onsdag 18 oktober 2017

Att byta måste...

... mot vill

Tänk så mycket lättare och roligare allt känns när man byter ut ordet måste mot vill istället
I fredags hade jag en ledig dag och min första tanke var en stor suck eftersom dagen var fylld med en del "måsten" vilket inte kändes som den välbehövlig vila jag så väl skulle ha behövt men så bestämde jag mig för att tänka om för hur det än var så var det ju så att

- Jag ville ju verkligen lämna in bilen på verkstaden för att få den där störande detaljen avklarad

- Jag ville ju verkligen köra ett par maskiner tvätt för att leta mig ner genom tvättberget och så smått kunna börja förbereda packningen inför kommande resor

- Jag ville ju verkligen ta mig ut på den där långpromenaden eftersom jag vet hur otroligt skönt det känns efteråt och eftersom jag saknat att inte hinna med det

- Jag ville ju verkligen åka med Linn till stallet eftersom stallbesöken skänker sånt otroligt lugn inombords och promenaden under tiden Linn rider är ju ett stort plus på "aktivitetskontot"

- Trots att dagen redan kändes fullspäckad så ville jag verkligen ta den där fikan med en god vän eftersom det var evigheter sen sist

- Jag ville verkligen städa lite hemma eftersom just städning hört till en av de sakerna som prioriterats bort under de senate veckorna till förmån för vila, stallbesök, hundpromenader mm

Kort sagt, sex "måsten" förvandlades till sex stycken "jag vill" och helt plötsligt kändes den lediga dagen så mycket trevligare och just det där att byta ut måste mot vill är något jag ska försöka bli lite duktigare på för hur det än är så är det ju så att om man väljer att ha en positiv inställning till stort som smått så blir tillvaron så mycket trevligare och roligare 
Ibland får man anstränga sig lite extra för att motivera sig till att hitta det där "villet" istället för måstet och  tänker man efter ett varv till så kan man hitta något positivt även i det mest tråkiga och negativa och ibland, ja då upptäcker man att ett måste blivit ett enda stort jag vill av bara farten utan att man ens har ansträngt sig
Just nu har jag två måsten som blivit två stora vill utan att jag egentligen har fattat hur det gick till
Nu vill jag gå ut på långa promenader, ja dom får gärna vara raska och nästintill vad som skulle kunna snudda vid en  joggingtur och att välja att gå istället för att ta buss/tbana när det är möjligt har blivit något jag gör utan att ens reflektera över det
Nu vill jag gå till jobbet, ja jag längtar faktiskt dit även när jag är ledig och det har nog aldrig inträffat någon gång tidigare, ja visst det är förmodligen en rejäl dos av nyhetens behag och det kommer säkerligen att komma dagar då det känns motigt och den där vill inte/måste gubben sätter sig på axeln och gör livet surt för mig igen
Men ja bring it on bara just nu är jag hög på villendorfiner och jag tror att ser man bara till att lagra på positiv energi så mycket som möjligt så blir dom där lite tråkiga måstedalarna betydligt lättare att hantera och även snabbt övergående




torsdag 14 september 2017

Den där...

... Latmasken

Jag tycks ha en inneboende Latmask som liksom aldrig vill släppa taget om mig
Det spelar liksom ingen roll hur många slag han förlorar, han är envis den rackaren och ger sig tillkänna så fort jag ens tänker en tanke på att gå ut och röra på mig
Ja egentligen behöver jag inte ens tänka tanken, han dyker liksom upp lite då och då och påminner mig om att jag kan strunta i nästa promenad, att jag kan skjuta på nästa runda i spåret



I dag gjorde han sig påmind direkt när jag vaknade och började med sitt surr inne i skallen på mig

