En konstig...

... känsla

Söndag eftermiddag, helgen börjar lida mot sitt slut men som kompensation för det arbetet jag lagt ner på jobbet under den senaste månaden så har jag fått morgondagens klämdag ledig

Så för min del fortsätter helgen med ytterligare två lediga dagar vilket iofs känns riktigt skönt men samtidigt så smyger sig en annan för mig helt ovan känsla fram

- Jag längtar till jobbet!

Under dagen har jag mer än en gång kommit på mig själv med att tänka

- Attans, varför ska jag vara ledig i morgon ?

Jag vill ju hänga med på utflykten till Kungsträdgården, titta på de vackra körsbärsträden som är i full blom och ha picknick med barnen, 

jag vill ju ha kul tillsammans med både barnen och mina underbara kollegor

Två dagar ledigt och jag saknar dom allihop

Det där att längta till jobbet är för mig en helt ny känsla för mig

Det är så många gånger som jag lite avundsjukt tänkt att Paul har varit lycklig lottad som haft jobb han trivs med, jobb han med glädje gått till varje dag

Det är så många gånger jag har undrat över hur det skulle kännas att gå till jobbet med lätta steg och ett leende på läpparna, hur det skulle kännas att längta till jobbet när man är ledig ?

Hur det skulle kännas att tänka på jobbet utan att känna en olustklump och ett tvång över det hela

Numera behöver jag inte undra

Jag vet hur det känns att med lätta steg och ett stort leende gå till jobbet en måndagsmorgon och med glädje och värme i hjärtat tänka 

- Wow, en ny vecka väntar

Jag vet hur det känns att efter en ledig helg slippa söndagsångesten och istället bli varm i hjärtat och känna att det ska bli kul att möta en ny vecka tillsammans med barnen och arbetskamraterna

Numera vet jag hur det känns att ha arbetskamrater och en chef som jag tycker om att jobba tillsammans med och som visar att även dom tycker om att jobba tillsammans med mig

Efter drygt trettiosex år i arbetslivet har jag äntligen hittat hem och det känns alldeles underbart

Men hur mycket jag än trivs på mitt jobb och hur mycket jag än längtar efter att gå dit så har jag under åren som gått lärt mig en hel del och det är bland annat att hur roligt något än är, hur mycket man än längtar efter något så behöver både kroppen och knoppen få vila

Hur roligt det än är att gå till jobbet och ta sig an nya utmaningar och hur kul det än är att vara tillsammans med barnen där så finns det ju inget som är viktigare än att vara tillsammans med min familj och mina vänner och för att behålla den där känslan av längtan och glädje inför jobbet är det viktigt att hålla balansen mellan jobb och fritid

Just därför låter jag den där känslan av längtan vara just bara en härlig känsla och fortsätter att njuta av min ledighet tillsammans med familjen 

Always look at....

... the Bright side of Life

Söndagens planer fick ett tvärt stopp i korsning i Hallonbergen då bilen helt utan förvarning valde att helt enkelt bara tvärdö och stanna

Vissa saker kan man helt enkelt inte påverka och då har man två val

Antingen kan man välja att bryta ihop och se allt svart eller så tar man ett djupt andetag och konstaterar att det kunde ha varit värre 

Bilen kunde ju ha valt att lägga av på en enfilig sträcka på Norrtäljevägen eller varför inte halvvägs till Varberg eller när man är på semester ?

Nu valde bilen visserligen att strejka mitt i en korsning men ändå sa att bilar med visst besvär kunde passera förbi, Paul kunde hyfsat snabbt ta sig till ES och hinna fram i tid till sin sändning och Linn och jag hade sen nära till t-banan

Vi missade visserligen en morgonfika med Malle men å andra sidan blev vi omhändertagna av en av killarna som jobbade på OK/Q8 som kom ut och undrade om vi behövde hjälp och när han konstaterat att han inte kunde göra något så lämnade han sitt paraply så vi inte skulle bli så blöta i väntan på bärgaren

Det hade varit trevligt att få skratta bort en stund med Malle men bärgaren var en trevlig prick och bjöd på några skratt under tiden han kollade bilen och till sist konstaterade att han tyvärr var tvungen att ta med den till bildoktorn

Sen var det då dagens stor begivenhet som vi missade

- Carolinas grillparty!

