Samtal över...

... en paprika

Efter att ha skjutsat Linn till terminens första skoldag och sen tagit blodprover inför 6mån kontrollen så stannade jag till för en snabbis in på Flygfyren

Första anhalten blev grönsaksavdelningen och vid paprikorna stod en äldre dam och medans vi stod där och valde bland paprikorna sa hon

- Visst är det trevligt att kunna sätta lite färg på maten...

Vips var sen samtalet igång, under några minuter blev vi stående där med våra kundvagnar och pratade om sommaren, mat, barn, barnbarn, stickning mm

Kort sagt en trevligt samtal om livet i stort och smått, när det var dags för oss att gå vidare avslutade damen med

- Jag la märke till dig redan på parkeringen, ditt leende i kombination med din otroligt fina kofta gjorde mig så glad och den här lilla pratstunden har verkligen värmt mitt hjärta...

Tänk att en färgglad kofta, ett leende och ett litet samtal om allt och ingenting kan sätta guldkant på en helt vanlig tisdag förmiddag

Jag hade...

... en plan

På lördag har vi bjudit in Pauls arbetskamrater med familjer till grillfest,

den här grillfesten har varit planerad länge och lika länge har jag haft en plan för det hela

En plan som skulle innebära att den allra värsta sistaminuten stressen skulle utebli men vid det här laget så borde jag ju ha lärt mig att det där med planera är liksom till för att misslyckas för min del för vad hände ?

Jo Linn ramlade ju av Juni och vips försvann maj månad bort i en oändlig radda av div läkarbesök på både vårdcentralen, ortopeden och akuten plus några vändor till röntgen och inte nog med att vi taggade sjukvården hårt med alla besök med Linn givetvis hade även jag en skrälldus med div vårdbesök

Kort sagt, majmånad kunde sammanfattas med ett enda ord - sjukvård och juni inleddes på samma sätt, i dag är det den 7 juni och vi har redan hunnit med fem vårdbesök

Som en liten extra krydda på det hela så känner jag av mitt låg blodtryck och går tidvis runt och är yr och inte blir det hela bättre av att sleeven fortfarande dummar sig så att jag inte kan äta och få i mig tillräckligt med energi, runt 7-800 kcal/dag blir ingen människa pigg av i längden och det är precis vad min kropp levt på i snart fyra månader

Så, ja den där planen jag hade som såg så himla perfekt ut försvann ut i kulissen och ersattes av en lätt stress och ett enda stort  "what the f***"

Så här har vi nu onsdag och listan med "att göra" inför lördagen är lång, väldigt lång och det kanske inte var det allra bästa att planera in en fm tillsammans med bästa vännen idag, dom timmarna hade kanske kunnat spenderats på ett lite mer effektivt sätt men samtidigt så har jag ju lärt mig att det gäller att hålla balansen och fylla på med rätt energier om man ska orka hela vägen ut

Så idag blir det ladda batterierna på fm och sen ägna eftermiddagen åt att beta av några måsten

I morgon blir det full rulle med besök på rehab med Linn, på em har Linn tid hos frissan och som krydda på moset så är det Sommarfest i skolan på kvällen och Linns klass är ansvariga för fikaförsäljningen och någonstans däremellan ska jag kila in städning och lite andra förberedelser

Det känns lite som att den ständige  optimisten är lite väl optimistisk i nuläget men jag tröstar mig med att i morgonkväll kommer Paul hem igen och *tada* han är ledig på fredag så då är vi två som kan köra rätt in i kaklet tillsammans och hur det än är så har jag ju bockat av några av alla dom där "To do" på listan

- Alla kakor är bakade, hallen är röjd på vinterkläder/skor och städad, min gamla Seat som stått och förpestat infarten i flera år är äntligen hämtad av bilskroten, städningen i vardagsrummet är påbörjad och vårt sovrum är i stort sett färdigstädat

Bara resten kvar typ...

Måndag ...