- Idag kan du skippa rundan i spåret, du ska ju till vårdcentralen

- Inte behöver du gå någon längre promenad i regnet

- Du ska ju på gympa sen i kväll, det räcker

- Schemat är så späckat idag, du hinner inte

Argumenten för att inte ta en vända i spåret radades upp ett efter ett och på väg hem från vårdcentralen hade jag bestämt mig
- Jag skulle  helt enkelt skippa morgonrundan
Främsta argumentet var att det regnade och Picasso hatar ju regn, dessutom hade jag ju varken gympadojjor eller träningskläder utan jeans och promenaddojjor på mig så saken var ju liksom avgjord men i sista stund bestämde jag mig för att trots det stanna vid spåret på hemvägen och i alla fall gå halva rundan
Picasso som fått hänga med blev givetvis överlycklig när vi närmade oss spåret och  när vi väl hade tagit oss runt halva spåret så tog vi resten av bara farten, ja faktiskt så gick jag två varv eftersom jag "bara" gick idag och inte sprang något



Trots att Latmasken precis förlorat slaget om morgonrundan så satte han genast igång med att försöka vinna nästa dvs slaget om kvällens Bodywork pass

- Inte behöver du gå på gympan ikväll

- Det är bättre att du är hemma med Linn

- Nog har du väl liiite ont i knät ?

- Är du inte lite, lite trött ?

- Den där yrseln, du borde verkligen inte motionera så länge du känner dig yr...

Ja, så där fortsatte det resten av eftermiddagen och framåt sex tiden på kvällen såg det ut som om Latmasken faktiskt skulle vinna sitt första slag på länge
I ett svagt ögonblick bestämde jag mig för att inte åka på kvällens pass utan istället vara hemma och mysa med Linn och hjälpa henne med läxan
Men ju mer klockan närmade sig halv sju och Latmasken så smått började dansa sin segerdans så ändrade jag mig och drog på mig träningskläderna, fyllde på vattenflaskan och åkte iväg
Men tro nu inte att Latmasken gav sig, nej då han gjorde sina försök hela vägen in till Rimbo och det var nog först när jag parkerade bilen utanför National som han drog en högljudd suck och konstaterade att han förlorat ännu en gång
Men nu tro inte att han för den sakens skull lagt sig till ro och vilat
Nej då, han är redan igång och gnäller om morgondagen

- Inte hinner du ta en sväng i spåret innan du ska till dietisten

- Strunta i morgonrundan, du ska ju ändå ut i skogen med Linn & Juni på eftermiddagen

- Nu när du har varit duktig hela veckan kan du fuska en dag

Men sorry lilla Latmask, ta och kryp ner i ett djupt dike och dra något gammalt löv över dig eller ännu hellre kryp in i ett ide och sov bort ett par månader  för även i morgon ska jag ta min runda och om den sen blir runt spåret eller en sväng inne i Norrtälje får morgondagens humör avgöra
För även om du kära Latmask gnäller som ett rostigt gångjärn och hela tiden gör allt för att jag ska avstå från att röra på mig så har jag bestämt mig för att vinna över dig så många gånger jag bara kan
För inte nog med att det är en skön känsla att knäppa dig på näsan kära Latmask, det är även skönt att ta den där promenaden, hänga med på det där gympapasset eller vad det nu kan vara eftersom jag mår så hiskeligt bra efteråt och framförallt blir jag glad och känner mig så oerhört nöjd med sig själv varje gång jag väljer den jobbiga vägen framför lätta och inte bara ger upp och struntar i att komma iväg
Så jag är ledsen Herr Latmask, du må vara envis som synden men tro mig även jag kan vara rätt så envis och har jag bestämt mig så har jag...





Jag...

... gjorde det !

Under det senaste året har jag gått ner lite drygt 42 kilo, vilket har varit en enorm lättnad både fysiskt och psykiskt
Men den lättnaden är ingenting jämfört med den känslan av lättnad jag kände idag när jag klev ut från jobbet  eller rättare sagt  när jag klev ut från mitt  fd jobb
Ända sen i går kväll då Paul och jag pratade igenom det hela och jag till slut hade bestämt mig för att tiden var inne, att det var dags för mig att säga upp mig och gå vidare i livet så har jag känt ett så stort lugn, en sån lättnad
Och det är nog först nu då jag vågat ta klivet som jag inser hur negativt jobbet har påverkat mig och hur oerhört skönt det känns att inte behöva återvända till något som påverkat mig negativt och varit en av anledningarna till att jag har mått så dåligt
Så även om den närmaste tiden är oviss så känns det riktigt skönt att ha möjligheten att kunna ta det här steget vidare i livet, att få landa här och nu

