onsdag 18 april 2018

Äntligen...

... medvind

Det är ju ingen hemlighet att livet kraschade lite där strax innan jul och att det sen följde några tuffa veckor då allt bara var ett enda stort känslomässigt kaos där min självkänsla fick sig en rejäl törn och totaldemolerades till noll och inget
Det var ganska tufft att så totalt tappa fotfästet men framför allt var det tufft att så totalt tappa tron på mig själv och fyllas av känslan av att vara så totalt värdelös och ett enda stort misslyckande och det fanns stunder då när jag tvivlade på att jag någonsin skulle hitta tillbaka till den glad och positiva Helen igen och framför allt tvivlade jag på att jag någonsin skulle hitta tillbaka till den där känslan av att känna att jag kan något, jag  är värd något...


... men här sitter jag nu och är alldeles varm över alla fina ord jag fått höra under de senaste dagarna 
Det har varit en minst sagt turbulent tid på jobbet under de senaste veckorna, jag har fått kliva fram och ta ett ansvar som jag absolut inte hade räknat med att behöva göra
Ett ansvar som till en början kändes både skrämmande och lite övermäktigt men som jag tack vare ett otroligt bra stöd från min chef och framför allt från kollegor på de andra avdelningarna klarat av alldeles galant om jag får säga det själv
Ja det är nästan så att jag är lite förvånad över mig själv faktiskt 
Under de här  ( snart )  fyra veckorna har jag lärt mig så otroligt mycket på så många olika plan och förmodligen så märks det inte så mycket utåt men inom mig har jag vuxit enormt och sakta, sakta har jag känt att den där trasiga självkänslan så sakteliga börjar läka och växa sig starkare igen och den känslan har definitivt vuxit av de alla de fina ord jag fått höra under de senaste dagarna både från min chef, mina kollegor men kanske framför allt från föräldrarna till barnen på förskolan



En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig under den här tiden är hur oerhört viktigt det är stanna upp, att tänka till och känna efter vart man själv står och vad man själv tänker och känner och hur oerhört viktigt det är att inte låta sig dras in i andras konflikter och strider
Något som kan vara nog så svårt och under åren som har gått har det hänt allt för många gånger att jag dragits med i den allmänna stämningen, dragits in  i en nedåtgående spiral och vips utan att jag riktigt har fattat det så har jag befunnit mig mitt i någon annans konflikt och strid utan att det egentligen på något sätt har speglat mina egna tankar eller känslor
Det är kanske så att en och annan upplever mig som en svikare men det största sveket skulle ha varit om jag svikit mig själv, om jag hade svikit det jag känner och  det jag står för
Den här gången hade jag kraften och modet att lyssna till mitt hjärta, till min magkänsla och än så länge har den känslan visat sig vara helt rätt och vad som än händer framöver så växer jag och känner för första gången på länge medvind och det är en underbar känsla att varje dag gå till jobbet med ett leende på läpparna, det är en skön känsla att ha förmånen att ha kollegor som lyfter, stöttar, hjälper och peppar när det känns lite tungt men framförallt finns där och gläds tillsammans med en när det går bra
















söndag 8 april 2018

Nej...

... jag trodde inte att det skulle bli lätt

Nej jag trodde aldrig att det skulle vara att bara förlåta, dra ett streck över det som hänt och gå vidare
Det finns dagar då jag inte tänker på det som hände en enda gång, 
dagar då allt känns "som förr" men ändå bättre på något underligt vis
Men sen kommer det dagar, dagar som idag då jag blir påmind om det som hänt och den känslan liksom tränger sig in i kroppen och lever med mig under resten av dagen och blir till en  ständig påminnelse om alla de tillfällen då jag lät mig luras,
alla de tillfällen då min snällhet och min naiva tro på oss och vår kärlek blev utnyttjad och trampad på
Alla dom där tillfällena då min magkänsla sa mig något men jag lät mig övertygas om att magkänslan var fel att jag bara inbillade mig
Det är när den känslan av svek och ilska sköljer över mig och väcker en massa frågor som obesvarade blir hängande i luften mellan oss, får sitt fäste och skapar en smärta i hjärtat som blir så fysiskt påtaglig på ett sätt som jag aldrig någonsin känt förut
- det är då som jag för en kort stund kan stanna upp och undra om jag valde rätt när jag valde att tro på vår kärlek och förlåta





