måndag 18 mars 2019

Jag och...

… mina studier

För ett tag sen tog jag beslutet att pausa mina studier nu under våren och ta tag i de sista kurserna under den kommande hösten
Men jag hade glömt att jag hade sökt en kurs med start nu idag och när antagningsbeskedet damp ner för ett par veckor sedan började jag omvärdera mitt beslut och efter moget övervägande bestämde jag mig för att jag faktiskt skulle läsa den här kursen 
Då när jag tog beslutet kändes det övermäktigt med heltidsjobb, familj & distansstudier på 100% förvisso finns både jobb & familjen kvar men på något sätt känns läget lite annorlunda nu
Jag är lite piggare, har mer energi och när allt kommer omkring är det bara en kurs och inte två eller tre som varit fallet tidigare
En kurs ska jag nog klara av att hantera och på något sätt skulle det kännas så skönt att få lägga den där känslan av misslyckande lite åt sidan



Det är helt och hållet för min egen skull jag ska ta tag i den här kursen och kanske låter det konstig i andras öron men jag vill på något sätt visa för mig själv att jag inte är misslyckad,
att jag faktiskt klarar av något
Även om jag presterat bra och gjort ett grymt bra arbete på jobbet så ligger det ändå en liten känsla av misslyckande och gnager över att jag inte orkade/hade tid/mäktade med studierna,
att jag var tvungen att kasta in handduken och ta time out
Jag har inga förhoppningar om något högt betyg i den här kursen utan mitt enda mål är att ta mig från A till Ö och få ett godkänt dvs ett E det är och förblir mitt enda mål och so far so good 
Nu ikväll har jag gjort den här veckans uppgift och på onsdag efter jobbet ska jag ägna ytterligare tå timmar åt nästa veckas uppgift
Jag ska helt enkelt göra som Linn dvs planera in mina studietimmar och lägga in dom i veckans agenda och för första gången sen förra våren så känner jag mig faktiskt riktigt taggad och sugen på  att ta itu med mina studier 



fredag 15 mars 2019

Handen på hjärtat...

… fy f*n vad jag är bra

Jag hade en chef en gång,
en chef som när jag befann mig långt ner i ett svart hål och mådde som allra sämst  både fysiskt och psykiskt la huvudet på sned och sa
- Handen på hjärtat, är du säker på att du kommer att kunna jobba igen
 - Handen på hjärtat när kommer du tillbaka igen
- Handen på hjärtat jag tror inte att du orkar
- Handen på hjärtat tror du att du klarar av det...



Jag skulle vilja ställa mig framför henne och säga

- Handen på hjärtat,
jag är tillbaka, 
jag har ett jobb jag stortrivs med, 
jag  orkar

- Handen på hjärtat jag är grym på det jag gör
Ja, när jag tänker efter så är jag faktiskt riktigt duktig

Men mest av allt skulle jag vilja säga

- Handen på hjärtat är det något jag har lärt mig så är det att om någon tror på dig, 
om någon lyfter fram det som är bra hos dig ja då växer du

- Handen på hjärtat du lärde mig hur viktigt det är att alltid leta efter det som är bra hos människor jag möter och att lyfta fram det hur litet det än är för om man lyfter fram det där lilla och låter det ta plats så växer det

- Handen på hjärtat C, jag tror inte att det var din mening men du lärde mig något viktigt
Du lärde mig hur jag inte vill vara gentemot mina medmänniskor...









När livet är en mix av...



… salsa, disco & Bollywood

Jag vet inte om någon riktigt kan förstå den där lyckokänslan jag fylls av varje tisdagkväll under MiFiesta passet
Det är egentligen helt galet att jag skulle behöva bli nästan 54 år innan vågade ta steget och prova något jag drömt om innerst inne
Ja bara tanken på att jag släpper loss och dansar tillsammans med ett gäng andra är något som tidigare varit just en galen dröm
När jag gick i högstadiet hade vi något som kallades Fritt valt arbete en gång /veckan
Man kunde välja bland en massa roliga saker tex jazzdans vilket var något som de flesta tjejerna i klassen valde och något som jag innerst inne hade velat välja men helt enkelt inte hade modet att göra utan istället valde jag skrivarverkstad, maskinskrivning och andra lite halvtrista saker som befann sig inom  in komfortzon
Och just den där komfortzonen är en plats där jag tillbringat rätt mycket tid i under åren som gått
Den har varit trygg och en plats där jag bekvämt har gömt mig för att det varit så mycket enklare än att anta utmaningarna som funnits därutanför
Utmaningar som jag innerst inne drömt om att få ta mig an men liksom aldrig riktigt vågat göra



Jag skulle hinna fylla 50 år innan jag så smått började montera ner den där muren som omringade mig och så sakta började inse att livet utanför komfortzonen var riktigt spännande och roligt
Muren är på intet sätt till fullo nermonterad men den är betydligt lägre numera, 
så pass låg att jag numera  relativt lätt kliver över den mest hela tiden och den bubblande lyckokänslan som fyllde mig när jag i tisdagskväll och kom på mig själv med att med ett stort leende på läpparna ta några salsasteg i duschen,
ja den känslan var rätt underbar

- Lycka helt enkelt

Lycka över att faktiskt våga utmana mig själv
Lycka över att det aldrig är för sent att prova nya vägar i livet

fredag 8 mars 2019

En helt...

