onsdag 7 juni 2017

Jag hade...

... en plan


På lördag har vi bjudit in Pauls arbetskamrater med familjer till grillfest,
den här grillfesten har varit planerad länge och lika länge har jag haft en plan för det hela
En plan som skulle innebära att den allra värsta sistaminuten stressen skulle utebli men vid det här laget så borde jag ju ha lärt mig att det där med planera är liksom till för att misslyckas för min del för vad hände ?
Jo Linn ramlade ju av Juni och vips försvann maj månad bort i en oändlig radda av div läkarbesök på både vårdcentralen, ortopeden och akuten plus några vändor till röntgen och inte nog med att vi taggade sjukvården hårt med alla besök med Linn givetvis hade även jag en skrälldus med div vårdbesök
Kort sagt, majmånad kunde sammanfattas med ett enda ord - sjukvård och juni inleddes på samma sätt, i dag är det den 7 juni och vi har redan hunnit med fem vårdbesök
Som en liten extra krydda på det hela så känner jag av mitt låg blodtryck och går tidvis runt och är yr och inte blir det hela bättre av att sleeven fortfarande dummar sig så att jag inte kan äta och få i mig tillräckligt med energi, runt 7-800 kcal/dag blir ingen människa pigg av i längden och det är precis vad min kropp levt på i snart fyra månader
Så, ja den där planen jag hade som såg så himla perfekt ut försvann ut i kulissen och ersattes av en lätt stress och ett enda stort  "what the f***"


Så här har vi nu onsdag och listan med "att göra" inför lördagen är lång, väldigt lång och det kanske inte var det allra bästa att planera in en fm tillsammans med bästa vännen idag, dom timmarna hade kanske kunnat spenderats på ett lite mer effektivt sätt men samtidigt så har jag ju lärt mig att det gäller att hålla balansen och fylla på med rätt energier om man ska orka hela vägen ut
Så idag blir det ladda batterierna på fm och sen ägna eftermiddagen åt att beta av några måsten
I morgon blir det full rulle med besök på rehab med Linn, på em har Linn tid hos frissan och som krydda på moset så är det Sommarfest i skolan på kvällen och Linns klass är ansvariga för fikaförsäljningen och någonstans däremellan ska jag kila in städning och lite andra förberedelser
Det känns lite som att den ständige  optimisten är lite väl optimistisk i nuläget men jag tröstar mig med att i morgonkväll kommer Paul hem igen och *tada* han är ledig på fredag så då är vi två som kan köra rätt in i kaklet tillsammans och hur det än är så har jag ju bockat av några av alla dom där "To do" på listan

- Alla kakor är bakade, hallen är röjd på vinterkläder/skor och städad, min gamla Seat som stått och förpestat infarten i flera år är äntligen hämtad av bilskroten, städningen i vardagsrummet är påbörjad och vårt sovrum är i stort sett färdigstädat
Bara resten kvar typ...



måndag 5 juni 2017

Måndag ...

... hela veckan

Ja tänk om det kunde vara måndag hela veckan
Så underbart det vore att få starta varje dag på samma sätt som jag numera startar mina måndagar dvs med två timmars ren hästnjutning
I dag var det extra mysigt att vara i stallet hos V
Regnet som mötte mig i morse när jag skulle skjutsa Linn till skolan drog iväg lagom tills det var dags för mig att åka till stallet och med lite god vilja kunde man båda ana och känna solen som gömde sig bakom en mulen himmel
Farika var riktigt pigg och bjöd friskt på framåt redan från start och idag var det som om ännu en pusselbit föll på plats
Jodå jag vet det är tusen och åter tusen bitar till som ska falla på plats innan jag ens kan andas om att jag börjat få hum om det här med ridning men det var verkligen en lyckokänsla när jag upptäckte att jag faktiskt kunde känna den där känslan i kroppen som V så tålmodigt beskrivit och väglett mig fram till
Så häftigt att känna känslan sprida sig i kroppen och plötsligt förstå

"Aha, det är det här hon har försökt att beskriva..."



Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi drömma om att måndagarna skulle bli så betydelsefulla för mig, att dessa två timmar skulle bli den energikick som sen lotsar mig genom resten av veckan med ett leende på läpparna
Det är verkligen mindfulness på hög nivå
Den där stunden  i stallet och på hästryggen är ett av de få tillfällen då jag verkligen är här & nu,  ett tillfälle då släpper allt annat för en stund och bara andas och finns till
Just då är det bara jag, Farika och V som med sitt lugn får mig att uppleva och verkligen känna hur kropp och själ är sammanlänkade med varandra och om man bara ger dom chansen och rätt förutsättningar så samarbetar dom väldigt bra tillsammans och tillsammans blir man starkare och klarar mer än vad man först trodde
Under timmarna hos V lär jag mig så mycket om mig själv, jag lär mig om hästar, om kommunikation både med mig själv, min kropp och med hästarna
Lärdomar som jag sen har nytta av även resten av veckan
Trots att jag har tillbringat så många timmar i stallet tillsammans med Linn, Prinsessan & Juni under de senaste åren så är det ändå som en helt ny värld öppnar sig och jag njuter av vartenda steg jag tar in i den nya världen
Timmarna tillsammans med Farika är min ego tid, tid som gör mig lycklig och det allra bästa med lycka är att den sprider sig som ringar på vattnet så även om dessa två timmar är "heliga" och är just mina så kommer dom ändå omgivningen tillgodo i form av en gladare, piggare och framför allt lyckligare Helen





torsdag 1 juni 2017

Maj...

... levererade

Trots att Linn och jag under maj månad tillsammans med våra 19 besök slog något konstig personlig familjerekord i antalet besök inom vården så kan jag inte annat än att konstatera att Maj 2017 kommer att gå till historien som den absolut bästa månaden på väldigt länge
Det känns som om energin och glädjen återvänt på allvar och även om det varit mycket kring Linns skadade hand och mina problem att få i mig tillräckligt med energi för att orka hela dagen så händer det så mycket annat positivt som på något sätt sätter guldkant på livet
På något vis känns det som om pusselbitarna faller på plats en efter en och vart eftersom bitarna faller på plats infinner sig ett lugn, en glädje
Ja kort sagt en känsla av välbefinnande och en lycka över livet och allt jag har omkring mig
Självklart finns det fortfarande små mörka moln och pusselbitar som kärvar lite men det hör livet till och numera känns det som om den positiva vågskålen väger så mycket tyngre än den tunga negativa vågskålen gör och när kropp och själ är fylld med positiv energi är det så mycket enklare att hantera de tunga och jobbiga delarna i livet för hur det än är så kommer det alltid att finnas frågor utan svar och  känslor man inte förstår eller kan styra över men det viktiga är att inte låta dessa tankar och känslor få styra livet



Det är den första juni idag och jag hoppas innerligt att juni kommer att bli en minst lika underbar månad som maj har varit
Juni inleds i alla fall i stor förväntan och spänning, vilken dag som helst är det dags för en ny liten varelse att ta sitt första andetag och det blir min tur att inte bara vara farmor utan även mormor och det är verkligen något jag med spänning och stor kärlek ser framemot och det bästa av allt är att jag numera känner att jag har energi och ork att vara både mamma, farmor & mormor vilket inte varit en självklarhet under de senaste åren då det funnits många stunder då jag knappt kunnat uppbringa kraft,  energi och ork att vara mig själv

- Hej livet, här är jag
Nu orkar jag
Nu kan jag
Nu vill jag
Nu levererar  vi tillsammans livet och jag !


 



måndag 22 maj 2017

Jag förstår om en och...

