söndag 13 januari 2019

Poff...

... så var helgen över

Nyss var det fredag eftermiddag och jag tog en snabbfika med Katharina efter jobbet och sen bara *poff* så var det plötsligt söndagskväll
Vart tog helgen vägen?
Jag hade en hel del "to do" på min lista inför helgen 

*Städa undan julen
*Tvätta
*Lång promenad
*Bodywork
*Plugga
*Sy 10 tygpåsar
*Virka ett sopmonster


Nu är det söndagkväll och dags att knyta ihop helgen och jag kan konstatera att jag inte kan bocka av en enda "to do" med gott samvete så vad har jag egentligen ägnat mig åt under helgen?
Jo, jag har helt enkelt gjort just ingenting mer än bara andas och ta stunden som den kom 
Eller. ja någonting har jag ju gjort
Jag har ju faktiskt kört tre maskiner tvätt så det kanske kan räknas även om det återstår några maskiner till innan vi kan se botten på tvättkorgen och jag har ju faktiskt tagit bort alla tomma chokladkartonger och annat skräp från julen som stod på skåpet i vardagsrummet
Och när jag tänker efter så mockade jag ju igår , plockade upp lite nerfallna  grenar i trädgården och en tjejmiddag hemma hos Anne har jag ju hunnit med
Och jag har förberett både morgondagens och tisdagens middag men vad hände egentligen med Bodyworkpasset?
Bra fråga, det undrar jag ochså
Jag skulle ta fram mönstret till sopmonstret och fastnade i dessa underbara monsters värld och helt plötsligt stog Linn och hennes kompis i köket och undrade när det skulle bli middag
- Då hade klockan passerat träningspasset med en dryg timme


Nej, jag kanske gjorde allt det jag hade planerat att göra i helgen men jag gjorde det viktigaste
Jag släppte taget och tillät mig att bara vara vilket kan vara nog så viktigt ibland



Hämnden är...

… ljuv

Och, jo jag fick min hämnd
 Hämnden kanske inte var så mogen men den var väl genomtänkt, välplanerad och jag tror att den träffade där den skulle
Nu när det har gått ett tag och jag har fått lite distans till det hela kan jag inte annat än att känna mig rätt nöjd med att jag sparkade tillbaka
Jag vet att hämnden fick effekt,
jag vet att den inte gick spårlöst förbi och det enda jag önskar så här efteråt är att jag hade fått vara en fluga på väggen och med egna ögon få se reaktionen när det gick upp för vederbörande att det var dags att ta konsekvenserna av sitt handlande och de val som gjorts
Det är så lätt att göra val när man känner sig safe och tror att de val man gör för alltid ska förbli en hemlighet och något man aldrig behöver försvara eller face:a
Ja, jag fick min hämnd
Jag vet att hämnden nådde fram men jag vet inte vidden av den mer än att jag vet att ett Instagramkonto försvann fort som sjutton och att ett FBkonto pausades
Hämnden är ljuv och har man blivit sårad så är det en otroligt skön och befriande känsla att få ge tillbaka, att på något sätt visa att mig trampar man inte på ostraffat
Ett av mina motton är "Behandla andra som du själv vill bli behandlad",
ett motto som på något sätt går i båda riktningar
Är man schysst mot mig är jag schysst tillbaka 
Behandlar man mig respektlöst ja då får man smaka på samma medicin 
- Simple as that! 


torsdag 27 december 2018

Att sammanfatta...

… året som gick

Om jag skulle ha sammanfattat 2017 hade det räckt med ett enda ord
- Ensamhet
2017 var året då jag ofta kände känslan av att vara ensam i vår tvåsamhet, det var en känsla som jag då inte riktigt förstod men som fick sin förklaring mot slutet av året då det plötsligt blev så uppenbart att det var just ensam jag var, vår tvåsamhet fanns inte längre
En av oss hade utan att på något vis talat om eller visat det redan tagit ett beslut att lämna vår tvåsamhet, någon hade redan lämnat det som var vi och bakom min rygg börjat bygga en annan tvåsamhet
När 2018 knackade på dörren var det just ensamhet som var den rådande känslan men i den känslan av ensamhet föddes en vilja att kämpa
En vilja att inte ge upp utan att ha kämpat hela vägen in i mål även om det så skulle innebära att jag i kampen skulle falla så djupt att jag både tuggade grus och jord, 
att jag skulle vandra i träsk och kämpa för att hålla huvudet över ytan,
att jag med mina bara armar skulle ta mig igenom törnrossnår som rev upp stora sår
I känslan av ensamhet föddes ett beslut att inte ge upp utan att verkligen ha kämpat för vår tvåsamhet en sista gång