Nej, jag trodde aldrig att det skulle bli enkelt men jag var inte heller beredd på att det skulle göra så ont som det trots allt gör vissa dagar
Men som tur är så är dom dåliga dagarna numera betydligt färre än dom bra dagarna,
det gör fortfarande lika ont men smärtan blir lite mer lätthanterlig för varje gång den slår till
Det sägs ju att kärleken övervinner allt och jag måste ju våga tro att kärleken långsamt ska läka alla sår och stilla smärtan,
att kärleken ska övervinna känslan av svek och ilska
Även om jag idag har en dålig dag då alla minnen sköljer över mig som vågor utan slut så vet jag någonstans innerst inne att jag kommer att ta mig igenom det här
Det gör ont och kanske är det så att kärleken ibland måste göra lite ont för att vi riktigt ska sätta värden på den och hur det än är
- I morgon är en annan dag och den blir vad vi väljer att göra den till
Jag kan låta känslan av smärta och svek ta över min dag eller så kan jag hjälpa kärleken att få sitt tag om dagen
- så enkelt och ändå så svårt...



måndag 26 mars 2018

Min...

...lyckotimme 

I dag var det äntligen dags för ridlektion igen
Eftersom det gick så himla bra sist anlände jag till stallet lätt kaxig och taggad till max
Lite spännande kändes det när Sara berättade att hon hade tagit in en annan häst än den jag ridit tidigare

- Han är lite mer pigg och framåt och kräver lite mer, det går inte bara att åka med...

Ljufur var en mycket trevlig bekantskap i stallet, 
väldigt sugen på att bli ompysslad och klappad på och allt kändes på topp...



... dvs ända tills jag kom upp i sadeln då allt plötsligt bara låste sig och plötsligt visste jag varken vad som var upp eller ner, fram eller bak och allt det som hade fungerat så himla bra förra lektionen var som bortblåst och till slut visste jag knappt vad som var höger eller vänster längre och för en kort kort stund tänkte jag nästan säga

- Nu sk*ter jag i det här....

Men så plötsligt släppte det, polletten trillade ner och pusselbitarna föll på plats och helt plötsligt så kändes det så enkelt och självklart och Ljufur var helt med på galoppen eller rättare sagt tölten och övningarna gick som smort
Ja utan att bli ett dugg övermodig kan jag nog säga att det gick ( efter mina förutsättningar ) riktigt bra på slutet
Sara som är en superduktig och framför allt en mycket pedagogisk instruktör gav mig massor av beröm och tyckte att jag hade kämpat på bra med ett strålande resultat och nu längtar jag redan till nästa lektion


Den där timmen i stallet är rena rama lyckopillret för min del
Det är min timme, en timme då jag förverkligar en dröm som funnits i så många år och som länge var helt ouppnåelig och det är svårt att med ord förklara hur mycket ridningen ger mig men där och då känner jag mig riktigt genuint lycklig på ett sätt som jag väldigt sällan känner mig annars
Det är en  lycka som på något sätt går raka vägen in i hjärtat och sen sprider sig som ett välgörande balsam i hela kroppen

söndag 18 mars 2018

Att inte...

... räcka till

Än en gång hamnade vi i läget där tusen och en frågor ställdes
Frågor jag inte har några svar på
Frågor jag helst av allt skulle vilja slippa svara på
Frågor som river upp sår inom mig
Frågor som får det att knytas i min mage
Frågor som gör att jag tar ett par steg tillbaka på den väg jag så sakta börjat vandra framåt på
Frågor som får tårarna att bränna bakom mina ögonlock
Frågor....


Frågor jag själv skulle vilja ställa men förmodligen inte vill höra svaren på
Frågor som måste få ställas och innerst inne är jag glad över att frågorna ställs även om dom sticker som vassa nålar i mitt hjärta
Frågor, tankar och känslor som aldrig skulle behövt uppkomma 
Frågor hon borde ha fått växa upp utan att behöva konfronteras med
Men nu är det som det är och någonstans i smärtan och det jobbiga försöker jag landa i vissheten av att hon är så trygg att hon vågar och känner att hon kan ställa frågorna till mig
Att hon tillåter sig att tänka och känna även om det är frågor och känslor  hon inte riktigt förstår innebörden av och som även gör ont inom henne