... annan fnissar åt mig

Jag har ju en hel del hästvana personer och framför allt duktiga ryttare min bekantskapskrets
Människor som gjorde sin debut på hästryggen för åratal sen och som kan både trava, galoppera ja t.o.m hoppa hinder med förbundna ögon och jag har full förståelse för om dessa människor småfnissar och himlar lite med ögonen när dom läser mina barnsligt lyckliga statusuppdateringar på Facebook om mina ridlektioner och jag kan känna att jag mer än gärna bjuder på det
Fnissa på bäst ni vill, ja himla lite extra med ögonen och skaka på huvudet åt mig  om ni känner för det för hur det än är så är det bara jag och ingen annan som vet hur oerhört mycket dom där två timmarna på måndagsförmiddagen betyder för mig
Dessa två timmarna är så mycket mer än bara ridning för mig, stunden på hästryggen är belöningen för den långa och tuffa resan jag har gjort och när jag sitter på hästryggen är det verkligen en dröm som har förverkligats och det bästa av allt är att jag inte är i mål ännu, jag har lång väg kvar
Min resa fortsätter även på hästryggen för tillsammans med Vimse så är ridningen så mycket mer än att åka med på hästryggen, på ett helt fantastiskt sätt vägleder och lär hon mig att stanna upp, att känna eller rättare sagt att våga och vilja lära känna min kropp och öppna upp för ett samspel
Det kan ju låta hur flummigt som helst men om man under många års tid liksom bara stängt av och haft känslan av att vara fånge i sin kropp så är det en fantastisk känsla när man kan men framför allt vågar att känna in, att släppa på spärrarna och verkligen vilja bli vän med sin kropp
Att jobba tillsammans med kroppen för att hitta den där känslan av att bli "hel" igen och att få göra det ute i naturen på hästryggen ja det mina vänner är en så otroligt häftig lyckokänsla att jag faktiskt blir som ett barn på julafton dvs bubblar över av glädje
Så fortsätt fnissa och le, det är helt okey
- jag gör det nämligen själv också
Det händer att jag liksom stannar till och ruskar på huvudet åt mig själv och fnyser fram ett tyst

- Skärp dig, du har bara suttit på hästryggen so what liksom ?
Väx upp, samla ihop dig lite...




... men, nej jag tänker inte växa upp
Jag tänker inte heller  samla ihop mig utan jag har för avsikt att behålla det här lyckliga lilla barnet inom mig och fortsätta gå runt med ett leende på läpparna, en varm känsla i hjärtat och idag faktiskt även en liten känsla av stolthet av att våga och alldeles på egen hand kunna trava iväg bit även om jag inombords brottades med massor av knäppa tankar om att se ut som en mumin/barbamamma som skumpade upp och ner totalt okontrollerat i sadeln 
Ja, även om det inte var någon vacker syn för stackars Vimse så var det en desto vackrare känsla på insidan och när allt kommer omkring så är det insidan som räknas


torsdag 18 maj 2017

Vi är nog lite lika...

... Linn & jag


I söndags morse vaknade Linn strax efter sex och med ett brett leende utbrast hon

- Äntligen !!! Jag har längtat ända sen i september!!!

Äntligen var den stora dagen inne, dagen som hon längtat och trånat efter under de två senaste säsongernas alla besök på Gröna Lund dvs dagen då hon nått den magiska 140cm gränsen och därmed skulle få åka alla attraktioner
Stor lycka för en tjej som alltid varit minst huvudet kortare än alla kompisar och vars kompisar både i ett och två års tid kunnat åka allt på Grönan Lund
Stor lycka för en tjej som fullkomligt älskar den där hisnande känslan som berg & dalbanor och andra häftiga attraktioner ger och i söndags åkte hon  dom alla inte bara en gång utan två och en del attraktioner tre gånger 
Insane, Jetline, Fritt fall, Fitt fall tilt, Katapulten - Ja hon var till och med så modig att hon åkte den nya attraktionen Ikaros där man från 95 meters höjd fälls fram i 90 graders vinkel och rusar mot marken i 90km/tim
Åtta timmar tillbringade vi på Gröna Lund och Linn befann sig i ett sånt lyckorus att hon t.o.m lyckades förtränga att båtbensfrakturen i handen värkte som sjutton