I sanningens namn har jag lite svårt att hitta något positiv med att vi missade det eftersom just det partyt var något både Linn och jag sett fram emot länge och verkligen  längtat efter så det känns jättetråkigt att vi missade det i år speciellt med tanke på hur himla roligt och trevligt det var förra året Men  ja det enda positiva med det är att jag helt plötsligt fick ett par timmar över för att hinna klart mina två sista skoluppgifter och i och med att jag hinner få in dom kan jag sen ägna mig åt att förbereda mig inför det två proven som båda  är den 17:e maj 

Söndagen blev inte som planerat och bilar som strejkar är aldrig roligt men det mesta löser sig bara man behåller lugnet och fokuserar på att hitta lösningar istället för att se problem

Livet på landet sådär lite lagom "off" kan bli lite knepigt utan bil men jag hade turen att Cirkel K i Norrtälje snabbt kunde fixa fram en hyrbil som är redo att hämtas om några timmar och bästa vännen med hjärtat på rätta stället planerade snabbt om sin eftermiddag för att kunna skjutsa mig in till Norrtälje när det är dags att hämta den så även om den här dagen inte blev som planerat så finns det chans att morgondagen följer agendan tack vare lite trix och fix 

Det allra bästa hade ju varit om bilen snällt hade fortsatt att fungera men nu valde den av någon anledning att ta en liten paus men inget ont som inte har något gott med sig för även om jag försöker hålla fokus framåt och lyfta det positiva i tillvaron så finns det stunder då tankarna fladdrar iväg och snärjer in sig i helt fel riktning och drar sig åt den där lite svarta negativa nedåtspiralen och det var lite där jag befann mig i morse då tankarna for runt i ett enda virrvarr av frågetecken och en massa Varför  och kanske var det ett stopp med bilen som behövdes för att putta tillbaka mig på rätt väg igen och få mig att fokusera på här och nu istället för att tänka och analysera saker som jag ändå inte på något sätt kan påverka eller kommer att kunna förstå hur mycket jag än vrider och vänder och försöker hitta svar och förstå

Här och nu, fokus framåt

- för min egen skull

Nästa gång jag hamnar i et tillfällig svacka ska jag påminna mig om vad Linn sa under promenaden hem från bussen

- Mamma jag är imponerad över att du fixade bärgare och hyrbil bara sådär, supersnabbt! Mamma du kan ju, du är helt enkelt bäst...

För hur det än är så är jag om inte bäst så i alla fall good enough och det räcker gott och väl

När ytan...

... krackelerar

Allt är inte alltid vad det utger sig för att vara, helt plötsligt har ytan börja krackelera och plötsligt har jag börjat se saker och ting i ett helt annat ljus än vad jag har gjort tidigare

Efter att ytan började krackelera har det visat sig att någon annans sanning inte riktigt stämde överens med den verkligheten jag möter utan att det var just den personens version och uppfattning om tillvaron och ingenting annat

När ytan väl började krackelera och folk började prata med varandra så har det  sakta vuxit fram en helt annan bild av tillvaron och tillsammans har vi börjat jobba på något som förutom en fin yta även har en stabil och bra grund att vila på

En grund som vi bygger tillsammans där just tillsammans är ledordet

Inte jag, inte du, inte vi, inte ni utan tillsammans 

För hur det än är när allt kommer omkring så spelar det ingen roll hur bra varje enskild individ är utan det är  just tillsammans som vi blir starka, ett lag är aldrig starkare än sin svagaste länk och ett lags styrka är att kunna och att våga göra varandra starka

Både under dagen idag och under förra veckan har jag haft ett flertal samtal, samtal där jag innan känt ett visst obehag pga av hur saker och ting framställts för mig

Samtal där "sanningar" ställts på sin spets och visat sig i helt nya skepnader 

Samtal där jag efteråt förundrat skakat på huvudet och ställt mig frågan

- Vad hände här ?

Men visst, det kanske är så att min omgivning just nu består av x antal kappvändare och människor som blåljuger mig rakt upp i ansiktet bara för att det passar dom just nu eller  för att skydda sig sjävla eller så är det så att det alltid finns två sidor av ett mynt och att man ibland måste tillåta sig att våga vända på myntet för att se vad som finns på andra sidan

Och visst, jag kanske är naiv som väljer att tro på vad folk säger

och vem är väl jag att uttala mig, jag som är outbildad och har noll koll på läget?