Det som egentligen gör mest ont är att jag känner mig så otillräcklig,
att jag inte har svaren på frågorna hon ställer
att jag inte kan lindra hennes smärta
att jag inte har varken svaren eller orken att finnas där på det sätt jag skulle vilja göra
Jag önskar att jag en dag kommer att kunna höra hennes frågor utan att det skär i mitt hjärta
att jag en dag orkar och kan ge henne svar på de frågor hon har
Just nu orkar jag bara lyssna, försöka svara så gott jag kan, bekräfta hennes känslor, vara ärlig och tala om att jag har inga svar och att även jag är ledsen och att det finns stunder då det känns som mitt hjärta gått i tusen bitar men det finns också stunder då jag känner glädje, då jag kan se framstegen vi gör och att varje steg framåt är ett steg bort från smärtan
T
Jag vill tala om att även jag bär en smärta inom mig och att även  jag försöker förstå vad som hände och varför det hände 
Försöka få henne att förstå att det viktigaste är här och nu och vad vi gör av framtiden för hur det än är så har vi båda valt att fortsätta tillsammans
Vi har valt att lägga det som hände bakom oss
Vi har valt att tro på vår kärlek,
en kärlek som fanns där hela tiden men som inte riktigt hade orken att visa sig
En kärlek vi nu så sakteliga försöker vårda och ta hand om på bästa sätt och någonstans hoppas jag att det är just tron på kärleken hon kommer att ta med sig in i framtiden
Jag hoppas att när vi i framtiden ser på tillbaka på den här tiden är det inte smärtan vi kommer att minnas utan hur kärleken varsamt läkte våra sår och fick oss att känna glädje igen






lördag 17 mars 2018

Mellan...

... två kurser

Nu har jag klarat av kurserna Människors miljöer och Kommunikation och trots att förutsättningarna inte varit de allra bästa och att jag pga av allt som hänt härhemma inte riktigt hittade motivationen och kunnat uppbringa vare sig den tid eller energi jag hade velat så lyckades jag till slut ro båda kurserna i land på allra bästa sätt
Ja betygsmässigt hade jag inte kunnat gjort det bättre eftersom jag på något mirakulöst vis lyckades få slutbetyget A i båda kurserna
Fråga mig inte hur det gick till, förmodligen för att jag lyckades "ordbajsa" tillräckligt bra både på skrivningarna och de inlämnade uppgifterna trots att jag hela tiden kände att jag inte hade gjort mitt bästa och tog båda skrivningarna mer eller mindre på "uppstuds"
Egentligen vet jag inte vad jag är gladast över
- betygen eller de fina omdömena jag fick från båda lärarna men det värmde min lite sargade självkänsla en hel del att framför allt läsa bådas beröm för min goda analyseringsförmåga och lyhördhet inför barns olika behov men framför allt var det kul att få så otroligt fin feedback för min förmåga att kunna uttrycka mig i skrift 
"Du har  ett mycket  bra språk och ett väldigt fint flyt i din text och lyckas verkligen fånga min uppmärksamhet och intresse för dina tankar och åsikter.
Av den ena läraren fick jag dessutom ett extra litet meddelande där hon tackade för min otroligt engagerande text och att hon blivit riktigt rörd när hon läste den eftersom den varit så levande och känslofylld...


På måndag startar kurserna "Lärande och utveckling" och "Pedagogiskt ledarskap" och jag är taggad till max
Ja jag är så taggade att jag redan igår trotsade febern började läsa i den ena boken och spänt väntar på att kursupplägget ska dyka upp i lärplattformen så jag kan sätta igång med första veckans uppgift och den här gången hoppas jag att den här härliga energin kommer att hålla i sig och att jag ska kunna ta mig an studierna på det sätt jag verkligen vill utan störningsmoment i vardagen som suger energi och upptar tankarna
Kort sagt, jag hoppas att den positiva känslan som så sakteliga börjat smyga sig in i vardagen igen fortsätter att sprida sin värme och energi 
Jag känner att jag är värd det på något sätt. jag känner att jag har haft motvind tillräckligt länge nu
Nu är det dags för mig att få sitta ner och bara glida med ett tag...


Bästa starten...

