söndag 12 augusti 2018

Du ...

… är

Du är ängeln vid min sida
Du är den som lyfter mig när jag faller
Du är den som leder mig genom nattensmörker mot morgonens ljus
Du är den som hjälper mig att hitta lösningar
Du är den som får mig att växa 
Du är den som får mig att våga anta utmaningarna jag tvekar inför
Du är den som tar min hand när jag behöver stöd
Du är den jag vill somna intill
Du är den jag vill vakna intill
Du är den jag vill ha vid min sida när jag går in i framtiden


Jag kan lätt...

… vänja mig vid känslan


Att såhär på söndagskvällen tänka på kommande arbetsvecka med ett leende på läpparna
Efter en helg där jag verkligen tankat positiv energi till max sitter jag här och känner mig redo för nästa arbetsvecka
Ja trots att den innehåller min absolut största utmaning hitintills och jag att jag inte är hundra på att jag kommer att ro det hela i land utan att stöta på svårigheter så sitter jag ändå här och känner

- Wow! Jag älskar mitt jobb

Och även om det är en utmaning som heter duga så ser jag framemot att få ta mig an den och tillsammans med mina kollegor göra vårt bästa och någonstans längst in i hjärtat vet jag att vi kommer att fixa det just för att vi är ett så underbart team som kompletterar varandra  så bra
Med våra svagheter och styrkor kompletterar vi varandra och tillsammans lyckas vi lyfta och stötta varandra precis på det sättet man ska för att få ett fungerande team 


Jag kan lätt vänja mig vid den här känslan av att känna glädje när jag tänker på jobbet,
att det känns helt ok att ha en ny arbetsvecka framför mig
Jag kan lätt vänja mig vid att ha mysiga arbetskamrater
Kort sagt,
jag kan lätt vänja mig vid att må såhär bra som jag gör nu

tisdag 7 augusti 2018

Jag kom på....

… mig själv

Jag kom på mig själv med att känna mig lycklig,
helt random bara så där från ingenstans strax efter sju en måndagsmorgon på väg till första arbetsdagen efter en skön semester
Lycklig ?
Genast var katasrofmonstret där och påminde mig om hur livsfarlig, naiv och korkad den känslan är och för en kort stund fick monstret kontroll över mina tankar men så bestämde jag mig för att Lycka var en så otroligt mycket skönare känsla än katastrofkänslan så jag tillät mig att våga låta den där härliga lyckokänslan fortsätta att bubbla runt i blodet för på något sätt är det väl bättre att skratta sig lycklig rätt in i en ev katastrof än att gå runt i ett mörker av jobbiga tankar och bara vänta på att den ska inträffa


söndag 5 augusti 2018

Nio brudar...

… på spökjakt

Ingen kände alla men alla kände någon,
ja det var utgångsläget när vi gav oss iväg för att tillbringa två dygn på Frammegården
Nio brudar i åldrarna 10 till 56 år, en härligt brokig skara
Nio brudar  där några var helt övertygade i sin tro på det övernaturliga, några lite halvskeptiska och några helskeptiska
För tre av oss var det ett återbesök och för resten av gänget var det första ( men inte sista ) gången på Frammegården och alla hade vi olika förväntningar på vad vi eventuellt skulle få uppleva och vara med om, en sak hade vi dock gemensamt
- Vi var alla inställda på att ha det roligt och mysigt tillsammans...