En beslut som gör att nu när det är dags att sammanfatta 2018 är det tre ord som dyker upp i mitt huvud och känns alldeles självklara
Kamp - Året har på många sätt och vis varit en enda lång kamp,
en kamp för kärleken, en kamp på jobbet, en kamp med mina studier men kanske framför allt en kamp för att äntligen  hitta mig själv

Vänskap - Det har varit ett år där vänskapen haft stor betydelse, både gamla och nya vänner har haft en viktig plats i mitt liv och hjälpt mig längs vägen under året som gått

Kärlek - Kärleken till mina barn. barnbarn, livet och förmånen att hitta tillbaka och fördjupa kärleken i tvåsamheten


Det finns många personer som på ett eller annat sätt betytt en hel del för mig under året
Människor som hört av sig och frågat hur jag mår,
människor som gett en kram,
ett leende,
ett uppmuntrande ord
Människor som helt enkelt visat förståelse, empati och kärlek
- ingen nämnd ingen glömd
Men så finns det  några som under året har betytt lite extra mycket för mig

Reneé - Utan dig vet jag inte hur jag hade klarat mig då när det var som mörkast.
 Din axel att gråta emot, alla otaliga koppar med kaffe vid ditt köksbord, din ork att lyssna på mitt ältande, dina kramar, känslan av att kunna skratta tillsammans mitt i eländet och kanske framför allt vetskapen av att du alltid fanns till hands när jag behövde det hjälpte mig så mycket mer än vi två någonsin kommer att förstå
Du är min vän, min syster utan blodsband

Madde - En del säger att du inte hade något annat val just då men på något sätt har vi alla ett val och du valde att tro på mig och ge mig förtroendet att ha ansvaret för Solen
Ett förtroende som har betytt oerhört mycket för mig i min personliga utveckling och ett förtroende som jag gjort mitt bästa för att leva upp till
 När någon visar att den tror på en öppnas dörrar inom en som leder till rum man aldrig varit i tidigare, rum med oanade möjligheter
Det har funnits stunder under det här året när jag känt att jag inte riktigt klarat av situationen men då har du funnits där, stöttat och gett råd men framförallt fortsatt att tro på mig och därmed fått mig att växa ytterligare

Katharina - Lite snällt kan man säga att vår vänskap började med en kraschlandning men vår vänskap är ett levande bevis på hur viktigt det är att inte döma någon efter första intrycket, att skaffa sig en egen uppfattning om människor man möter men framför allt att våga ge varandra en andra chans
Att i vår ålder hitta någon man klickar med är en underbar känsla som är få förunnad och jag är så glad över att du numera finns med som en självklar del av mitt liv, våra AW på Espresso House är guld värda och våra snabba kramar då vi möts i hissen, i trappan eller ute på gatan lyser upp och förvandlar en grå novembermåndag till en solig sommardag

Maria - Vi har på så många sätt gjort lite av samma resa, vi har haft så många och långa samtal på Messenger och även in real life (även om vi inte träffas så ofta som jag skulle vilja) och det bästa med dig är att du förstår hur jag tänker och känner även de gånger jag själv inte gör det
Vi tycker och tänker inte alltid lika men respekten för varandra finns där och jag är så glad över att du är en del av mitt liv och att du även är en viktig del av Linns liv  

Nancy & Andrea - Två kvinnor som på mycket kort tid tillfört så mycket kärlek, värme och härlig energi till mitt liv och även spännande & givande samtal som öppnat upp dörrar på glänt

