans dök hjärnspökena upp i morse, jag försökte mota iväg dom men ju mer jag  försökte mota iväg dom desto ettrigare blev dom i sina försök att hålla sig kvar och parta runt i hjärnan på mig

I sin ivriga partydans hade hjärnspökena svar på precis alla argument som jag lyckades rabbla  upp inom mig och sakta men säkert bröt dom sig igenom mitt försvar och till slut såg det ut som om dom skulle gå mot en solklar seger och ställa till århundradets segerfest men då  bestämde jag mig för att  försöka ta kommandot över partyt och  sätta på min partymusik och i takt med musiken  städa köket för att skingra tankarna

Det gick väl lite si så där till en början

Hjärnspökena hängde med ett bra tag och gjorde allt för att fortsätta att störa och sätta griller i huvudet på mig men en efter en gav dom upp och till slut var det bara ett litet spöke som satt kvar fastnaglad på axeln och jag har en känsla av att det är hjärnspöket Envis som bestämt sig för att sitta kvar där ett bra tag framöver och när Envis dansar runt som värst känns det även ibland som att han har sällskap av sin lillasyster Naiv och tillsammans gör dom allt för att ställa till oreda och skapa frågor utan svar

Frågor med svar som tidigare var så självklara, svar som tidigare vilade så tryggt i sitt lilla låda

En låda som blivit lite naggad i kanten av frågor utan svar, en låda som inte längre känns lika självklar och trygg som den en gång gjorde 

Hjärnspökena bjöd in till fest idag och det enda positiva deras dansande medförde var att diskbänken och köksbordet blev rensat och golvet torkat

I dag är jag värd...

... en klapp på axeln

Ja, jag är nog banne mig även värd en high five och ett

- Bra jobbat bruden !

Eller kanske tummen upp och ett

- Du fixade det !

Hur som helst, idag är jag lite stolt över mig själv eller rättare sagt stolt över att jag lyckades plocka fram lite beslutsamhet, envishet och jädrar anamma och faktiskt fixade något som jag verkligen känt ångest och stor fasa inför dvs

- Gastroskopi

I dag var det dags för den berömda undersökningen, direkt när jag hörde att kirurgen ville göra en gastroskopi för att se om det ev fanns någon förträngning eller något stopp som skulle kunna vara orsaken till de kramper jag får när jag äter så tänkte jag direkt

- Aldrig att jag gör det i vaket tillstånd !

När så kallelsen med datumet och tiden damp ner i lådan kunde jag även läsa att undersökningen gjordes med lokalbedövning men att man vid behov kunde få lugnande men då skulle man vara tvungen att bli kvar på mottagningen ett par timmar efteråt och man fick inte köra bil på 10 timmar

Spelar roll tänkte jag, det finns bussar och att promenera är bara skönt numera och i värsta fall så finns ju taxi att ta till

Ja, det var min plan ända fram tills i lördags då vi var på IKEA och köpte nya möbler till vardagsrummet

- möbler som ska levereras på onsdag och eftersom söndagen var fullbokad med stall och fix i trädgården, måndag med en dagskryssning till Mariehamn så insåg jag att jag inte hade tid att vara "mosig" under tisdagseftermiddagen så det var bara att gilla läget och ställa in mig på att plocka fram urkvinnan inom mig och ta tjuren vid hornen och genomföra det hela med enbart lokalbedövning

När jag kom till mottagningen och träffade sköterskan talade hon om att planen var att jag skulle få sova lätt så att kirurgen skulle kunna åtgärda en ev förträngning direkt men när sköterskan hörde att jag var inställd på att genomföra undersökningen med enbart lokalbedövning så bestämde vi jag skulle börja med enbart lokalbedövning men hon skulle sätta en kanyl och göra alla förberedelser så om kirurgen ville åtgärda något så skulle dom snabbt kunna ge mig lugnande

Undersökningen gick...