Eller kan det vara så att mina drygt 35 år inom vården och mitt 53 år långa liv trots allt gett mig en hel del erfarenhet och en bra grund att så på ?

Erfarenhet som jag nu kan omvandla till kunskap och ha nytta av i mitt nya jobb

Kanske är det till och med så som några kollegor sagt under de senaste veckorna

- Du är en naturbegåvning tillsammans med barnen, något man inte kan studera sig till...

Det kanske är så som en förälder sa förra veckan

- Redan från dag ett har jag sett vad du gör i det tysta här på förskolan och det har varit enbart positivt, det behövs fler som du inom yrket

Eller kanske är det så som min lärare konstaterade i förra veckan när hon var på besök på min "praktikplats"

- Du verkar ha det i dig, du har redan gjort mer här än vad som krävs på nästa praktik.

Eller det kanske t.om är så som min chef sa vid samma tillfälle

- Under åren har jag har intervjuat hur många utbildade barnskötare som helst med många års erfarenhet som inte ens är i närheten av Helens kvalifikationer...

Det får vara hur det vill med den saken, en sak vet jag med säkerhet och det är att jag älskar mitt jobb och att jag tillsammans med mina nuvarande kollegor gör ett bra jobb

Vi jobbar tillsammans, vi stöttar varandra och det viktigaste av allt är att vi samarbetar och hjälps åt och att vi på kort tid har bildat en härlig teamkänsla där vi jobbar tillsammans som ett team där alla är lika mycket värda och tillåts ta lika mycket plats vilket märks framför allt på barnen och deras glädje men även genom den feedback och det underbara stödet vi dagligen möts av från föräldrarna som uttrycker en glädje över den positiva stämning som möter dom vid hämtning och lämning

Under de senaste veckorna har jag lärt mig så otroligt mycket både om mig själv och om andra och än en gång har jag blivit påmind om hur viktigt det är skrapa på ytan och titta efter vad som gömmer sig där och framför allt hur viktigt det är att bilda sig en egen uppfattning och att inte vara rädd för att erkänna att man kanske har agerat fel

Jag har också blivit påmind om hur viktigt det är att stanna upp och tänka efter, att inte bara lyssna på vad människor säger om varandra, att ställa sig frågan varför och att även vända sig direkt till någon för att ta del av dennes version och därifrån sen bilda sig en egen uppfattning

När ytan väl börjar krackelera kan man om man har lite tur upptäcka en helt ny värld.

en värld som man mer än gärna vill vara en del av

En värld som släpper in både värme och kärlek och som med positiv energi i stegen för en framåt längs livets resa

Äntligen...

... medvind

Det är ju ingen hemlighet att livet kraschade lite där strax innan jul och att det sen följde några tuffa veckor då allt bara var ett enda stort känslomässigt kaos där min självkänsla fick sig en rejäl törn och totaldemolerades till noll och inget

Det var ganska tufft att så totalt tappa fotfästet men framför allt var det tufft att så totalt tappa tron på mig själv och fyllas av känslan av att vara så totalt värdelös och ett enda stort misslyckande och det fanns stunder då när jag tvivlade på att jag någonsin skulle hitta tillbaka till den glad och positiva Helen igen och framför allt tvivlade jag på att jag någonsin skulle hitta tillbaka till den där känslan av att känna att jag kan något, jag  är värd något...

... men här sitter jag nu och är alldeles varm över alla fina ord jag fått höra under de senaste dagarna 

Det har varit en minst sagt turbulent tid på jobbet under de senaste veckorna, jag har fått kliva fram och ta ett ansvar som jag absolut inte hade räknat med att behöva göra

Ett ansvar som till en början kändes både skrämmande och lite övermäktigt men som jag tack vare ett otroligt bra stöd från min chef och framför allt från kollegor på de andra avdelningarna klarat av alldeles galant om jag får säga det själv

Ja det är nästan så att jag är lite förvånad över mig själv faktiskt 

Under de här  ( snart )  fyra veckorna har jag lärt mig så otroligt mycket på så många olika plan och förmodligen så märks det inte så mycket utåt men inom mig har jag vuxit enormt och sakta, sakta har jag känt att den där trasiga självkänslan så sakteliga börjar läka och växa sig starkare igen och den känslan har definitivt vuxit av de alla de fina ord jag fått höra under de senaste dagarna både från min chef, mina kollegor men kanske framför allt från föräldrarna till barnen på förskolan