… ny värld

Ja det är väl kanske att ta i men häromdagen blev det så uppenbart att livet numera är så annorlunda jämfört med hur det var för lite mer än två år sedan
Eftersom Paul skulle starta sin arbetsdag i Kista tog jag t-banan därifrån in till centralen
Framme på centralen visade det sig att rulltrappan stod stilla och hade det varit för två-tre år sedan hade jag drabbats av lätt panik och förmodligen börjat spana efter hissen men nu funderade jag inte ens över det faktum att jag skulle bli tvungen att gå i rulltrappan
Snarare tvärtom, jag såg det som en chans att få "en våning" på klockan och inte hade jag några problem med att hålla samma takt som de övriga i trappan, det var nästan så att jag tyckte att dom gick lite sakta



När jag sen kom till Hötorget ringlade sig kön till rulltrappan lång så jag valde att ta trappan istället,
ännu en chans att plocka "en våning" och det skönaste av allt
- det var inte ens jobbigt,
snarare tvärt om,
det kändes riktigt skönt och när jag klev in på jobbet kunde jag konstatera att jag redan hade gått 3040 steg och avverkat "4 våningar"
3040 steg, hösten innan operationen var mitt stegmål 5000 steg/dygn men det var rätt sällan jag lyckades skrapa ihop 5000 steg av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte orkade
Numera är mitt stegmål 9000 steg/dygn men de allra flesta dagarna brukar jag landa på runt tolv - trettontusen steg 
Kanske inte så många steg men för mig känns det som en otroligt stor vinst




En helt ny värld,
nej det är kanske att ta i men ett helt nytt liv på många sätt och vis och jag älskar varje minut och varje steg i min nya värld

måndag 11 februari 2019

Så var det det...

… det här med tillit

Vi satt några stycken och pratade
Vi var ett blandat sällskap där några kände varandra väl, några var ytligt bekanta med varandra och några var helt obekanta med varandra
Kort sagt en mix av människor som helt enkelt bara råkade vara på samma plats vid samma tillfälle och där dom gemensamma vännerna knöt oss samman
Till en början pratade vi om väder, vind typ såna där alldagliga saker som man pratar om av ren artighet för att hålla en konversation igång men på något underligt vis gled samtalet in på tillit, svek...

Utan att någon av oss gick in på några närmare detaljer så var det ganska uppenbart vi alla där runt bordet hade fått vår tillit till någon krossad
Vi hade alla blivit svikna av en partner, en familjemedlem, en vän, en kollega
Vi bar alla på känslan av att ha blivit lurade, förda bakom ljuset, utnyttjade
och under samtalet blev det så påtagligt att vi alla bar på en skam
Vi skämdes för att vi varit så naiva, 
vi skämdes för att vi låtit oss utnyttjas,
låtit oss lurats
Just känslan av skam gick som en röd tråd genom samtalet och blev på något sätt en gemensam nämnare
 Under samtalets gång kunde vi konstatera att vi alla hade hanterat sveket på olika sätt
För någon var sveket det definitiva slutet, oförlåtligt
För en annan fanns förlåtelsen men tilliten var borta och något som aldrig skulle kunna repareras och bli helt igen
Hos några fanns förlåtelsen och även viljan att reparera en skadad tillit, viljan att våga ge någon en andra chans men även insikten av att en tillit som utnyttjats och skadats inte låter sig repareras så lätt

Några människor runt ett bord,
människor som fått sin tilltro till någon krossad
Människor som litat på någon, känt tillit
Människor som upplevt känslan av att ha blivit trampad på,
blivit sårade ända in på djupet
Människor som varit naiva nog att tro på någons ord och därmed tillåtit sig att våga känna tillit
Människor som blivit svikna på olika sätt och som valt olika vägar ut ur det svarta hålet
Det vi hade gemensamt var upplevelsen av att ha blivit lurade, förda bakom ljuset och vår starka önskan att få lyfta skammen från våra axlar och lägga skammen där den hör hemma
- på axlarna hos den som svek
Vi som blev utsatta, vi som blev utnyttjade, sårade 
Vi hade aldrig något val
Den som valde att utnyttja vår tilltro, 
trampa på vår tillit den hade valet i sin hand och i samma stund som hen gjorde valet borde skammen lagt sig som en tung mantel över hens axlar

Några människor runt ett bord,
några människor som för alltid kommer att bära känslan av skam
Några människor som aldrig riktigt fullt ut kommer att våga känna tilltro, tillit igen
Några människor som ändå på något sätt fick känslan av skam att kännas lite lättare att bära för på något underligt sätt är det så att när vi tillsammans öppnar upp och stöttar varandra blir bördan så mycket lättare, i samma stund som vi inser att vi inte är ensamma känner vi oss starkare... 



onsdag 6 februari 2019

Så var jag...