… och det var precis vad vi hade
Vi skrattade, grät och hade både ytliga och djupa samtal om allt som hör livet till och tillsammans upplevde vi närvaro och aktivitet i huset som vi själva inte var skyldiga till
Förutom steg i trappan, steg över golv, skuggor som rörde sig genom rummen, prat från övervåningen när ingen var där, bollar som flyttade på sig trots att alla satt alldeles stilla, lampor som tändes i tomma rum mm så var den mest påtagliga aktiviteten det som hände under vår sista kväll och natt på Frammegården
Vi hade alla bäddat ner oss för att sova några timmar, några hade redan somnat men några av oss låg vakna och småpratade lite om det vi hade upplevt under kvällen och helt plötsligt bara smäller det till
En rejäl, kort, kraftig smäll
Det är lite svårt att beskriva exakt hur det lät men typ som ett skott som avlossades
*pang*
och sen stillhet,
ja stillhet från aktiviteter i huset men knappast stillhet hos oss som var där
Vi som var vakna blev rejält skärrade och de som redan hade hunnit somnat blev väckta av att någon ( typ kanske jag ) skrek rakt ut av rädsla
Efter den lilla incidenten var vi klarvakna och det tog en stund innan lugnet la sig igen och vi alla somnade 



För min del var det mitt andra besök på Frammegården, jag var där förra hösten tillsammans med Linn och min moster Britt och då upplevde vi en hel del aktiviteter i huset och därför var jag väl lite halvbesviken över vår första kväll i huset som inte hade gett "så mycket" 
Men den besvikelsen försvann snabbt under vår andra dag på Frammegården då jag mycket påtagligt upplevde en hel del
Vid ett par tillfällen gick jag ensam in och satte mig i den lilla skrubb där två barn hölls inlåsta, två barn som så tragiskt svalt eller frös ihjäl där
Varje gång jag gick in och satte mig där blev jag alldeles iskall om mitt vänstra knä, det knä som jag för övrigt har ont i lite till och från ( kanske mest till just nu )
Det var bara mitt vänstra knä som blev iskallt, ingenting annat och det var en isande, genomträngande kyla
Vid ett tillfälle satt jag och Britt tillsammans inne i skrubben, vi satt på varsin stol med ett litet mellanrum mellan oss
Jag fick känslan av att någon stod mellan oss och plötsligt kände jag något mot mitt hår, lite som en lätt smekning eller att man lite lätt nuddar mot något så jag vände mig om och tittade om jag hade råkat komma åt något men det fanns ingenting bakom mig som jag skulle kunna ha stött i
Jag fortsätter att ha den där känslan av att det är någon som står emellan oss så jag låter min högra hand falla ner längs min sida, spretar med fingrarna och säger
- Om det är någon här får du gärna hålla mig i handen, det är helt okey
Då känner jag hur jag blir kall om handen och det känns som om någon/något sluter sig runt mitt lillfinger och ringfinger
Britt och jag sitter alldeles tysta och efter en stund får jag känslan av att någon lätt stryker mig över underarmen ett par gånger under tiden som det här sker så går EMFmätaren vi har inne i skrubben helt bananas och blinkar rött
Inbillning, vinddrag...


… ja det kanske är så att det finns en naturlig förklaring till det jag och de andra som var där upplevde just där och då 
Jag vet vad jag upplevde, jag var med och såg hur de andra blev påverkade, jag var med och hörde ljuden, jag såg gungstolen som rörde sig trots att ingen gungade på den, jag var med och såg badbollen som först rullade av tröskeln in mot oss i rummet och nästa gång in i skrubben
Jag var med och såg hur plastbollen som legat stilla på samma ställe en lång stund helt plötsligt med full fart rullade in i skrubben utan att någon av oss rörde på sig eller var i närheten



Tillsammans hade vi två oförglömliga dygn på Frammegården
Två dygn som påverkat mig på ett sätt jag inte trodde att de skulle göra, två dygn som på något sätt har fått mig att landa ännu mer i mig själv och fyllt mig med en massa positiv energi och ett är säkert vi ska återvända dit igen, vi har redan bokat en helg i augusti nästa år




En ...