Vad kommer att hända i framtiden ?
Jag vet inte riktigt, hösten ligger där som ett oskrivet blad och bara väntar på att få fyllas på med nya tankar, känslor och upplevelser
Det enda jag vet är att om allt går som det ska så kommer jag börja plugga i januari
På tisdag ska jag på en intervju som förhoppningsvis leder till tim.vikariat på en förskola
Just nu vilar jag bara i lugnet, tryggheten, lättnaden och glädjen över att ha fått livet tillbaka
Jag har ingen aning om vad som väntar runt hörnet men jag är helt säker på att vad som än händer så kommer det att bli bra
Det kan inte bli annat än bra när jag för första gången i livet riktigt lyssnar till mitt hjärta och tar beslut som till 100%  känns bra för just mig, bara mig
Och blir det rätt för mig ja då blir det rätt även för omgivningen
Klyschigt som sjutton men

- Livet är här, Livet är nu och livet blir vad vi gör det till
Om vi vågar chansa
Om vi vågar  prova nya vägar ja då är chanserna stora att livet blir precis  sådär härligt och underbart som vi vill ha det och hur det än är så är det så att om vi inte vågar ta steget, om vi inte vågar ta chansen så får vi aldrig reda på om vi kan ! 



onsdag 13 september 2017

Åtta låtar...


 Inspirerad av Oblivion: Åtta låtar bestämde jag mig för att gör min egen lista

Den här låten påminner om min barndom: Att få sitta på pianopallen bredvid Gunnar och höra honom spela/sjunga "Drömmen om Elin" det var som att få en maxdos  av glädje, trygghet & kärlek 

Detta är mina ungdomsidoler:   Gyllene Tider -  "Flickan i en Cole Porter sång" 

Den här låten påminner mig om min stora kärlek:  "Tycker om när du tar på mig" - Per Gessle

Denna låt förknippar jag med min favoritplats: Öppna Landskap - Ulf Lundell

Om jag känner mig ledsen spelar jag den här låten:  "Gå ut och var glad" - Ulf Lundell
Den bästa svenska låten just nu: "Småstadsprat" - Per Gessle & Lars Winnerbäck

Den här låten vill jag spela till mina barn: Du är aldrig ensam - Mauro Scocco
( Jag tog mig friheten att ändra från min lillebror till mina barn )

Den här låten säger någonting om mig: Utan er - Ulf Lundell

Det finns...

... en mening med allt som sker

Ja det är ju vad man lite klyschigt bruka säga när livet bjuder på motgång och uppförsbacke men kanske var det så att en rejäl knockout var precis vad jag behövde
En käftsmäll som golvade mig och drog ner mörkläggningsgardinen och så totalt att allt blev becksvart och försattes i pausläge
Kanske var det så att jag behövde det där mörkret för att hitta ljuset inom mig igen
Kanske var det så att jag behövde den där käftsmällen för att stanna upp och tvinga mig själv till att börja leta efter alla dom där små pusselbitarna som låg spridda lite överallt i ett enda kaos och sakta men säkert börja lägga bitarna på plats igen för att slutligen börja närma mig målet dvs att hitta mig själv och därmed även hitta glädjen till livet igen eller för att citera Lars Winnerbäck

"Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur..."