I måndags morse var det min tur att vakna med ett stort leende och ett förväntansfullt pirr i magen
Äntligen, dagen som jag längtat efter och drömt om så länge, länge var äntligen inne
Dagen R som i Ridlektion och vilken ridlektion
Förutom själva ridturen som var lite strax över en timme lång i ett helt  underbart naturreservat så innehöll lektionen mindfulness, kroppskännedom, mental coachning, välbefinnande, horsemanship
- ja, den innehöll kort sagt allt och det var med ett leende på läpparna, ett varmt hjärta och ett otroligt lugn inombords som jag satte mig i bilen för att åka hem och jag kan lätt erkänna att jag i samma sekund som jag satt av Farika redan längtade tills nästa gång och jag vet med bestämdhet att måndags förmiddagar i fortsättningen kommer att vara min absoluta favoritpunkt på hela veckan









fredag 12 maj 2017

Ibland är det ok...

... att belöna sig i förskott

I höstas då jag påbörjade min första VLCD inför sleeveoperationen satte jag upp små delmål och även ett stort mål för att ha något att fokusera på när motivationen skulle tryta för hur gärna jag än ville göra den här operationen  och hur förberedd jag än var på att göra den stora förändring i mitt liv så var jag ju inte dummare än att jag insåg att längs vägen skulle motivationen stundtals svikta ibland och just därför bestämde jag mig för att sätta upp små delmål längs vägen och jag satte även upp ett stort delmål och när/om jag nådde dit skulle min belöning bli att uppfylla en dröm som jag burit inom mig i många många år
En dröm som varit så ouppnåelig och omöjlig att förverkliga att jag knappt ens tänkt tanken själv och vågat uttala den för mig själv men djupt därinne har den funnits och äntligen kunde jag ana en möjlighet att förverkliga den och när jag en morgon i mitten av april  klev upp på vågen insåg jag att den helt plötsligt stod på 84.9kg och att jag helt plötsligt hade nått mitt stora delmål med hundra gram till godo och att det var dags att inkamma belöningen och göra drömmar till verklighet


Under alla år som jag gått med Linn på otaliga ridturer först tillsammans med Prinsessan och nu under senaste året tillsammans med Juni så har jag haft en dröm om att själv kunna sitta på en hästrygg och rida ut tillsammans med Linn och nu äntligen kunde jag förverkliga den drömmen tillsammans med Linn och dom otroligt fina nordsvenskarna Diana och Doris på Håtö Gård
Vi red en timme och även om det blåste lite småsnålt och solen lyste med sin frånvaro så var jag alldeles varm inombords och när jag satt av Diana var jag ännu mer taggad att nå mitt nästa delmål
Dvs gå ner ytterligare 10kg och då skulle min belöning bli att börja ta ridlektioner
Häromdagen var det dags för Juni att bli verkad och som vanligt blev det lite småprat undertiden som Vimse verkade Juni och vi kom in på Linns och min ridtur ute på Håtö och sen gled vi in på mina planer på att börja ta lektioner och..



.. ja ibland faller liksom alla bitar på plats och det dyker upp ett erbjudande som är så lockande att det är svårt att säga nej till och då tycker jag att det är helt ok att belöna sig själv lite i förskott trots att man egentligen har ytterligare sju kilo kvar innan det var dags för nästa belöning
Så på måndag är det dags för min första lektion hos Vimse och gissa om jag längtar och ser fram emot måndagen med ett stort leende på läpparna
För även om jag fuskar lite och tar ut en delmålsbelöning lite i förskott så gör jag det med att ge mig en klapp på axeln, ett stort leende och ett "Fy fasiken vad duktig jag har varit" jag är banne mig värd den här belöningen och helt plötsligt känns vägen mot slutmålet betydligt lättare













onsdag 10 maj 2017

Det är sällan jag...