... hela veckan

Ja tänk om det kunde vara måndag hela veckan

Så underbart det vore att få starta varje dag på samma sätt som jag numera startar mina måndagar dvs med två timmars ren hästnjutning

I dag var det extra mysigt att vara i stallet hos V

Regnet som mötte mig i morse när jag skulle skjutsa Linn till skolan drog iväg lagom tills det var dags för mig att åka till stallet och med lite god vilja kunde man båda ana och känna solen som gömde sig bakom en mulen himmel

Farika var riktigt pigg och bjöd friskt på framåt redan från start och idag var det som om ännu en pusselbit föll på plats

Jodå jag vet det är tusen och åter tusen bitar till som ska falla på plats innan jag ens kan andas om att jag börjat få hum om det här med ridning men det var verkligen en lyckokänsla när jag upptäckte att jag faktiskt kunde känna den där känslan i kroppen som V så tålmodigt beskrivit och väglett mig fram till

Så häftigt att känna känslan sprida sig i kroppen och plötsligt förstå

"Aha, det är det här hon har försökt att beskriva..."

Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi drömma om att måndagarna skulle bli så betydelsefulla för mig, att dessa två timmar skulle bli den energikick som sen lotsar mig genom resten av veckan med ett leende på läpparna

Det är verkligen mindfulness på hög nivå

Den där stunden  i stallet och på hästryggen är ett av de få tillfällen då jag verkligen är här & nu,  ett tillfälle då släpper allt annat för en stund och bara andas och finns till

Just då är det bara jag, Farika och V som med sitt lugn får mig att uppleva och verkligen känna hur kropp och själ är sammanlänkade med varandra och om man bara ger dom chansen och rätt förutsättningar så samarbetar dom väldigt bra tillsammans och tillsammans blir man starkare och klarar mer än vad man först trodde

Under timmarna hos V lär jag mig så mycket om mig själv, jag lär mig om hästar, om kommunikation både med mig själv, min kropp och med hästarna

Lärdomar som jag sen har nytta av även resten av veckan

Trots att jag har tillbringat så många timmar i stallet tillsammans med Linn, Prinsessan & Juni under de senaste åren så är det ändå som en helt ny värld öppnar sig och jag njuter av vartenda steg jag tar in i den nya världen

Timmarna tillsammans med Farika är min ego tid, tid som gör mig lycklig och det allra bästa med lycka är att den sprider sig som ringar på vattnet så även om dessa två timmar är "heliga" och är just mina så kommer dom ändå omgivningen tillgodo i form av en gladare, piggare och framför allt lyckligare Helen

Maj...

... levererade

Trots att Linn och jag under maj månad tillsammans med våra 19 besök slog något konstig personlig familjerekord i antalet besök inom vården så kan jag inte annat än att konstatera att Maj 2017 kommer att gå till historien som den absolut bästa månaden på väldigt länge

Det känns som om energin och glädjen återvänt på allvar och även om det varit mycket kring Linns skadade hand och mina problem att få i mig tillräckligt med energi för att orka hela dagen så händer det så mycket annat positivt som på något sätt sätter guldkant på livet

På något vis känns det som om pusselbitarna faller på plats en efter en och vart eftersom bitarna faller på plats infinner sig ett lugn, en glädje

Ja kort sagt en känsla av välbefinnande och en lycka över livet och allt jag har omkring mig

Självklart finns det fortfarande små mörka moln och pusselbitar som kärvar lite men det hör livet till och numera känns det som om den positiva vågskålen väger så mycket tyngre än den tunga negativa vågskålen gör och när kropp och själ är fylld med positiv energi är det så mycket enklare att hantera de tunga och jobbiga delarna i livet för hur det än är så kommer det alltid att finnas frågor utan svar och  känslor man inte förstår eller kan styra över men det viktiga är att inte låta dessa tankar och känslor få styra livet

Det är den första juni idag och jag hoppas innerligt att juni kommer att bli en minst lika underbar månad som maj har varit

Juni inleds i alla fall i stor förväntan och spänning, vilken dag som helst är det dags för en ny liten varelse att ta sitt första andetag och det blir min tur att inte bara vara farmor utan även mormor och det är verkligen något jag med spänning och stor kärlek ser framemot och det bästa av allt är att jag numera känner att jag har energi och ork att vara både mamma, farmor & mormor vilket inte varit en självklarhet under de senaste åren då det funnits många stunder då jag knappt kunnat uppbringa kraft,  energi och ork att vara mig själv

- Hej livet, här är jag

Nu orkar jag

Nu kan jag

Nu vill jag

Nu levererar  vi tillsammans livet och jag !