Robin - Min partner in crime, vad kan jag säga? Att få jobba tillsammans med dig är guld värt, vi blandar skratt och allvar, när jag är låg lyfter du mig, när mitt humör sviktar drar du ett dåligt skämt och får mig att skratta åt eländet, ibland gör du mig vansinnig men det går inte att bli arg på någon som är snällheten själv så du får mig bara att le & vinka
En förälder sa en gång 
- Du Helen är tryggheten och Robin står för den härliga energin
och det är nog så det är, vi kompletterar varandra och väger upp varandras styrkor och svagheter och dessutom har vi båda två extremt dålig humor

Joakim, Anna & Linn - Vad vore mitt liv utan er? 
Alla hävdar att dom har de allra finaste barnen och visst är det så, mina barn är också de allra finaste man kan tänka sig
- för mig!
Ni tre gör mig oerhört stolta var och en på sitt sätt och att få vara er mamma är den finaste gåvan jag någonsin har fått, utan er skulle livet vara väldigt tomt och meningslöst

Stina, Ludvig & David - Att få vara farmor/mormor till er är en riktigt grym känsla, en sån självklar kärlek som bara finns där och växer sig starkare för varje dag som går
Ni tre är guldkanten på min vardag

Paul - Någonstans i vardagen och allt som hör därtill gick vi vilse men vi tog ett beslut att försöka hitta tillbaka till det som var vi,
att hitta vår tvåsamhet igen
Det har inte varit självklart, det har inte varit enkelt men på något vis har vi tillsammans hittat en ny gemensam stig, en stig som på så många sätt känns så mycket bättre, mer spännande och tryggare att vandra på
Förutom den kärlek du ger mig så har du under året varit ett oerhört stort stöd
Du har varit den som har peppat mig när mitt självförtroende och min ork har sviktat
Du är den som hjälpt mig att skaka av mig stressen, pressen och fått mig att fokusera på det som varit viktigt
Du har varit den som har trott på mig när jag tvivlat och känt mig som mest värdelös och även om jag kanske inte alltid visar det så  både lyssnar jag på dina råd och tar till mig det du säger
Du är den jag vill bli gammal tillsammans med



2018 året då
Kamp - Vänskap - Kärlek
var det tre orden som sammanfattade året 
2018, ett år som jag länge tänkt som ett riktigt skitår och en enda lång kamp tills en vän en dag påpekade att jag kanske borde se det som året då jag förutom att min hälsa förbättrades även gjorde en enorm personlig utveckling
Ett år då jag äntligen hade ett jobb där jag trivdes och kände att jag utvecklades
Ett år då jag trots heltidsjobb ändå lyckades klara av  att studera och även avsluta några av mina kurser med bra betyg 
Men framför allt var 2018 ett år då Paul och jag lyckades vända en kris till att hitta  tillbaka till kärleken igen och därmed rädda vår tvåsamhet och lyfta den till en ny nivå
 Ett år då jag blev farmor för andra gången
Så ja, med facit i handen så måste jag nog hålla med min vän om att 2018 trots allt var ett riktigt bra år för min del


Det är snart dags att vända blad,
2019 väntar runt hörnet
Det är dags att försiktigt, försiktigt öppna dörren för det nya året och det jag väljer att ta med mig från 2018 in i det nya året får bli

- Kärleken

Kärlek med ett inslag av lugn & ro
Jag önskar att 2019 får bli året då Kärleken går hand i hand med lugnet









måndag 17 december 2018

Så var det det här...

… med förlåtelse

Kan man förlåta någon som aldrig bett om att få förlåtelse ?
Kan man förlåta någon som har sårat en så djupt det bara går men vederbörande på något vis aldrig riktigt visat eller sagt rent ut att hen förstår hur djupt sveket var, vilka sår det åsamkade
Kan man förlåta någon som inte vill bli förlåten?