Sakta men säkert växer en ny Helen fram
Jag är inte helt säker på att omgivningen egentligen lagt så mycket märke till den "nya"  Helen
Jag tror att den största förändringen skett inom mig och att den stora förändringen är min egen syn på mig själv och framför allt att jag numera  värdesätter mig själv på ett helt nytt sätt 
Jag har bestämt mig för att  jag är för värdefull för att bara sitta på åskådarläktaren och se på när livet passerar, det är dags att kliva ner på planen och bli delaktig i livet med allt vad det innebär
Nu är jag en Helen som insett att även den minsta lilla dröm är värd att förverkligas och att det första steget oftast är det steg som är det absolut svåraste att ta men bara man vågar ta det steget så brukar resten av promenaden gå av sig självt och även om man kanske inte riktigt når det mål man först trodde att man var på väg emot så kan det visa sig att det nya målet är en riktig lyckoträff
Det finns en hel del kvar att karva och hugga i
Det finns en hel del finslipning kvar att göra och riktigt färdig kommer jag nog aldrig att bli men det är väl lite det som är meningen med det hela
- att hela tiden fortsätta jobba med sig själv,
karva lite
hugga lite
finslipa lite
Att aldrig bli nöjd utan hela tiden sträva framåt mot nya mål








måndag 11 september 2017

Det var en gång...

... en liten flicka

Den här lilla flickan älskade barn, små barn
Hon älskade barn så mycket att hon gjorde nästan allt för att få vara tillsammans med dom
Fanns det barn i sandlådan ja då var den lilla flickan där och byggde sandslott tillsammans med barnen, körde med bilar, bakade sandkakor som barnen sen med glädje slog sönder så att hon fick göra nya och hade den lilla flickan riktig tur kunde hon få uppleva glädjen att dra något litet barn i barnvagnen runt på gården
När den lilla flickan blev äldre fick hon ofta förtroendet att ta med något barn ut på barnvgnspromenad och med tiden blev hon en mycket omtyckt, uppskattad och ofta anlitad barnvakt
Den lilla flickan växte och när hon gick i 9:an och skulle göra sitt val inför gymnasiet så var valet av linje självklart för alla utom för den här flickan...


... för även om den här flickan älskade att vara tillsammans med barn och innerst inne inte ville något hellre än att få jobba med barn så fanns det en stor tagg inom henne
Den här flickan visste att på dagis hade man sångstunder och det där med att sjunga "offentligt" kändes som en enda stor ond klump inom den här flickan och hade så gjort ända sen den där eftermiddagen på ett vintersportläger en gång när flickan var sådär 10-11 år
På det lägret var det "sångövning" varje dag och vid ett av dessa sångtillfällen gick körledaren fram och tillbaka framför alla som sjöng, när hon gått igenom alla ställde hon sig plötsligt framför den lilla flickan och hennes kompis och med is både i både blick och röst uttalade hon sen högt så att alla i rummet hörde orden som sen för evigt skulle etsa sig fast inom den lilla flickan och i samma stund som hon uttalade orden dödade hon även allt vad sångglädje hette för den här flickan
Orden hon sa kan fortfarande sådär en fyrtio år efter händelsen eka iskallt inom flickan som numera blivit en tant
Den här tanten kan fortfarande se körledaren framför sig i sina gröna gabardinbyxor, blommiga blus och enorma glasögon och bara tanken på orden hon uttalade får det fortfarande att knyta sig i magen på tanten

- Ni behöver inte sjunga, det räcker att ni rör på läpparna....

Så här fyrtio år efteråt kan tanten fortfarande undra om körledaren ifråga någonsin har funderat över hur hennes ord kändes när de träffade dessa två flickors öron och kanske framför allt hjärtan
Den här tanten kan undra om körledaren någonstans kunde föreställa sig hur hårt dessa ord skulle etsa sig in i den lilla flickan och hur starkt dessa ord sen skulle påverka resten av flickans liv


Under tiden flickan gick på högstadiet gjorde hon PRAO - Praktisk Arbetslivs Orientering som det hette på den tiden - på ett dagis, två veckor fyllda av glädje men också två veckor då flickan insåg att det fanns ett hinder för hennes dröm
Flickan insåg att på dagis har man sångstund och den detaljen fick det att knyta sig i magen på flickan och var därmed det som avgjorde att hon bestämde sig för att gräva ner sina drömmar och söka en helt annan linje
Tyvärr hade den här flickans föräldrar inte förmågan att stötta och peppa sitt barn, dom saknade förmågan att ge henne det stöd hon så väl hade behövt just då, stödet att våga övervinna sin rädsla för att förverkliga en dröm och göra det självklara valet av gymnasielinje
Flickan tog den lättaste vägen och valde den lättaste gymnasielinje hon hittade, ett val som efter sex veckor på gymnasiet resulterade i att flickan avslutade sin gymnasietid och istället började jobba på en eftermiddagsverksamhet för barn
Lagom till sin 18 årsdag började flickan städa på sjukhemmet där hennes mamma jobbade, efter ett år började hon som sjukvårdsbiträde på samma sjukhus och sen rullade det liksom bara på


