söndag 18 augusti 2019

Midnattsloppet...

… och jag

När semestern började gå mot sitt slut och det kändes som allra motigast med morgonrundorna,
då när orken liksom inte fanns där just då dök mailet upp
"Grattis, du har vunnit en startplats i Midnattsloppet"

Vad då Grattis? 
Just den dagen kändes mailet som ett hånleende och jag undrade stilla inom mig hur jag kunde vara så korkad att tävla om en startplats, varför liksom?
Och varför skulle jag vinna just den tävlingen?
Jag beslöt mig till slut för att anmäla mig till 5km och i samma minut som jag klickade iväg min anmälan började tankarna maila på än värre och i ärlighetens namn var det mest negativa tankar som tog fart och snurrade runt i huvudet på mig förmodligen mest beroende på att det kändes så otroligt tungt och jobbigt att träna just då


Trots fyra veckors målmedveten träning stod jag och stampade på samma ställe som innan semestern
Jag hade på något sätt inbillat mig att bara jag kom igång och fick till en vana med mina morgonrundor så skulle jag sakta men säkert känna att det gick lättare och lättare men just där och då kändes det precis tvärtom
Viljan fanns där men inte orken, lusten
Det kändes bara tungt, som att röra sig i motvind med betongskor på fötterna men jag bestämde mig för att inte ge upp utan kämpa vidare och sakta, sakta började glädjen och lusten infinna sig
Det blev roligt att träna och någonstans tändes den lilla lågan inom mig
- Jag skulle ställa upp i Midnattsloppet och jag skulle göra det med glädje
Dagarna gick, lusten, orken kom sakta tillbaka, jag hittade motivationen igen och det kändes roligt
Dvs ända fram tills jag satte mig ner och läste på om loppet och insåg att det fanns en tidsgräns på 45min
Jag som med nöd och näppe hade jobbat mig ner till att närma mig att springa 1 km på 9 min kände att rullgardinen drogs ner
Att springa en, kanske två kilometer efter varandra på nio minuter kanske skulle gå men 5km på raken, skulle inte tro det
Men jag kämpade på och helt plötsligt var dagen inne


Hela gårdagen var en enda lång ångest i väntan på kvällen
Mer än en gång bestämde jag mig för att strunta i det hela
Jag var helt övertygad om att alla andra som sprang skulle vara värsta atleterna, supertränade till max så mina tankar gick i banorna att hellre avstå än att misslyckas men varje gång jag tyst bestämde mig för att kasta in handduken så var det någon som tippade över mig på rätt spår igen
Jag hade pepp från många håll, familj och vänner som trodde på mig när jag själv sviktade
Strax före 23 stod jag där i startfållan tillsammans med massor av andra människor i varierande ålder och storlek och tillsammans sjöng vi "Just idag är jag stark, just i dag mår jag bra..." och sen räknade vi ner 10, 9, 8, 7....


… och iväg
Och jag joggade, det gick otroligt lätt
De tre första kilometrarna gick helt ok att springa
Dock hade jag ingen som helst koll på hur jag låg till tidsmässigt eftersom jag inte hade någon klocka
Någonstans mellan 3 och 4 kilometer tog det stopp eller ja krafterna sinade en aning i backen upp mot Mosebacke men när jag passerade 4km skylten kände jag 
- Ok, jag kommer att ta mig i mål, förmodligen på sådär 55-60 minuter 
Tiden kändes inte längre så viktig utan det viktigaste var känslan av att jag faktiskt skulle orka genomföra det hela
Kvällen innan hade jag fixat en spellista på Spotify som var drygt 60 minuter lång
Låtarna var noga valda och tanken var att efter ca 41 minuter skulle jag ha "Utan er" med Lundell i lurarna och på så vis peppa mig den sista biten
Nu blev det inte riktigt så, av någon anledning hamnade spellistan i "shuffelmode" så låtarna serverades lite hel vilt men det magiska inträffade när jag närmade mig upploppet och kunde skymta klockan framme vid mål visade den 23:34:01 dvs jag hade exakt 50 sekunder på att ta mig i mål och i samma stund som jag insåg det sjöng Lundell ( vem annars ) 

- Håll fast vid din dröm, 
Lyssna till ditt hjärtas röst...