En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig under den här tiden är hur oerhört viktigt det är stanna upp, att tänka till och känna efter vart man själv står och vad man själv tänker och känner och hur oerhört viktigt det är att inte låta sig dras in i andras konflikter och strider

Något som kan vara nog så svårt och under åren som har gått har det hänt allt för många gånger att jag dragits med i den allmänna stämningen, dragits in  i en nedåtgående spiral och vips utan att jag riktigt har fattat det så har jag befunnit mig mitt i någon annans konflikt och strid utan att det egentligen på något sätt har speglat mina egna tankar eller känslor

Det är kanske så att en och annan upplever mig som en svikare men det största sveket skulle ha varit om jag svikit mig själv, om jag hade svikit det jag känner och  det jag står för

Den här gången hade jag kraften och modet att lyssna till mitt hjärta, till min magkänsla och än så länge har den känslan visat sig vara helt rätt och vad som än händer framöver så växer jag och känner för första gången på länge medvind och det är en underbar känsla att varje dag gå till jobbet med ett leende på läpparna, det är en skön känsla att ha förmånen att ha kollegor som lyfter, stöttar, hjälper och peppar när det känns lite tungt men framförallt finns där och gläds tillsammans med en när det går bra

Nej...

... jag trodde inte att det skulle bli lätt

Nej jag trodde aldrig att det skulle vara att bara förlåta, dra ett streck över det som hänt och gå vidare

Det finns dagar då jag inte tänker på det som hände en enda gång, 

dagar då allt känns "som förr" men ändå bättre på något underligt vis

Men sen kommer det dagar, dagar som idag då jag blir påmind om det som hänt och den känslan liksom tränger sig in i kroppen och lever med mig under resten av dagen och blir till en  ständig påminnelse om alla de tillfällen då jag lät mig luras,

alla de tillfällen då min snällhet och min naiva tro på oss och vår kärlek blev utnyttjad och trampad på

Alla dom där tillfällena då min magkänsla sa mig något men jag lät mig övertygas om att magkänslan var fel att jag bara inbillade mig

Det är när den känslan av svek och ilska sköljer över mig och väcker en massa frågor som obesvarade blir hängande i luften mellan oss, får sitt fäste och skapar en smärta i hjärtat som blir så fysiskt påtaglig på ett sätt som jag aldrig någonsin känt förut

- det är då som jag för en kort stund kan stanna upp och undra om jag valde rätt när jag valde att tro på vår kärlek och förlåta

Nej, jag trodde aldrig att det skulle bli enkelt men jag var inte heller beredd på att det skulle göra så ont som det trots allt gör vissa dagar

Men som tur är så är dom dåliga dagarna numera betydligt färre än dom bra dagarna,

det gör fortfarande lika ont men smärtan blir lite mer lätthanterlig för varje gång den slår till

Det sägs ju att kärleken övervinner allt och jag måste ju våga tro att kärleken långsamt ska läka alla sår och stilla smärtan,

att kärleken ska övervinna känslan av svek och ilska

Även om jag idag har en dålig dag då alla minnen sköljer över mig som vågor utan slut så vet jag någonstans innerst inne att jag kommer att ta mig igenom det här

Det gör ont och kanske är det så att kärleken ibland måste göra lite ont för att vi riktigt ska sätta värden på den och hur det än är

- I morgon är en annan dag och den blir vad vi väljer att göra den till

Jag kan låta känslan av smärta och svek ta över min dag eller så kan jag hjälpa kärleken att få sitt tag om dagen

- så enkelt och ändå så svårt...

Min...

...lyckotimme 

I dag var det äntligen dags för ridlektion igen

Eftersom det gick så himla bra sist anlände jag till stallet lätt kaxig och taggad till max

Lite spännande kändes det när Sara berättade att hon hade tagit in en annan häst än den jag ridit tidigare

- Han är lite mer pigg och framåt och kräver lite mer, det går inte bara att åka med...

Ljufur var en mycket trevlig bekantskap i stallet, 

väldigt sugen på att bli ompysslad och klappad på och allt kändes på topp...