 

Jag förstår om en och...

... annan fnissar åt mig

Jag har ju en hel del hästvana personer och framför allt duktiga ryttare min bekantskapskrets

Människor som gjorde sin debut på hästryggen för åratal sen och som kan både trava, galoppera ja t.o.m hoppa hinder med förbundna ögon och jag har full förståelse för om dessa människor småfnissar och himlar lite med ögonen när dom läser mina barnsligt lyckliga statusuppdateringar på Facebook om mina ridlektioner och jag kan känna att jag mer än gärna bjuder på det

Fnissa på bäst ni vill, ja himla lite extra med ögonen och skaka på huvudet åt mig  om ni känner för det för hur det än är så är det bara jag och ingen annan som vet hur oerhört mycket dom där två timmarna på måndagsförmiddagen betyder för mig

Dessa två timmarna är så mycket mer än bara ridning för mig, stunden på hästryggen är belöningen för den långa och tuffa resan jag har gjort och när jag sitter på hästryggen är det verkligen en dröm som har förverkligats och det bästa av allt är att jag inte är i mål ännu, jag har lång väg kvar

Min resa fortsätter även på hästryggen för tillsammans med Vimse så är ridningen så mycket mer än att åka med på hästryggen, på ett helt fantastiskt sätt vägleder och lär hon mig att stanna upp, att känna eller rättare sagt att våga och vilja lära känna min kropp och öppna upp för ett samspel

Det kan ju låta hur flummigt som helst men om man under många års tid liksom bara stängt av och haft känslan av att vara fånge i sin kropp så är det en fantastisk känsla när man kan men framför allt vågar att känna in, att släppa på spärrarna och verkligen vilja bli vän med sin kropp

Att jobba tillsammans med kroppen för att hitta den där känslan av att bli "hel" igen och att få göra det ute i naturen på hästryggen ja det mina vänner är en så otroligt häftig lyckokänsla att jag faktiskt blir som ett barn på julafton dvs bubblar över av glädje

Så fortsätt fnissa och le, det är helt okey

- jag gör det nämligen själv också

Det händer att jag liksom stannar till och ruskar på huvudet åt mig själv och fnyser fram ett tyst

- Skärp dig, du har bara suttit på hästryggen so what liksom ?

Väx upp, samla ihop dig lite...

... men, nej jag tänker inte växa upp

Jag tänker inte heller  samla ihop mig utan jag har för avsikt att behålla det här lyckliga lilla barnet inom mig och fortsätta gå runt med ett leende på läpparna, en varm känsla i hjärtat och idag faktiskt även en liten känsla av stolthet av att våga och alldeles på egen hand kunna trava iväg bit även om jag inombords brottades med massor av knäppa tankar om att se ut som en mumin/barbamamma som skumpade upp och ner totalt okontrollerat i sadeln 

Ja, även om det inte var någon vacker syn för stackars Vimse så var det en desto vackrare känsla på insidan och när allt kommer omkring så är det insidan som räknas

Vi är nog lite lika...

... Linn & jag

I söndags morse vaknade Linn strax efter sex och med ett brett leende utbrast hon

- Äntligen !!! Jag har längtat ända sen i september!!!

Äntligen var den stora dagen inne, dagen som hon längtat och trånat efter under de två senaste säsongernas alla besök på Gröna Lund dvs dagen då hon nått den magiska 140cm gränsen och därmed skulle få åka alla attraktioner

Stor lycka för en tjej som alltid varit minst huvudet kortare än alla kompisar och vars kompisar både i ett och två års tid kunnat åka allt på Grönan Lund

Stor lycka för en tjej som fullkomligt älskar den där hisnande känslan som berg & dalbanor och andra häftiga attraktioner ger och i söndags åkte hon  dom alla inte bara en gång utan två och en del attraktioner tre gånger 

