... 2016
Vid en första återblick så känns den helt klart som om den här sommaren med lätthet skulle kunna klassa in på Topplistan "Värsta sommaren ever"
Frågan är bara om jag skulle placera den 1:a eller som en god 2:a tätt efter sommaren 2005 då jag var gravid med Linn och tillbringade drygt två månader på Danderyds sjukhus kastade mellan hopp och förtvivlan i väntan på att det lilla miraklet skulle annonsera sin födelse
Den här sommaren har varit tuff både rent fysiskt och psykiskt
De allra flesta dagarna har varit en enda stor kamp att ta sig igenom, somliga dagar har energin lyst med sin frånvaro och det enda jag längtat efter har varit att få krypa ner under ett täcke och bara sova, sova, sova och förhoppningsvis vakna pigg någon gång långt fram i höst
Under de allra varmaste dagarna var tillvaron en ren plåga men nu när vi haft lite svalare några dagar börjar de allra värsta symptomen så sakteliga lindras och tillvaron kan t.o.m kännas riktigt behaglig emellanåt, i alla fall så länge jag inte får för mig att höja mitt tempo eller att ge mig ut på en rask promenad eller något i den stilen
- vid såna tillfällen blir jag snabbt påmind om att mina lungor & hjärtat inte riktigt samarbetar med resten av kroppen
Även på det personliga planet har det varit en tuff sommar
Helt plötsligt var saker och ting jag tagit för givet inte längre lika självklara
Helt plötsligt var saker och ting inte alls så trygga och självklara som jag naivt trodde
Det s.k livspusslet skakades om rejält och kartongen med alla bitarna tappades och för en kort stund kändes det som jag föll lika fritt som alla pusselbitar på väg ner mot golvet
Det tog en stund innan alla bitarna var ihopsamlade igen och en av de viktigaste bitarna i pusslet var som bortblåst och på villovägar och när den pusselbiten väl hittades i kaoset bland alla andra bitar krävdes det lite samarbete för att få den på sin rätta plats igen
Jag vill gärna tro att pusselbiten nu ligger tryggt där den ska ligga men den där känslan av att falla fritt och okontrollerat, att inte riktigt veta vad som händer eller att kunna förutse nästa steg eller kontrollera det som sker infinner sig ibland och ruskar om mig och släpper in otryggheten igen
Kanske gör den det som en liten påminnelse om att aldrig ta något eller någon för givet/given att inte bara lyssna på vad som sägs utan även på hur det sägs men kanske framför allt att ännu mer lita på magkänslan när den signalerar att något är fel
Ja sommaren 2016 har varit en tuff resan på många sätt och vis
Ibland har det känts som en sommar jag gärna hade velat slippa uppleva men samtidigt så har sommaren bjudit på många små guldkorn i vardagen
Guldkorn som jag inte skulle vilja vara utan och kanske är det precis så som de slitna gamla klyschorna säger
- Det som inte dödar dig gör dig starkare
- Inget ont som inte har något gott med sig
För även om sommaren har varit tuff och det många gånger känts som om jag varken har kunnat eller velat fortsätta framåt utan helst av allt bara skulle ha velat lägga mig ner och helt enkelt bara ge upp och strunta i allting så har jag någonstans långt inne i mig hittat en kraft, en styrka och en vilja att ta mig igenom de tuffa prövningarna som den här sommaren har kastats framför mina fötter
En vilja att kämpa mig igenom det tuffa
- inte för omgivningens skull utan enbart för min egen skull, för att jag är betydelsefull och för att jag har ett värde och en plats här i tillvaron
Något som egentligen borde vara helt självklart men som har tagit sina modiga år för mig att komma fram till
Kanske är det så att jag istället för att se sommaren 2016 som en förlorad och jobbig sommar egentligen borde se den här sommaren som ett avstamp mot nya tider
En sommar där pusselbitarna skakades om och tog mig med på en inre resa och när bitarna sen föll på plats visade mig nya vägar att gå och nya mål att nå...