... dvs ända tills jag kom upp i sadeln då allt plötsligt bara låste sig och plötsligt visste jag varken vad som var upp eller ner, fram eller bak och allt det som hade fungerat så himla bra förra lektionen var som bortblåst och till slut visste jag knappt vad som var höger eller vänster längre och för en kort kort stund tänkte jag nästan säga

- Nu sk*ter jag i det här....

Men så plötsligt släppte det, polletten trillade ner och pusselbitarna föll på plats och helt plötsligt så kändes det så enkelt och självklart och Ljufur var helt med på galoppen eller rättare sagt tölten och övningarna gick som smort

Ja utan att bli ett dugg övermodig kan jag nog säga att det gick ( efter mina förutsättningar ) riktigt bra på slutet

Sara som är en superduktig och framför allt en mycket pedagogisk instruktör gav mig massor av beröm och tyckte att jag hade kämpat på bra med ett strålande resultat och nu längtar jag redan till nästa lektion

Den där timmen i stallet är rena rama lyckopillret för min del

Det är min timme, en timme då jag förverkligar en dröm som funnits i så många år och som länge var helt ouppnåelig och det är svårt att med ord förklara hur mycket ridningen ger mig men där och då känner jag mig riktigt genuint lycklig på ett sätt som jag väldigt sällan känner mig annars

Det är en  lycka som på något sätt går raka vägen in i hjärtat och sen sprider sig som ett välgörande balsam i hela kroppen

Att inte...

... räcka till

Än en gång hamnade vi i läget där tusen och en frågor ställdes

Frågor jag inte har några svar på

Frågor jag helst av allt skulle vilja slippa svara på

Frågor som river upp sår inom mig

Frågor som får det att knytas i min mage

Frågor som gör att jag tar ett par steg tillbaka på den väg jag så sakta börjat vandra framåt på

Frågor som får tårarna att bränna bakom mina ögonlock

Frågor....

Frågor jag själv skulle vilja ställa men förmodligen inte vill höra svaren på

Frågor som måste få ställas och innerst inne är jag glad över att frågorna ställs även om dom sticker som vassa nålar i mitt hjärta

Frågor, tankar och känslor som aldrig skulle behövt uppkomma 

Frågor hon borde ha fått växa upp utan att behöva konfronteras med

Men nu är det som det är och någonstans i smärtan och det jobbiga försöker jag landa i vissheten av att hon är så trygg att hon vågar och känner att hon kan ställa frågorna till mig

Att hon tillåter sig att tänka och känna även om det är frågor och känslor  hon inte riktigt förstår innebörden av och som även gör ont inom henne

Det som egentligen gör mest ont är att jag känner mig så otillräcklig,

att jag inte har svaren på frågorna hon ställer

att jag inte kan lindra hennes smärta

att jag inte har varken svaren eller orken att finnas där på det sätt jag skulle vilja göra

Jag önskar att jag en dag kommer att kunna höra hennes frågor utan att det skär i mitt hjärta

att jag en dag orkar och kan ge henne svar på de frågor hon har

Just nu orkar jag bara lyssna, försöka svara så gott jag kan, bekräfta hennes känslor, vara ärlig och tala om att jag har inga svar och att även jag är ledsen och att det finns stunder då det känns som mitt hjärta gått i tusen bitar men det finns också stunder då jag känner glädje, då jag kan se framstegen vi gör och att varje steg framåt är ett steg bort från smärtan

T

Jag vill tala om att även jag bär en smärta inom mig och att även  jag försöker förstå vad som hände och varför det hände 

Försöka få henne att förstå att det viktigaste är här och nu och vad vi gör av framtiden för hur det än är så har vi båda valt att fortsätta tillsammans

Vi har valt att lägga det som hände bakom oss

Vi har valt att tro på vår kärlek,

en kärlek som fanns där hela tiden men som inte riktigt hade orken att visa sig

En kärlek vi nu så sakteliga försöker vårda och ta hand om på bästa sätt och någonstans hoppas jag att det är just tron på kärleken hon kommer att ta med sig in i framtiden

Jag hoppas att när vi i framtiden ser på tillbaka på den här tiden är det inte smärtan vi kommer att minnas utan hur kärleken varsamt läkte våra sår och fick oss att känna glädje igen