... ja, jag överlevde ju onekligen men det var nog blend det värsta jag har varit med om

Fy f*n rent ut sagt, jag kan ju inte säga att det gjorde ont men det var fruktansvärt obehagligt när dom förde ner slangen och jag har nog aldrig känt sån panik som under de sekunderna men på något sätt så lyckades jag fokusera och koncentrera mig på andningen och genomlida det hela och efteråt var jag grymt stolt över mig själv som dels hade tagit beslutet att göra det enbart med lokalbedövning och inte ta den smidigaste vägen och sova lite lätt men även grymt stolt över hur jag hanterade alla känslorna och paniken under själva undersökningen

- stor klapp på axeln till mig själv

Extra skönt kändes det att kirurgen inte såg några konstigheter alls, tvärtom han var väldigt nöjd med det han såg allt såg hur fint som helst ut men min sleeve är ju medvetet extremt tight gjord så han förstod gott och väl att jag bara klarar av ca 1/2 dl åt gången

Så länge jag klarar av att ha det såhär rent psykiskt, fysiskt och socialt så ska vi avvakta eftersom sleeven naturligt kommer att töja sig något och därmed lösa problemet, det gäller bara att orka vänta ut det

Alternativet är att han "töjer" sleeven lite men eftersom den sen även kommer att töja sig naturligt så skulle ett sånt ingrepp göra att lite av effekten med operationen skulle försvinna

Vi bestämde att vi skulle höras om två-tre veckor och checka av hur jag mår och hur det känns och för min del känns det mer än ok

För mig var det viktigast att få veta att allt ser bra ut, att det inte är något "fel"

För även om jag pga av att jag inte får i mig tillräckligt med energi och känner att orken tryter emellanåt så mår jag ju bättre än på väldigt, väldigt länge och fördelarna är så många och pluskontot är så överfullt att den där lilla, lilla detaljen med kramperna och tröttheten är liksom ingenting jag egentligen lider av eller något jag lägger fokus på snarare tvärtom

Det är helt enkelt bara att ta ett djupt andetag, ha tålamod och vänta ut medans kroppen och jag vänjer oss vid vårt nya liv tillsammans och under den tiden tänker jag fortsätta att njuta av att ha fått livet tillbaka..

6 veckors kontroll...

... idag

Sex veckor på dagen sen jag gjorde min sleeve operation,

vart tog dessa sex veckor vägen ?

Poff så var det dags för den obligatoriska 6 veckors kontrollen hos sköterskan på Obesitas

Jag både ser och känner att det har gått åt rätt håll med vikten så det enda jag undrade lite över inför dagens besök var hur mina värden skulle ligga till med tanke på att det krånglat lite vid övergången till fast föda och att det varit/är knepigt att få i mig det jag borde få i mig

I går träffade jag dietisten och vi räknade ut att jag får i mig mellan 7-800 kcal/dag vilket är alldeles på tok för lite men jag kämpar på och försöker äta det som funkar och så gott det går

Jag hade inte behövt bekymra mig över proverna, mina värden var tipp-topp så det där med näringsdryck kan vi lägga på hyllan

När jag skulle kliva upp på vägen sa sköterska

- Normalspannet ligger på - 0.5 till 2kg/vecka men kom ihåg att det är högst individuellt hur mycket man går ner första veckorna efter operationen

*tjoff*

- 13.4 kg sen operationen för sex veckor sedan och dessutom minus 37 cm runt midjan jämfört med första gången vi mätte i juli 2016

*klapp på axeln till mig*

Jag är mer än nöjd, lite smolk i glädjebägaren blev det när kirurgen talade om att med tanke på mina kramper och svårigheter att svälja så vill han göra en gastroskopi för att utesluta ett ev stopp eller att det är för tight

Panik känner jag som har värsta kväljreflexerna men samtidigt så är det ingen ide att måla fan på väggen, skönt att dom kollar upp så att allt ser bra ut

Väl hemma igen roade jag mig med att mäta midja-bröst-höfter-lår och konstaterade att jag minskat 65cm i omfång

65cm  det känns nästan lite scary, när allt kommer omkring är det en hel del som försvunnit så det kanske inte är så konstigt att jag häromdagen fick köpa  fyra storlekar mindre i jeansen jämfört med förra sommaren, att jag kunde köpa en tröja i L istället för 3XL och att jag i morse upptäckte att jag numera inte har en enda BH som sitter som den ska utan fladdrar betänkligt utan minst tillstymmelse till att ge stöd eller lyfta upp

Även om jag gjort denna förändring med hjälp av en operation så känner jag mig i dag lite stolt över mig själv för jag har banne mig kämpat och slitigt med varenda cm och vartenda kilo

- Bra jobbat bruden ! 