Insane, Jetline, Fritt fall, Fitt fall tilt, Katapulten - Ja hon var till och med så modig att hon åkte den nya attraktionen Ikaros där man från 95 meters höjd fälls fram i 90 graders vinkel och rusar mot marken i 90km/tim

Åtta timmar tillbringade vi på Gröna Lund och Linn befann sig i ett sånt lyckorus att hon t.o.m lyckades förtränga att båtbensfrakturen i handen värkte som sjutton

I måndags morse var det min tur att vakna med ett stort leende och ett förväntansfullt pirr i magen

Äntligen, dagen som jag längtat efter och drömt om så länge, länge var äntligen inne

Dagen R som i Ridlektion och vilken ridlektion

Förutom själva ridturen som var lite strax över en timme lång i ett helt  underbart naturreservat så innehöll lektionen mindfulness, kroppskännedom, mental coachning, välbefinnande, horsemanship

- ja, den innehöll kort sagt allt och det var med ett leende på läpparna, ett varmt hjärta och ett otroligt lugn inombords som jag satte mig i bilen för att åka hem och jag kan lätt erkänna att jag i samma sekund som jag satt av Farika redan längtade tills nästa gång och jag vet med bestämdhet att måndags förmiddagar i fortsättningen kommer att vara min absoluta favoritpunkt på hela veckan

Ibland är det ok...

... att belöna sig i förskott

I höstas då jag påbörjade min första VLCD inför sleeveoperationen satte jag upp små delmål och även ett stort mål för att ha något att fokusera på när motivationen skulle tryta för hur gärna jag än ville göra den här operationen  och hur förberedd jag än var på att göra den stora förändring i mitt liv så var jag ju inte dummare än att jag insåg att längs vägen skulle motivationen stundtals svikta ibland och just därför bestämde jag mig för att sätta upp små delmål längs vägen och jag satte även upp ett stort delmål och när/om jag nådde dit skulle min belöning bli att uppfylla en dröm som jag burit inom mig i många många år

En dröm som varit så ouppnåelig och omöjlig att förverkliga att jag knappt ens tänkt tanken själv och vågat uttala den för mig själv men djupt därinne har den funnits och äntligen kunde jag ana en möjlighet att förverkliga den och när jag en morgon i mitten av april  klev upp på vågen insåg jag att den helt plötsligt stod på 84.9kg och att jag helt plötsligt hade nått mitt stora delmål med hundra gram till godo och att det var dags att inkamma belöningen och göra drömmar till verklighet

Under alla år som jag gått med Linn på otaliga ridturer först tillsammans med Prinsessan och nu under senaste året tillsammans med Juni så har jag haft en dröm om att själv kunna sitta på en hästrygg och rida ut tillsammans med Linn och nu äntligen kunde jag förverkliga den drömmen tillsammans med Linn och dom otroligt fina nordsvenskarna Diana och Doris på Håtö Gård

Vi red en timme och även om det blåste lite småsnålt och solen lyste med sin frånvaro så var jag alldeles varm inombords och när jag satt av Diana var jag ännu mer taggad att nå mitt nästa delmål

Dvs gå ner ytterligare 10kg och då skulle min belöning bli att börja ta ridlektioner

Häromdagen var det dags för Juni att bli verkad och som vanligt blev det lite småprat undertiden som Vimse verkade Juni och vi kom in på Linns och min ridtur ute på Håtö och sen gled vi in på mina planer på att börja ta lektioner och..

.. ja ibland faller liksom alla bitar på plats och det dyker upp ett erbjudande som är så lockande att det är svårt att säga nej till och då tycker jag att det är helt ok att belöna sig själv lite i förskott trots att man egentligen har ytterligare sju kilo kvar innan det var dags för nästa belöning

Så på måndag är det dags för min första lektion hos Vimse och gissa om jag längtar och ser fram emot måndagen med ett stort leende på läpparna

För även om jag fuskar lite och tar ut en delmålsbelöning lite i förskott så gör jag det med att ge mig en klapp på axeln, ett stort leende och ett "Fy fasiken vad duktig jag har varit" jag är banne mig värd den här belöningen och helt plötsligt känns vägen mot slutmålet betydligt lättare