 Jag vet  inte riktigt varifrån jag fick dom där sista krafterna men jag lyckades uppbringa lite energi och med 39 sekunder till godo gick jag i mål på 44:21
Och, jo jag var trött, stum i benen, hade ont i knät, var svettig som få men mest av allt kände jag mig så sjukt stolt och nöjd
Jag tror faktiskt inte att jag har tyckt om mig själv så mycket som jag gjorde just där och då 


I dag har jag gått som på moln, lätt adrenalinstinn och jag är fortfarande grymt stolt och imponerad över mig själv men lite, lite grämer jag mig över att jag inte hade någon klocka att checka tiden på,
hade jag haft lite mer koll på tiden hade jag nog kunnat lägga in ytterligare en växel och kanske kommit in på 42-43 minuter
Men å andra sidan spelar det ju ingen större roll i det hela för var det något jag lärde mig under gårdagen så var det att inte stirra mig blind på tiden
Jag har under sommaren haft som mål att komma under 9 min per km, någon enstaka gång har jag varit där och sniffat vid någon enstaka km
Under Midnattsloppet var min snittttid per kilometer 8:38 så from nu ska jag inte stirra mig blind på tiden utan mer koncentrera mig på själva löpningen,
att orka springa allt längre sträckor
En annan sak jag lärde mig var att jag kan betydligt mer än vad jag tror och att jag har betydligt mer djävlar anamma i mig än jag anar och att jag måste jobba på att sätta mer press på mig själv när jag tränar, nu ger jag upp rätt lätt, det blir ofta att jag ger upp och börjar gå så fort det tar emot, i går under loppet var det ju lite annorlunda
Istället för att ge upp tänkte jag

- Jag springer fram till den där funktionären, sen går jag en bit

När jag väl var framme vid just den platsen bestämde jag mig för ett nytt mål, och ett nytt mål och ett nytt osv innan jag till slut gav upp
- just den peppen måste jag bli bättre på och plocka fram den där lilla tävlingsmänniskan i mig även när jag bara är ute på en vanlig simpel rnda härhemma
Att inte ge upp, att alltid försöka lite till...

lördag 20 juli 2019

Ibland kanske man...

… måste lyssna

I dag har jag målat staket, det tog några timmar och gav upphov till en del filosoferande
Tankar om allt och inget men ändå kring ett och samma ämne och mitt i allt funderande slog det mig plötsligt att kanske är det så att jag på något vis är så upptagen med att lyssna efter det jag vill höra att jag helt enkelt missar det som sägs och därmed även missar det jag skulle vilja höra eftersom det inte sägs just på det viset jag vill eller med just de orden jag vill höra...



Jag och min...

… morgonrunda

Under våren kom det sk livet emellan och mina små gå/löprundor kom av sig så en av mina föresatser inför den här semestern var att jag skulle göra ett försök att komma igång igen
Eller nej, jag skulle inte göra ett försök 
- Jag skulle komma igång
Under den första semesterveckan slog livet till igen och allt stannade upp men när semester vecka nr 2 infann sig fanns längre inga om eller men, 
det var bara att köra igång
Jag bestämde mig för att ta det lilla lugna,
att inleda varje morgon med en runda med  rask promenad/korta sträckor av löpning


1.5 km kan ju tyckas vara lite larvigt och egentligen ingen större ide att ge sig ut på men för mig kändes det som en lagom start om inte annat för att kunna argumentera med mig själv när latmasken satte in, jag menar ca 15min/dag är liksom inget att bråka om
- Det är bara att gör det
Och jag har gjort det nu i tretton dagar med undantag för förra söndagen då jag tog en "vilodag"
Jag skulle ju ljuga om jag skrev att jag varje morgon studsar upp ur sängen och tänker
- Yippey, ännu en morgon, ännu en morgonrunda
Det är nog lite så att det fortfarande känna lite halvmotigt varje morgon men på något sätt lyckas jag vinna över latmasken och komma iväg
Vissa mornar flyter det på ok, andra mornar känns det som att springa i motvind eller som i morse dvs som att jobba mot en betongvägg
Men känslan efteråt är alltid densamma
- Trött, svettig men nöjd


