Ibland kanske man...

… måste lyssna

I dag har jag målat staket, det tog några timmar och gav upphov till en del filosoferande

Tankar om allt och inget men ändå kring ett och samma ämne och mitt i allt funderande slog det mig plötsligt att kanske är det så att jag på något vis är så upptagen med att lyssna efter det jag vill höra att jag helt enkelt missar det som sägs och därmed även missar det jag skulle vilja höra eftersom det inte sägs just på det viset jag vill eller med just de orden jag vill höra...

Jag och min...

… morgonrunda

Under våren kom det sk livet emellan och mina små gå/löprundor kom av sig så en av mina föresatser inför den här semestern var att jag skulle göra ett försök att komma igång igen

Eller nej, jag skulle inte göra ett försök 

- Jag skulle komma igång

Under den första semesterveckan slog livet till igen och allt stannade upp men när semester vecka nr 2 infann sig fanns längre inga om eller men, 

det var bara att köra igång

Jag bestämde mig för att ta det lilla lugna,

att inleda varje morgon med en runda med  rask promenad/korta sträckor av löpning

1.5 km kan ju tyckas vara lite larvigt och egentligen ingen större ide att ge sig ut på men för mig kändes det som en lagom start om inte annat för att kunna argumentera med mig själv när latmasken satte in, jag menar ca 15min/dag är liksom inget att bråka om

- Det är bara att gör det

Och jag har gjort det nu i tretton dagar med undantag för förra söndagen då jag tog en "vilodag"

Jag skulle ju ljuga om jag skrev att jag varje morgon studsar upp ur sängen och tänker

- Yippey, ännu en morgon, ännu en morgonrunda

Det är nog lite så att det fortfarande känna lite halvmotigt varje morgon men på något sätt lyckas jag vinna över latmasken och komma iväg

Vissa mornar flyter det på ok, andra mornar känns det som att springa i motvind eller som i morse dvs som att jobba mot en betongvägg

Men känslan efteråt är alltid densamma

- Trött, svettig men nöjd

Och även om det är motigt så går det långsamt framåt,

för varje morgon orkar jag springa allt längre sträckor och häromdagen bestämde jag mig för att utöka morgonrundan till 2.5km dvs samma sträcka som Sickla Gruvlopp som går av stapeln i september och ett av mina mål är att dessa morgonrundor ska leda mig till att kunna springa det loppet dvs springa 2.5km

Jag vet, det låter löjligt lite och är förmodligen a piece of cake för det allra flesta precis som att min morgonrunda är löjligt kort och även utför på en rätt långsam tid men när det kommer till löpning  är liksom ingen ide för mig att jämföra mig med "alla andra" utan jag har bara mig själv att jämföra mig med

För tre år sen fanns det inte ens på kartan att jag skulle gå en raskpromenad,

för tre år sedan kunde jag knappt gå hundra meter utan att stanna och hämta andan

För tre år sen...

… nu är jag här

Jag har mina små mål som jag jobbat mot i långsam takt

* Att gå/springa en km under nio minuter, det har hänt att jag har gjort det vid några få tillfällen men oftast landar jag på någonstans mellan nio - tio minuter

* Att ta mig igenom Tjejmilen den 31 augusti, jag hade en liten förhoppning om att kunna slå min tid från förra året men med tanke på mitt knä och bristen på träning så siktar jag in mig på att ta mig runt helt enkelt

* Att genomföra Sickla gruvlopp - springandes, jag har ingen tanke på att springa speciellt fort utan att just kanske kunna springa 2.5km utan att behöva pausa och promenera emellanåt

Som sagt, små, små mål och efter mina förutsättningar och någonstans mitt bland mina små mål har jag även en förhoppning om att det någon gång ska börja kännas roligt, att det inte ska vara sånt motstånd varenda morgon men å andra sidan är det kanske det där motståndet jag behöver för att jag ska komma iväg

Kanske är det så att jag måste ta en diskussion med latmasken varje morgon för att locka fram tävlingsmänniskan i mig 

Eller nej, jag är ju ingen tävlingsmänniska, jag tycker ju bara om att slå mina egna rekord....