Lycka kan vara något ...

... så enkelt som en kopp kaffe

Ja, lycka kan verkligen vara något så enkelt som en kopp kaffe tillsammans med en god vän

Att bara sitta ner tillsammans och prata och skratta om allt och ingenting och att mitt i en klunk kaffe fyllas av den där varma känslan av lyckan över att ha en vän som inte bara delar sol och glädje  med en, utan en vän som även finns där när det regnar, blåser och haglar

En vän som inte viker undan

- det är ren och skär lycka

Vart tog...

... nattugglan vägen ?

Det är inte utan att jag ibland funderar över om kirurgen lyckades få med även nattugglan inom mig när han gjorde min sleeve

Jag som de senaste åren haft så otroligt svårt att somna om kvällarna och mer än gärna suttit uppe tills klockan passerat midnatt och gärna ett par timmar till har helt plötsligt förvandlats till Trötter om kvällarna

Redan vid sju-åtta på kvällen börjar gäspningarna komma och runt nio signalerar kroppen

- Gå och lägg dig !

Dom senaste kvällarna har jag gjort "kväller" runt tio snåret och det är banne mig inte likt mig, det är nästan så att jag tycker att det är lite tråkigt för hur det än är så saknar jag att sitta framför TV och ha seriemaraton tillsammans med Paul

Men vad göra när kroppen och knoppen liksom stänger ner maskineriet och bara har ett mål

- sängen !

Men inget ont som inte har något gott med sig

Numera somnar jag väldigt snabbt, i bästa fall hinner jag läsa några meningar i en tidning eller bok innan ögonlocken stänger för dagen och när jag sen har somnat sover jag riktigt gott och vaknar utvilad redan vid halvsju-sju

När hände det senast liksom ?

Så även om jag saknar de där sena kvällstimmarna/tidiga nattimmarna så kan jag konstatera att i det stora hela är det nog betydligt bättre för både kropp & knopp att komma i säng och få en ordentlig nattvila och förhoppningsvis kommer den värsta tröttheten att lägga sig när jag hittar "rätt" i ätandet igen, som det är just nu så får jag i mig alldeles för lite energi för att kroppen ska orka hålla igång hela dagen

Men det är bara att chilla långsamt, allt måste få ta sin tid och även om jag blir galet trött framåt kvällen så är det ju så  att jag inte mått så här bra som jag gör just nu på många, många år och samtidigt som den känslan börjar boa in sig alltmer inser jag också hur dåligt jag mått under de senaste åren och jag kan nog inte annat än att klappa mig själv på axeln för att jag härdade ut och lyckades ta mig igenom tunneln och ut i ljuset igen och samtidigt vill jag ge massor av cred och kärlek till alla nära och kära som funnits med på vägen och stöttat men framför allt fortsatt att finnas där vid min sida även när det varit som allra jobbigast

- utan er hade jag aldrig orkat ta mig dit jag är idag

Ibland...

... undrar jag

om jag föddes med en osynlig tatuering i pannan med texten "Mindre vetande",

 en tatuering som alla andra förutom jag kan se

Eller är det så att jag ständigt går runt med en stor lapp på ryggen med texten "Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är totalt korkad..."

Eller så är det helt enkelt så att hela jag utstrålar okunnighet och därmed ger alla rätten att behandla mig som ett helt ovetande litet barn som behöver läras upp

Kort sagt, just nu är jag mer än less på att bli behandlad som en idiot, jag är spyless på att folk förutsätter att jag inte har koll på någonting

Jag köper inte att det är av omtänksamhet, att folk bara vill vara snälla och komma med goda råd

Det finns så många sätt att vara omtänksam på , så många olika sätt att komma med goda råd på och dela med sig av sin kunskap  men den detaljen verkar folk ha missat totalt

Istället för att säga - Du ska... kan man inleda med ett - Har du tänkt på....