Jag vet inte,
jag vet bara att jag vill förlåta
Jag vill gå vidare,
jag vill försöka förstå
Men för att kunna förstå,
för att kunna gå vidare
För att kunna förlåta fullt ut behöver jag få höra ett
- Förlåt
Jag behöver få höra ett 
- Jag ångrar mig

Kan man förlåta någon som aldrig bett om förlåtelse?
Nej, troligen inte
Varför skulle man ?
Varför skulle man säga att något är okey, att något är förlåtet när den som orsakat skadan inte ens visar att hen vill ha ett förlåt....

  

söndag 25 november 2018

Att bli...

… hel igen

Nu är det snart ett år sen mitt hjärta gick sönder
Jag skulle ljuga om jag sa att jag blivit hel,
Något som en gång gått sönder och slagits i bitar kan aldrig bli helt igen
Men något som gått sönder behöver inte kastas bort,
man kan ta sig tid att laga det som är trasigt
 Man kan sammanfoga bitarna igen, förstärka det som blivit svagt

Det är snart ett år sedan,
ett år som stundtals varit grymt tufft
Det har funnits dagar då jag gråtit,
Dagar då jag velat sopa upp alla skärvor, slänga dom i soptunnan och bara lämna allt och gå
Det har funnits dagar av skratt,
närhet
Dagar då det varit så glasklart varför jag har fortsatt att kämpa

Det är snart ett år sedan och livet är fortfarande en känslomässig berg & dalbana men dom djupa dalarna är numera betydligt färre
Visst händer det att jag trillar ner i de där djupa mörka dalarna igen lite då och då men numera går det betydligt snabbare att ta sig upp därifrån
Visst kommer det tankar av tvivel och oro men dom tankarna gror inte längre lika djupt in och etsar sig fast och får sitt grepp om mig
Visst finns det stunder då allt sköljer över mig och jag känner att jag bara vill sätta mig och gråta

Det är snart ett år sedan och äntligen känner jag glädje igen
Äntligen kan jag slappna av och låta glädjen bubbla runt i kroppen
Ja under dom senaste dagarna har jag t.o.m kommit på mig själv med att gå runt och le
Ja, jag har till och med tagit ett litet danssteg av lycka när ingen sett
Det är snart ett år sedan och äntligen vågar jag tro att vi kämpat oss igenom det här tillsammans,
att vi varsamt har lagat det som gick sönder och på något sätt byggt något nytt,
något mer hållbart

Det är snart ett år sedan och jag är glad över att vara där jag är idag tillsammans med dig

  

onsdag 21 november 2018

Ont...

... det gör ont

Mitt knä och jag har inte varit riktigt överens under den senaste tiden eller om man ska vara riktigt ärlig så är det väldigt länge sen vi hade en bra relation med varandra mitt knä och jag
Jag har ju haft viljan och lusten att röra på mig, springa, gå på Mi Fiesta eller helt enkelt bara ta långa promenader men mitt knä har på olika sätt talat om för mig att det helst vill ta det lungt och i ärlighetens namn så har jag varit rätt dålig på att lyssna på budskapet mitt knä har förmedlat
Jag har helt enkelt bara kört på med en dåres envishet och i takt med envishetens intensitet så har knäts protester ökat och till slut hamnade jag i ett läge där knät protesterade typ dygnet runt och lagom till höstlovet och vår visit nere på västkusten var vår relation så smärtsam att mitt knä störde mig även om natten och där någonstans insåg jag att jag var besegrad och att det enda nog var att ta det lilla lugna ett tag så joggningen och Mi Fiestan fick vila lite



Med betoning på lite, 
två veckors vila från både Mi fiesta och från intensiva promenader med inslag av löpning
Mitt knä tackade med att iallafall sluta störa mig om nätterna men så blev det då tisdag igen och förra veckan tog jag mig ( äntligen ) iväg till Mi Fiestan,
hade en helt underbar timme och njöt som bara den men redan på väg ut till bilen kände jag att vår relation började svaja betänkligt igen så den planerade uppstarten av löpningen fick helt enkelt läggas på is till förmån för vila
I dag kom jag helt plötsligt på
- Jag har inte haft ont i knät på två dagar!!!