När man tror...

… att man förberett sig

Så många år,

så många tankar

Så mycket bearbetning och på något sätt trodde jag att jag hade allt under kontroll,

att jag på något sätt bearbetat mig igenom alla känslor,

att jag var förberedd...

På något vis borde jag ha lärt mig att man aldrig på förhand vet hur man ska reagera i en situation man aldrig befunnit sig i tidigare,

Att man aldrig på förhand kan föreställa sig hur känslor man trodde man hade under kontroll helt plötsligt ska börja leva sitt eget liv och sätta fart på tankar som skakar om tillvaron

Tankar och känslor som man bäddat in i hjärtat poppar upp totalt okontrollerat likt popcorn i en varm kastrull

Tankar och känslor som gör mig både ledsen och glad på samma gång

Ledsen över det som inte blev som jag kanske önskat och velat men samtidigt så glad och tacksam över alla fina minnen som för alltid kommer att leva kvar i mitt hjärta

Och det är någonstans i de fina minnena jag känner att jag vill landa, 

att det är den känslan jag vill bära med mig in i framtiden

Det är i alla fina minnen och kärleken  jag varsamt kommer bädda in dig i mitt hjärta och det är den värmen som kommer att trösta mig när det känns tungt....

  

Att äga...

… sina relationer

Mina tankar,

mina känslor är just mina och ingen annans

Det är tankar, känslor som ingen annan kan bedöma eller värdera

Det är känslor som ingen annan ska få gå in och rota i bara för att förstöra och förgöra

Det skulle vara så lätt att bara kliva undan,

låta det elaka förtalet återigen få slå rot och segra

Men riktigt så enkelt är det inte,

jag äger rätten till mina känslor,

rätten till mina relationer och den rätten kan ingen ta ifrån mig

Jag äger mina relationer och därmed även ansvaret att förvalta dom på det sätt som jag finner vara det bästa

Om sen andra känner att det är viktigt att försöka söndra och förgöra så säger det mer om dom som personer än vad det gör om mig och kanske är det så att dom istället borde ägna mer tid och eftertanke åt sina egna relationer istället för att lägga energi på att försöka förstöra och förgöra mina relationer...

Gräsklippning reflektion...

… och terapi i ett 

Än en gång föll gräsklippningen av allmänningen på min lott men med tanke på att Paul kör ett fjrotontimmarspass på Eurosport och jag bara skulle vara hemma och softa - läs ta hand om barn, djur, tvätt & disk - så kändes det rätt naturligt att jag fick bita i det sura äpplet och göra en insats

Föreningen har en åkgräsklippare men ska man använda den måste man dels gå över till grannen och hämta den och det i kombination med att den typ alltid krånglat när jag haft den plus att jag är så fruktansvärt oteknisk och okunnig när det gäller just den åkklipparen så bestämde jag mig för att utnyttja apostlahästarna och ta våran gräsklippare,

dvs förena lite motion med arbete

Så på med min "terapilista" i lurarna och sen var det bara att börja knata på

Under en och en halvtimme hinner man fundera en hel del på livet i stort och smått

Första tanken som slog mig var att det som idag kändes så fullkomligt naturligt hade varit omöjligt för tre år sedan,

sommaren 2016 mådde jag som allra sämst och kunde knappt gå hundra meter utan att låta som en blåsbälg och vara tvungen att stanna varannan meter för att hämta andan

I dag gnydde jag lite tyst inombords över att det inte gick att gå riktigt så snabbt med gräsklipparn som jag ville

Varefter låtarna spelade på i lurarna föll det sig naturligt att reflektera över allt som hänt under de senaste åren,

så lite jag visste då sommaren 2016 , så mycket jag tog för givet och förmodligen även togs för given och så mycket som har förändrats sen dess på gott och ont