... på lördagen

Bästa starten på lördagen var hur konstigt det än låter ett besök på Vårdcentralen och en träff med min husläkare
Jag har en helt underbar husläkare och idag lyckades han kickstarta min helg och injicera en massa härlig positiv energi
- precis vad jag behövde
Första gången jag träffade honom var när jag "kraschade" och befann mig långt nere på botten då efter att Linn återhämtat sig från sitt "ECMOäventyr" och sen har han funnits med på den här resan och under dom här drygt tre åren kan man ju utan att överdriva säga att det har hänt en hel del med mig både fysiskt och psykiskt 
Idag var mötte han mig med ett enda stort leende och ett

- Jag blir lika glad varje gång jag ser dig. Det är så underbart att se förändringen, du är ju som en helt ny människa...

Sen gick vi igenom provsvaren och 24timmarsmätningen av mitt blodtryck som jag gjorde för ett tag sen och han konstaterade att det inte längre fanns någon anledning för mig att ta hjärtmedicinen längre utan dags att avsluta den ordinationen

- Det är så otroligt fantastiskt att se hur du sitter här och strålar trots att du just nu har feber och förmodligen en släng av influensan och det bästa av allt är att vi inte behöver oroa oss, du är inte längre någon högrisk patient. Som din husläkare är jag så otroligt glad och stolt över den förändring du har gjort , det har varit så spännande att följa dig och jag hoppas att din man är stolt över din framgång, ja du kan hälsa honom att jag tycker att han borde fira dig stort....



Jomen,  I wish typ det är liksom inte riktigt Pauls stil och har heller aldrig varit så den typen av bekräftelse från hans håll är inget jag förväntar mig att få på något sätt och det är ju inte för att stilla mitt bekräftelsebehov som jag har gjort den här resan
Men jag tänker inte heller förneka att det är rätt skönt att få sitt behov av bekräftelse stillat lite då och då och att lördagen kändes betydligt mycket trevligare efter min date med min husläkare








söndag 4 mars 2018

Jag vill...

... hitta glädjen igen

Jag vill hitta tillbaka till den där bubblande glädjen inom mig som jag kände i höstas
Den där glädjen som blandades med känslan av att äntligen ha modet och kraften att tro på mig själv, känslan av att även jag var värd något, att jag hade en självklar plats här i livet precis som alla andra
Jag vill hitta tillbaka till den där underbara känslan av att möta dagen med ett leende och känna hur livsglädjen bara far omkring inne i kroppen för att sen sprida sig till ett leende på läpparna

För att hitta tillbaka till den glädjen och den känslan är det kanske så att jag måste sluta anklaga mig själv, sluta leta efter vad jag gjorde för  fel som ledde till att det blev som det blev
För när allt kommer omkring så är det inte jag som gjort något fel, det är inte jag som har svikit och gått bakom ryggen
Det enda felet jag har gjorde var att bry mig om, att vara godtrogen nog att känna tillit och naivt ta ett steg tillbaka och lämna utrymme och underlätta det som skedde bakom min rygg
Det enda felet jag gjorde var att ta över så gott som allt ansvar härhemma för att underlätta, för att ge utrymme till vila för den som var trött och inte mådde bra
Det enda felet jag gjorde var att finnas där för Linn i hennes vardag med allt  vad det innebar 
Det enda felet jag gjorde var att visa hänsyn, vara snäll...



Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte se att det är något fel med att vara snäll, att visa hänsyn, att underlätta för den man älskar
ändå landar jag alltid i känslan av att jag det är jag som gjort något fel, att jag inte duger, att jag inte räcker till
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den känslan, jag bara vet att jag på något sätt måste hitta en väg tillbaka till glädjen och lyckan igen
Jag vet inte hur men jag vet att jag måste börja samla ihop skärvorna av mina trasig självkänsla och sakta börja lappa ihop den igen 
Innerst inne vet jag att det inte är jag som har gjort något fel, 
innerst inne vet jag att jag duger, att jag är värd att bli älskad
Innerst inne vet jag att jag är värd så mycket mer än det här
Innerst inne vet jag att jag är fantastisk på alla sätt och vis
Innerst inne vet jag att det aldrig är fel att känna tillit, omtänksamhet, att göra saker av kärlek
Innerst inne vet jag att jag kommer att hitta tillbaka till glädjen och lyckan igen,
jag måste bara ta reda på hur