… där igen

Tillbaka i dom där ologiska irrgångarna av tankar
Tankar som bara snurrar fram och tillbaka helt utan anledning
Det är som om hjärnan liksom letar efter fel väg att styra in tankarna på
Som om hjärnan medvetet och målinriktat koncentrerar sig på övertolka och koncentrera sig på minsta lilla gruskorn som kan misstolkas negativt istället för att se det stora positiva berget


Jag för en hård kamp mot mina tankar
Jag försöker verkligen hitta vägar ut ur spiralen när jag märker att den börjar dra mig rakt ner i det där svarta jobbiga hålet
Jag har verkligen vänt ut och in på mig själv för att försöka förstå varför jag inte kan släppa och våga känna lycka
Jag har försökt förstå vad det är som gör att tankarna spinner loss och får mig att tänka tankar jag helst vill slippa
Jag har försökt förstå vad det är som göra att det där svarta fortfarande lever kvar och kastar skuggor över mig hela tiden,
varför det hela tiden gnager en liten, liten oro och ovisshet längst därinne

'
I dag när tankarna så smått började trassla sig in i spiralen igen tänkte jag på allt som sades då för lite mer än ett år sen
Alla dom ord som borrade sig in i hjärtat som kalla, stenhårda ispikar och rev upp stora svarta hål av smärta och plötsligt blev det så uppenbart varför mina tankar irrar iväg,
vad det är som fattas
Det blev så uppenbart vad  det är jag skulle behöva höra för att kunna släppa och gå vidare
Alla dom där orden som uttalades då och som gjorde så ont lever liksom fortfarande kvar
Även om jag anar och förstår att det som sas då har förändrats så har förändringen inte uttalats
Det som uttalades då är fortfarande den sanningen som lever kvar längst inne i mig,
det är den sanningen som gnager och vägrar släppa sitt tag
Det är den sanningen som lockar fram och föder de där svarta, jobbiga tankarna och ser till att de lever vidare
Även om det är underförstått att det som uttalades då har förändrats så är det nog så att jag måste få höra att det är så,
jag måste få förändringen bekräftad i ord
Så länge förändringen förblir enbart handlingar men ligger kvar där outtalad som ett stort svart hål så är det nog så att hur ologiskt det än låter så är det de där orden som sades då som  fortfarande väger tyngst...


söndag 13 januari 2019

Poff...

... så var helgen över

Nyss var det fredag eftermiddag och jag tog en snabbfika med Katharina efter jobbet och sen bara *poff* så var det plötsligt söndagskväll
Vart tog helgen vägen?
Jag hade en hel del "to do" på min lista inför helgen 

*Städa undan julen
*Tvätta
*Lång promenad
*Bodywork
*Plugga
*Sy 10 tygpåsar
*Virka ett sopmonster


Nu är det söndagkväll och dags att knyta ihop helgen och jag kan konstatera att jag inte kan bocka av en enda "to do" med gott samvete så vad har jag egentligen ägnat mig åt under helgen?
Jo, jag har helt enkelt gjort just ingenting mer än bara andas och ta stunden som den kom 
Eller. ja någonting har jag ju gjort
Jag har ju faktiskt kört tre maskiner tvätt så det kanske kan räknas även om det återstår några maskiner till innan vi kan se botten på tvättkorgen och jag har ju faktiskt tagit bort alla tomma chokladkartonger och annat skräp från julen som stod på skåpet i vardagsrummet
Och när jag tänker efter så mockade jag ju igår , plockade upp lite nerfallna  grenar i trädgården och en tjejmiddag hemma hos Anne har jag ju hunnit med
Och jag har förberett både morgondagens och tisdagens middag men vad hände egentligen med Bodyworkpasset?
Bra fråga, det undrar jag ochså
Jag skulle ta fram mönstret till sopmonstret och fastnade i dessa underbara monsters värld och helt plötsligt stog Linn och hennes kompis i köket och undrade när det skulle bli middag
- Då hade klockan passerat träningspasset med en dryg timme


Nej, jag kanske gjorde allt det jag hade planerat att göra i helgen men jag gjorde det viktigaste
Jag släppte taget och tillät mig att bara vara vilket kan vara nog så viktigt ibland