Och även om det är motigt så går det långsamt framåt,
för varje morgon orkar jag springa allt längre sträckor och häromdagen bestämde jag mig för att utöka morgonrundan till 2.5km dvs samma sträcka som Sickla Gruvlopp som går av stapeln i september och ett av mina mål är att dessa morgonrundor ska leda mig till att kunna springa det loppet dvs springa 2.5km
Jag vet, det låter löjligt lite och är förmodligen a piece of cake för det allra flesta precis som att min morgonrunda är löjligt kort och även utför på en rätt långsam tid men när det kommer till löpning  är liksom ingen ide för mig att jämföra mig med "alla andra" utan jag har bara mig själv att jämföra mig med
För tre år sen fanns det inte ens på kartan att jag skulle gå en raskpromenad,
för tre år sedan kunde jag knappt gå hundra meter utan att stanna och hämta andan
För tre år sen...


… nu är jag här
Jag har mina små mål som jag jobbat mot i långsam takt

* Att gå/springa en km under nio minuter, det har hänt att jag har gjort det vid några få tillfällen men oftast landar jag på någonstans mellan nio - tio minuter
* Att ta mig igenom Tjejmilen den 31 augusti, jag hade en liten förhoppning om att kunna slå min tid från förra året men med tanke på mitt knä och bristen på träning så siktar jag in mig på att ta mig runt helt enkelt
* Att genomföra Sickla gruvlopp - springandes, jag har ingen tanke på att springa speciellt fort utan att just kanske kunna springa 2.5km utan att behöva pausa och promenera emellanåt

Som sagt, små, små mål och efter mina förutsättningar och någonstans mitt bland mina små mål har jag även en förhoppning om att det någon gång ska börja kännas roligt, att det inte ska vara sånt motstånd varenda morgon men å andra sidan är det kanske det där motståndet jag behöver för att jag ska komma iväg
Kanske är det så att jag måste ta en diskussion med latmasken varje morgon för att locka fram tävlingsmänniskan i mig 
Eller nej, jag är ju ingen tävlingsmänniska, jag tycker ju bara om att slå mina egna rekord....





söndag 14 juli 2019

När man tror...

… att man förberett sig

Så många år,
så många tankar
Så mycket bearbetning och på något sätt trodde jag att jag hade allt under kontroll,
att jag på något sätt bearbetat mig igenom alla känslor,
att jag var förberedd...


På något vis borde jag ha lärt mig att man aldrig på förhand vet hur man ska reagera i en situation man aldrig befunnit sig i tidigare,
Att man aldrig på förhand kan föreställa sig hur känslor man trodde man hade under kontroll helt plötsligt ska börja leva sitt eget liv och sätta fart på tankar som skakar om tillvaron
Tankar och känslor som man bäddat in i hjärtat poppar upp totalt okontrollerat likt popcorn i en varm kastrull
Tankar och känslor som gör mig både ledsen och glad på samma gång
Ledsen över det som inte blev som jag kanske önskat och velat men samtidigt så glad och tacksam över alla fina minnen som för alltid kommer att leva kvar i mitt hjärta
Och det är någonstans i de fina minnena jag känner att jag vill landa, 
att det är den känslan jag vill bära med mig in i framtiden
Det är i alla fina minnen och kärleken  jag varsamt kommer bädda in dig i mitt hjärta och det är den värmen som kommer att trösta mig när det känns tungt....
  


Att äga...

… sina relationer

Mina tankar,
mina känslor är just mina och ingen annans
Det är tankar, känslor som ingen annan kan bedöma eller värdera
Det är känslor som ingen annan ska få gå in och rota i bara för att förstöra och förgöra

Det skulle vara så lätt att bara kliva undan,
låta det elaka förtalet återigen få slå rot och segra
Men riktigt så enkelt är det inte,
jag äger rätten till mina känslor,
rätten till mina relationer och den rätten kan ingen ta ifrån mig

Jag äger mina relationer och därmed även ansvaret att förvalta dom på det sätt som jag finner vara det bästa
Om sen andra känner att det är viktigt att försöka söndra och förgöra så säger det mer om dom som personer än vad det gör om mig och kanske är det så att dom istället borde ägna mer tid och eftertanke åt sina egna relationer istället för att lägga energi på att försöka förstöra och förgöra mina relationer...





lördag 22 juni 2019

Gräsklippning reflektion...