*yippey*

Så när Linn ikväll ville ha sällskap under ridturen hängde jag mer än gärna på och började så smått planera för att öka på promenadtakten så fort vi kom till elljusspåret
Det var bara det att vi liksom inte riktigt hann fram dit innan det sket sig igen
Någonstans där i mörkret på väg till spåret hände det som inte fick hända
- Smal stig, lite brant nerförsbacke, små rötter lite här och var på stigen & en hund som absolut skulle gå så nära det bara gick att gå, ja helst mellan fötterna på mig och vips så hade jag snubblat till och i samma sekund som jag snubblade kände jag

"Hoppsan"

Här hände det något med knät men den där lilla envisheten som fått vila ett tag letade sig fram och manade på
"Har du bestämt dig för en promenad så har du, det är ingen fara...."




Ja, nu sitter jag här en och en halv timme senare och känner jag att jag och mitt knä har en hel del att jobba med i vår relation
På något sätt har vår relation hamnat i ett alltmer smärtsamt läge, 
nu är det inte bara baksidan av knät som gör ont utan nu har smärtan spridit sig och involverar även insidan av låret och baksidan av underbenet och där på baksidan av knät där det tidigare kändes som att en kniv som stuckits in har någon nu stuckit in ytterligare en eller kanske t.o.m två knivar som vederbörande  dessutom vrider runt om och om igen och jag inser att den där träningsappen som jag så optimistiskt startade om idag får jag helt enkelt sätta på paus ett tag till och därmed förhoppningsvis få vår relation såpass smärtfri att vi kan vara med på MiFiestan nästa vecka


torsdag 1 november 2018

Det är den...

… tiden på året nu

Den tiden då minnena gör sig påminda,
minnen som jag helst skulle vilja glömma
Minnen som påminner om det som försiggick bakom min rygg,
minnen som såhär efteråt förklarar så mycket av det jag då inte förstod
Minnen som påminner och gör ont




Det är den tiden på året nu,
den tiden då minnena dyker upp och kramar om mitt hjärta med en järnklo
Minnen som får pusselbitarna att falla på plats,
minnen som får mig att förstå saker jag inte förstod då
Minnen som påminner om hur något jag längtat efter och sett framemot så mycket inte alls blev den upplevelse jag hade trott och hoppats på att den skulle bli men just där och då kunde jag liksom inte förstå varför
Nu vet jag varför och därför blir minnena en smärtsam påminnelse om hur mycket den tiden förstörde för mig, för oss som familj



Egentligen vet jag inte vad som gör mest ont
Minnena av det som hände eller vetskapen av att den där människan fanns med i vårt liv och utan min vetskap var med på vår resa och med sin existens förstörde och påverkade det vi upplevde tillsammans och därmed även bidrog till att den resan inte blev den resan jag hade hoppats på, längtat efter och sett framemot
Det är den tiden på året nu,
den tiden då minnena poppar upp  och slår mig som ett hammarslag i huvudet och hjärtat lindas in i taggtråd och river upp alla sår som så smått hade börjat läka
Det är den tiden på året nu och det är bara att inse att det är något jag måste ta mig igenom
Det är bara att inse att jag måste låta det göra ont,
jag måste få bearbeta allt det som hände på mitt sätt
Jag måste ta mig igenom hösten, ta mig igenom julen och ut på andra sidan för hur det än är, hur ont det än gör, hur tufft det än är, hur hopplöst det än känns och  även om jag ibland undrar varför jag kämpar och utsätter mig för smärtan så vet jag någonstans långt därinne att i slutänden är det värt smärtan och allt det jobbiga eftersom det i slutänden är jag som har förlorat minst och vunnit mest




Inget ont som inte har något gott med sig, även jag kanske förlorade några matcher så är det jag som tack vare min kamp, min kämpaglöd och styrka nu leder tabellen och även om det kanske låter konstigt så har den här kampen gjort både mig och vår kärlek starkare
Det är den tiden på året då minnena gör sig påminda och gör ont men det är också den tiden på året som påminner mig om vad jag har tagit mig igenom, vilken styrka jag har men framför allt påminner mig om att aldrig ge upp, att aldrig sluta kämpa för det man tror på...