… ovanlig känsla

Klockan har precis passerat midnatt och med andra ord har semesterns sista dygn just startat och för första gången någonsin känner jag ingen panik eller ångest över just det faktum att semestern i princip är över för den här gången
Nej det är faktiskt snarare tvärtom, jag känner mig laddad till max och även om det har varit helt underbart och välbehövligt med semester så längtar jag efter alla härliga barn och mina underbara arbetskamrater och det känns superkul att få möta hösten tillsammans med dom



För mig är det som sagt en ny och ovanlig känsla att längta till jobbet, att känna glädje över att vara tillbaka på jobbet efter semestern och den känslan gör mig glad
Ibland kan jag både undra över varför och även känna en liten sorg över att jag väntade så länge med att göra en förändring men samtidigt så kanske det är så att jag behövde den där tiden på mig för att det skulle bli så bra när jag väl tog klivet
För hur det än är, ibland behöver vi tid på oss för att samla på oss erfarenheter, kraft och mod för att det ska bli rätt när vi väl går vidare


måndag 23 juli 2018

Monstret

… under sängen

När ett barn visar rädsla för monstret under sängen är vår första tanke inte att hänga över en filt och begrava monstret i mörkret,
en sån handling skulle bara skapa ännu mer rädsla för monstret och för barnet bli ett ännu större och otäckare hot mot tryggheten
Nej det är naturliga är att vi tillsammans lägger oss på golvet och med hjälp av ljuset från en ficklampa lyfter vi ut monstret i ljuset, pratar om monstret och rädslan 
Avdramatiserar monstret och får dess skugga att försvinna så att barnet lugnt kan krypa ner i sin säng och tryggt somna om igen i visshet av att monstret bara var en skugga som numera är borta



På samma sätt måste även vi sluta gömma monstret i mörkret
Vi behöver prata om monstret,
lyfta fram monstret i ljuset och få skuggan att blekna
Först då kan vi avlägsna monstret från vår familj, vårt hus & vårt liv
Så länge vi gömmer monstret i mörkret och vägrar att prata om det kommer monstret att fortsätta att finnas kvar i mörkret under vår säng och skapa en  oro hos mig och därmed påverka vårat liv
Problemet med monstret är att jag inte kan bekämpa det själv, det är du som har lösningen i din hand och så länge du väljer att låta monstret bo kvar i mörkret kommer också min rädsla och oro finnas kvar och växa sig större och starkare inom mig
Det är du som måste lyfta fram monstret i ljuset och få skuggan att lämna våran familj och därmed skapa den ro och trygghet vi alla tre så väl behöver för att vi ska känna oss trygga igen
Det är du som måste bestämma dig för om du vill behålla monstret under sängen och låta skuggan sakta lägga sig över det vi tillsammans försöker rädda
Det är du som måste ställa dig frågan om vad som är viktigast
Monstret ? 
Du ?
Jag ?
Vi ?
Vår familj?
Jag vet vad som är viktigast för mig men jag vet inte hur länge jag orkar med den otrygghet som monstrets närvaro skapar hos mig
Jag behöver lugn, ro
Jag behöver din hjälp att bli av med monstret för gott...




söndag 22 juli 2018

Nej jag kommer...

…  nog aldrig att förstå

Nej jag kommer aldrig att förstå och jag kommer alltid att förakta människor som väljer att jaga på redan upptagen mark
Det är något smått patetiskt och tragiskt över såna människor
Tragiskt att man väljer att söka lyckan genom att göra andra olyckliga
Tragiskt att man är så empatilös att man sätter sin egen lycka framför andras olycka
Patetiskt att påstå att det bara handlar om sex, 
patetiskt att säga att man inte vill bli uppringd av en arg äkta hälft
och än mer patetiskt att i ett sånt läge vara den som själv söker upp den äkta hälften för att köra in kniven ännu hårdare
Nej jag kommer aldrig att förstå och även om ansvaret för sveket ligger hos den som sviker sin partner så kommer jag för alltid att tycka att människor som väljer att föra in olycka i andras liv är oerhört små människor och jag kommer för alltid att hoppas på att karma kommer och karvar ett stort djupt svart hål i deras hjärta