Kort sagt, istället för att förutsätta att personen ifråga inte vet vad hen göra ska kan man omformulera sig lite och utesluter därmed både pekpinnar och  att man tar på sig besserwissermössan men det är

kanske är just pekpinnen och besserwissermössan man älskar att iklä sig i, för att framställa sig själv som den allvetande guden och få känna sig duktig en stund, vad vet jag...

Må vara att jag kanske för tillfället är lite extra gnällig och har taggarna utåt just nu men jag blir inte bara ledsen utan jag blir rätt ut sagt förbannad över att folk behandlar mig som ett okunnigt barn

Det här är liksom inget nytt fenomen, den här känslan har vandrat tillsammans med mig under många år och jag kan inte låta bli att undra vad jag utstrålar som får folk att tänka

"Oj, så okunnig hon är, nu måste vi genast gripa in och ge lite goda råd och framför allt måste vi påpeka alldeles självklara saker för stackars Helen som ingenting vet eller förstår..."

Som sagt, inget nytt på något vis men efter operationen har det blivit än mer påtagligt

Och i ärlighetens namn kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att somliga tyckts tro att jag valt att genomgå den här operationen utan att skaffa mig någon som helst information eller kunskap om ingreppet och livet efter 

Vad är det som får dom att tro att jag sov mig igenom samtalet med dietisten ?

Vad är det som får folk att tro att jag direkt la alla informations broschyrer i pappersåtervinningen utan att läsa dom ?

Vad är det som får folk att tro att jag inte behärskar googlandets konst och precis som de flesta andra skaffa mig mer kunskap och information ?

Vad är det som får folk att tro att jag hämtade ut alla utskrivna läkemedel, vitaminer, kosttillskott mm och sen la in dom i medicinskåpet utan att ha för avsikt att använda dom ?

Kort sagt, varför förutsätter folk att jag inte kan/vet/tagit till mig  något alls om operationen jag genomgått , informationen och de riktlinjer jag fått ?

Vad är det som får folk att tro att jag inte direkt vände mig till mottagningen när det första problemet dök upp ?

Vad är det som får folk att tro att jag struntar i att tugga maten väl, äta långsamt och i lagom portioner?

Vad är det som får folk att tro att jag inte är kapabel att själv avgöra vad som fungerar eller inte att äta och att jag givetvis pratat med mottagningen om detta  ?

Kort sagt, jag är grymt less på pekpinnar och meningar som börjar med

- Du ska ju...

Men det kanske är så enkelt att "felet" helt enkelt ligger hos mig

Jag kanske borde bli just en sån person som jag har så extremt svårt för dvs en person som hela tiden slår sig för bröstet och högt talar om hur förträfflig hen är, hur mycket hen kan om allt och inget

En person som hela tiden framhäver sin storhet och ständigt påminner andra om hur bra just hen är och är den personen som alltid hörs högst och mest

En person som hela tiden skriver andra på näsan med sin kunskap

Kort sagt, precis den typ av människa som jag har som allra svårast för och tycker är den mest pinsamma varianten av alla människor

Eller så fortsätter jag helt enkelt att vara mig själv, dvs en person totalt utan behov av att behöva skriva andra på näsan med min kunskap - för hur otroligt det än kan tyckas i vissas ögon så är jag allt annat än dum och krokad, jag kan en hel del men jag känner inget behov av att hela tiden framhäva mig själv och min ypperlighet

Jag föredrar att slita på i tysthet även om det stundtals är rätt enerverande att bli behandlad som en fullblodsidiot och en sak vet jag med all säkerhet som många av dessa besserwissrar tycks ha missat

- Vi är alla olika och att de riktlinjer och ordinationer vi har fått är personliga och inget som kan appliceras på vem som helst...