… och terapi i ett 

Än en gång föll gräsklippningen av allmänningen på min lott men med tanke på att Paul kör ett fjrotontimmarspass på Eurosport och jag bara skulle vara hemma och softa - läs ta hand om barn, djur, tvätt & disk - så kändes det rätt naturligt att jag fick bita i det sura äpplet och göra en insats
Föreningen har en åkgräsklippare men ska man använda den måste man dels gå över till grannen och hämta den och det i kombination med att den typ alltid krånglat när jag haft den plus att jag är så fruktansvärt oteknisk och okunnig när det gäller just den åkklipparen så bestämde jag mig för att utnyttja apostlahästarna och ta våran gräsklippare,
dvs förena lite motion med arbete



Så på med min "terapilista" i lurarna och sen var det bara att börja knata på
Under en och en halvtimme hinner man fundera en hel del på livet i stort och smått
Första tanken som slog mig var att det som idag kändes så fullkomligt naturligt hade varit omöjligt för tre år sedan,
sommaren 2016 mådde jag som allra sämst och kunde knappt gå hundra meter utan att låta som en blåsbälg och vara tvungen att stanna varannan meter för att hämta andan
I dag gnydde jag lite tyst inombords över att det inte gick att gå riktigt så snabbt med gräsklipparn som jag ville
Varefter låtarna spelade på i lurarna föll det sig naturligt att reflektera över allt som hänt under de senaste åren,
så lite jag visste då sommaren 2016 , så mycket jag tog för givet och förmodligen även togs för given och så mycket som har förändrats sen dess på gott och ont
Det har hänt så otroligt mycket positivt men visst finns det saker som hänt längs vägen som jag aldrig kunde drömma om att jag skulle behöva uppleva,
erfarenheter jag helst hade velat slippa bära med mig
Sår som långsamt läkt men lämnat ärr som aldrig kommer att kunna suddas ut, ärr som då och då rivs upp och gör sig påminda 


Det har hänt otroligt mycket och någonstans är det nog så att man måste bestämma sig för vad som ska få vara vägledande
- det positiva eller det negativa
Även om det är betydligt lättare sagt än gjort så försöker jag låta allt det positiva växa, gro och vara det som leder mig framåt medans det negativa får vara just ärr som bara finns där
Men som sagt, lättare sagt än gjort,
även om det går lättare och lättare för varje dag så kan det räcka med att höra en låt på radion, se en scen i en film, höra ett samtal som påminner om det som var och helt plötsligt rivs ärret upp igen
Jag förmodar att det är så det kommer att vara och det är i dom lägena jag måste bli bättre på att påminna mig om allt det positiva som hänt,
påminna mig om vem jag är idag och hur jag tog mig dit
Men kanske framför allt påminna mig om min styrka, min kraft, min envishet som tillsammans med kärleken tog mig dit jag är idag och utan de krafterna hade livet förmodligen sett helt annorlunda ut idag...




fredag 31 maj 2019

Ett...

… sista farväl

Så kom dagen, 
dagen då det är dags att ta ett sista farväl
Ett sista farväl,
ja det är så man säger
Men hur kan det vara ett sista farväl  till dig D när du för alltid kommer att finnas kvar i hjärtat på oss som hade förmånen att få lära känna dig
Ditt  busiga leende,
pliret i dina ögon
dina skämt kommer för alltid att finnas kvar och påminna oss om dig


Det är en tung dag idag,
en av de tyngsta jag upplevt och ändå är min sorg, 
mina smärta och den saknad jag känner en bara bråkdel av det Ds allra närmaste känner idag
Solen skiner idag,
blå himmel, försommaren är otroligt vacker just nu  och jag har aldrig sett så mycket fåglar i trädgården som idag
Ett sista farväl låter precis så sorgligt och tungt som det känns i hjärtat just nu
Ett Tack för allt och du kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan känns lättare och mer rätt att tänka 


Från en sekund till en annan förändrades livet och ingenting blir sig likt igen
Som genom ett vingslag förändrades allt,
 så många frågor,
så få svar
Det enda vi kan göra är att leva här och nu,
ta hand om våra nära och kära och vara så rädda om varandra som vi bara kan och det viktigaste av allt
- Glöm inte att tala om för människorna omkring dig vad dom betyder för dig
Spar inte orden till i morgon eller nästa gång ni ses,
då kan det vara för sent...