Det har hänt så otroligt mycket positivt men visst finns det saker som hänt längs vägen som jag aldrig kunde drömma om att jag skulle behöva uppleva,

erfarenheter jag helst hade velat slippa bära med mig

Sår som långsamt läkt men lämnat ärr som aldrig kommer att kunna suddas ut, ärr som då och då rivs upp och gör sig påminda 

Det har hänt otroligt mycket och någonstans är det nog så att man måste bestämma sig för vad som ska få vara vägledande

- det positiva eller det negativa

Även om det är betydligt lättare sagt än gjort så försöker jag låta allt det positiva växa, gro och vara det som leder mig framåt medans det negativa får vara just ärr som bara finns där

Men som sagt, lättare sagt än gjort,

även om det går lättare och lättare för varje dag så kan det räcka med att höra en låt på radion, se en scen i en film, höra ett samtal som påminner om det som var och helt plötsligt rivs ärret upp igen

Jag förmodar att det är så det kommer att vara och det är i dom lägena jag måste bli bättre på att påminna mig om allt det positiva som hänt,

påminna mig om vem jag är idag och hur jag tog mig dit

Men kanske framför allt påminna mig om min styrka, min kraft, min envishet som tillsammans med kärleken tog mig dit jag är idag och utan de krafterna hade livet förmodligen sett helt annorlunda ut idag...

Ett...

… sista farväl

Så kom dagen, 

dagen då det är dags att ta ett sista farväl

Ett sista farväl,

ja det är så man säger

Men hur kan det vara ett sista farväl  till dig D när du för alltid kommer att finnas kvar i hjärtat på oss som hade förmånen att få lära känna dig

Ditt  busiga leende,

pliret i dina ögon

dina skämt kommer för alltid att finnas kvar och påminna oss om dig

Det är en tung dag idag,

en av de tyngsta jag upplevt och ändå är min sorg, 

mina smärta och den saknad jag känner en bara bråkdel av det Ds allra närmaste känner idag

Solen skiner idag,

blå himmel, försommaren är otroligt vacker just nu  och jag har aldrig sett så mycket fåglar i trädgården som idag

Ett sista farväl låter precis så sorgligt och tungt som det känns i hjärtat just nu

Ett Tack för allt och du kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan känns lättare och mer rätt att tänka 

Från en sekund till en annan förändrades livet och ingenting blir sig likt igen

Som genom ett vingslag förändrades allt,

 så många frågor,

så få svar

Det enda vi kan göra är att leva här och nu,

ta hand om våra nära och kära och vara så rädda om varandra som vi bara kan och det viktigaste av allt

- Glöm inte att tala om för människorna omkring dig vad dom betyder för dig

Spar inte orden till i morgon eller nästa gång ni ses,

då kan det vara för sent...

I den stora...

… sorgens famn

Man vaknar en morgon och tror att allt är som vanligt men på bara en sekund förändras allt och ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen

Från en sekund till en annan uppstår ett tomrum som aldrig kommer att kunna fyllas igen

En del av hjärtat går sönder och kommer aldrig att bli helt igen

I det stora svarta hålet finns minnen,

minnen som gör ont

Minnen som får tårarna att sakta rinna nerför kinderna

Men det finns också minnen som för ett ögonblick gör hjärtat varmt

Minnen som framkallar ett leende,

ett skratt

Minnen som mitt i all sorg och ledsamhet skänker ro

Minnen som påminner oss om kärleken vi känt till någon som vi har låtit få en plats i våra hjärtan,

en plats där dom för alltid kommer att stanna kvar

Just nu känns mitt hjärta så tomt, 

något fattas

Men den smärta,

den tomhet jag känner är bara en bråkdel, 

en liten förnimmelse av den smärta och sorg som de allra närmaste bär i sina hjärtan

Jag önskar så att jag kunde bära deras smärta,

lyfta bort sorgen från deras hjärtan om så bara för en kort minut...