Under åren som gick utbildade sig flickan till undersköterska/mentalskötare och på det stora hela trivdes hon riktigt bra med att jobba med äldre men hela tiden fanns den gamla drömmen där i bakhuvudet och hela tiden fanns det där med sångstunderna som hela tiden puttade drömmen tillbaka till att vara just bara en dröm
För trots att den lilla flicka växte och blev både mamma, farmor & mormor så fanns den där taggen i bröstet kvar
Tanten tyckte jättemycket om att sjunga - i sin ensamhet eller tillsammans med sina barn när dom var små för dom där orden som körledaren en gång uttalat hade etsat sig så hårt fast att varje gång det blev tal om att sjunga tillsammans med andra så gjorde sig den där klumpen i magen påmind och det kändes som om hjärtat drogs åt, tungan vred sig två varv och att stämbanden knöt sig i hårda knutar
Hur mycket tanten än ville sjunga så rasslade körledarens ord hela tiden som is i öronen

- Du behöver inte sjunga, det räcker att du rör på munnen...

Tiden gick och en dag bestämde sig tanten för att det var dags att ta itu med livet, det var dags att sluta vara bekväm, det var dags att kliva ur comfortzonen och göra upp med gamla demoner och förverkliga drömmar
Tanten beställde tid för studievägledning och när det steget var taget gick sen det mesta av bara farten
Nu sitter tanten här och har fått besked om att hon får förhöjt studiemedel vilket innebär att hon kan söka till den ettåriga  barnskötare/elevassistent kursen med start januari 2018 och genomföra studierna utan att behöva ta studielån


Den lilla flickan/tanten är ju självklart jag
Jag har bestämt mig för att  det aldrig är försent, jag har bestämt mig för att våga ta steget och förverkliga min dröm för hur det än är så är det där med sångstunderna bara en liten, liten del av en dag på förskolan och även om jag är hopplöst omusikalisk och låter som en kråka när jag sjunger så får det vara så för jag tror och vet att jag förutom min kråksång har så mycket annat jag kan tillföra och ge barnen på förskolan
Jag känner även att om jag i framtiden  ärligt ska kunna peppa Linn att välja den riktning i livet som hon vill och brinner för så måste jag ju vara en förebild och visa att man inte ska ge upp på förhand utan att man kan även om det känns både läskigt och jobbigt till en början
Går det att lära gamla hundar sitta så går det även att lära gamla tanter att våga välja en ny inriktning i yrkeslivet...






tisdag 22 augusti 2017

Samtal över...

... en paprika


Efter att ha skjutsat Linn till terminens första skoldag och sen tagit blodprover inför 6mån kontrollen så stannade jag till för en snabbis in på Flygfyren
Första anhalten blev grönsaksavdelningen och vid paprikorna stod en äldre dam och medans vi stod där och valde bland paprikorna sa hon

- Visst är det trevligt att kunna sätta lite färg på maten...

Vips var sen samtalet igång, under några minuter blev vi stående där med våra kundvagnar och pratade om sommaren, mat, barn, barnbarn, stickning mm
Kort sagt en trevligt samtal om livet i stort och smått, när det var dags för oss att gå vidare avslutade damen med

- Jag la märke till dig redan på parkeringen, ditt leende i kombination med din otroligt fina kofta gjorde mig så glad och den här lilla pratstunden har verkligen värmt mitt hjärta...

Tänk att en färgglad kofta, ett leende och ett litet samtal om allt och ingenting kan sätta guldkant på en helt vanlig tisdag förmiddag