torsdag 11 augusti 2016

Jag har...

... blivit farmor

I går föddes lilla Stina, 3400gr & 49 cm
- ett litet paket av kärlek

Farmor, smakar lite på min nya "titel" och funderar på hur jag allra bäst ska förvalta äran av att få ha blivit Farmor till denna lilla flicka
Hur gör jag får att bli den allra bästa Farmor den här lilla tjejen kan tänka sig ?
Farmor, är det då man liksom får en andra chans att rätta till de där misstagen man begick som mamma ?
Farmor, är det då man plockar russinen ur kakan och bara njuter av allt det där underbara med barn utan att behöva göra grovjobbet ?

Än så länge vet jag inte så mycket om hur det är att vara Farmor
Det enda jag känner till är den där underbara känslan av en stark kärlek
En kärlek som bara infann sig så i samma sekund som jag fick veta att lilla Stina kommit till världen

Farmor, det är nog ett av de finaste orden och jag ska med stolthet och massor av kärlek göra allt jag kan för att den här lilla varelsen ska förstå hur mycket hennes Farmor redan nu älskar henne





tisdag 9 augusti 2016

Sommaren...

... 2016

Vid en första återblick så känns den helt klart som om den här sommaren med lätthet skulle kunna klassa in på Topplistan "Värsta sommaren ever"
Frågan är bara om jag skulle placera den 1:a eller som en god 2:a tätt efter sommaren 2005 då jag var gravid med Linn och tillbringade drygt två månader på Danderyds sjukhus kastade mellan hopp och förtvivlan i väntan på att det lilla miraklet skulle annonsera sin födelse



Den här sommaren har varit tuff både rent fysiskt och psykiskt
De allra flesta dagarna har varit en enda stor kamp att ta sig igenom, somliga dagar har energin lyst med sin frånvaro och det enda jag längtat efter har varit att få krypa ner under ett täcke och bara sova, sova, sova och förhoppningsvis vakna pigg någon gång långt fram i höst
Under de allra varmaste dagarna var tillvaron en ren plåga men nu när vi haft lite svalare några dagar börjar de allra värsta symptomen så sakteliga lindras och tillvaron kan t.o.m kännas riktigt behaglig emellanåt, i alla fall så länge jag inte får för mig att höja mitt tempo eller att ge mig ut på en rask promenad eller något i den stilen
- vid såna tillfällen blir jag snabbt påmind om att mina lungor & hjärtat inte riktigt samarbetar med resten av kroppen




Även på det personliga planet har det varit en tuff sommar
Helt plötsligt var saker och ting jag tagit för givet inte längre lika självklara
Helt plötsligt var saker och ting inte alls så trygga och självklara som jag naivt trodde
Det s.k livspusslet skakades om rejält och kartongen med alla bitarna tappades och för en kort stund kändes det som jag föll lika fritt som alla pusselbitar på väg ner mot golvet
Det tog en stund innan alla bitarna var ihopsamlade igen och en av de viktigaste bitarna i pusslet var som bortblåst och på villovägar och när den pusselbiten väl  hittades i kaoset bland alla andra bitar krävdes det lite samarbete för att få den på sin rätta plats igen
Jag vill gärna tro att pusselbiten nu ligger tryggt  där den ska ligga men den där känslan av att falla fritt och okontrollerat, att inte riktigt veta vad som händer eller att kunna förutse nästa  steg eller kontrollera det som sker infinner sig ibland och ruskar om mig och släpper in otryggheten igen
Kanske gör den det som en liten påminnelse om att aldrig ta något eller någon för givet/given att inte bara lyssna på vad som sägs utan även på hur det sägs men kanske framför allt att ännu  mer lita på magkänslan när den signalerar att något är fel




Ja sommaren 2016 har varit en tuff resan på många sätt och vis
Ibland har det känts som en sommar jag gärna hade velat slippa uppleva men samtidigt så har sommaren bjudit på många små guldkorn i vardagen
Guldkorn som jag inte skulle vilja vara utan och kanske är det precis så som de slitna gamla klyschorna säger

- Det som inte dödar dig gör dig starkare
- Inget ont som inte har något gott med sig

För även om sommaren har varit tuff och det många gånger känts som om jag varken har kunnat eller velat fortsätta framåt utan helst av allt bara skulle ha velat lägga mig ner och helt enkelt bara ge upp  och strunta i allting så har jag någonstans långt inne i mig hittat en kraft, en styrka och en vilja att ta mig igenom de tuffa prövningarna som den här sommaren har kastats framför mina fötter
En vilja att kämpa mig igenom det tuffa
- inte för omgivningens skull utan enbart för min egen skull, för att jag är betydelsefull och för att jag har ett värde och en plats här i tillvaron
Något som egentligen borde vara helt självklart men som har tagit sina modiga år för mig att komma fram till




Kanske är det så att jag istället för att se sommaren 2016 som en förlorad och jobbig sommar egentligen borde se den här sommaren som ett avstamp mot nya tider
En sommar där pusselbitarna skakades om och tog mig med på en inre resa och när bitarna sen föll på plats visade mig nya vägar att gå och nya mål att nå...