... blir arg numera


Förr, i en annan tid, i ett annat liv o i ett annat äktenskap hände det rätt ofta att jag blev arg
Ja när jag tänker efter så hörde det nog till vardagen att jag blev lite förbannad och ilsk emellanåt men numera är det väldigt sällan jag blir sådär arg så jag kokar men idag var ett ¨sånt tillfälle




I torsdags ramlade Linn av Juni, själva avramlingen såg inte så dramatisk ut men hon landade  olyckligtvis på handleden och fick givetvis ont
Efter lektionen klagade hon på att det gjorde ont och min kompis Jenny  kände igenom handen och tyckte att vi skulle linda den och om det inte blev bättre skulle vi söka vård
Sen är det som det är i den här familjen, värk är en naturlig del av vardagen så Linn sa inte så mycket och några dagar flöt på utan att jag tänkte mer på hennes hand
Under ridturen i måndags började Linn få alltmer ont och mot slutet lät hon tyglarna hänga fritt och styrde Juni med kroppen istället för att avlasta handen lite och i bilen hem kom det fram att smärtan var riktigt jobbig och vi bestämde oss för att ringa vårdcentralen direkt på tisdagsmorgonen
Vi hade turen att få en tid ganska direkt på  och fick träffa en läkare som mycket noggrant undersökte Linns hand/handled och ganska snabbt konstaterade att allt pekade på att Linn hade dragit på sig en båtbensfraktur så han skrev en remiss och skickade oss vidare till röntgen så det var bara att sätta sig i bilen och åka till Norrtälje

Väl på plats mötte oss ett anslag som talade om att "Drop in" var stängt men jag beslöt mig för att ändå höra mig för i kassan
Först var damen där väldigt bestämd och talade om att dropin röntgen minsann var stängd pga av personalbrist men hon bad ändå om Linns personnummer för att titta på remissen
Precis när jag tänkte öppna munnen och säga att då går vi väl till akuten och tar det den vägen så konstaterade hon att Linn var att betrakta som ett akutfall så vi fick slå oss ner i väntrummet
Vi hann bara sitta ner i ett par minuter innan Linn fick komma in och få sin hand röntgad
Killen som utförde det hela var jättetrevlig och supermysig med Linn och under tiden han fixade med de olika bilderna talade han om att just båtbensbrott är jättesvåra att upptäcka och att de egentligen inte brukar synas på röntgen förens efter någon vecka då frakturen fått "mogna"
När alla bilder var tagna frågade jag om vi skulle gå över till akuten
- Nej, röntgensvaren skickas till vårdcentralen
-  Jaha, läkaren där sa att vi skulle till akuten efter röntgen
- Sätt er i väntrummet så ska vi kolla bilderna så får vi se hur ni ska göra

Efter några minuter tittar en tjej ut genom en dörr och säger

¨- Det är ingen fraktur, ni kan åka hem nu

Innan jag hinner säga något har hon dragit igen dörren och där står jag med en Linn som efter läkarens undersökning av handen samt fixet med röntgen har fått ännu mer ont i sin handled
Ganska paff och med ilskan lätt kokande inom mig satte vi oss i bilen och åkte hem
Väl hemma hade Linn så ont att tårarna rann och jag bestämde mig för att ringa 1177 och höra hur vi skulle göra och för en gångs skull blev  jag riktigt trevligt bemött där
Sköterskan jag pratade med blev lite paff över hur vi hade bemötts och konstaterade att vi inte hade fått fullständig vård , även om det "bara" var en stukning så borde vi ha fått råd om smärtlindring och hjälp att linda handen  så hon tog kontakt med VC som senare ringde upp mig
Där blev dom lika förvånade eftersom läkaren i remissen mycket tydligt skrivit att patienten efter röntgen skulle hänvisas till akuten så han uppmanade oss att åka tillbaka till akuten så det var bara för oss att sätta oss i bilen igen och åka tillbaka till Norrtälje och vid det här laget började  jag  bli tämligen irriterad men jag behöll ändå lugnet och var hyfsat lugn när vi kom fram till inskrivningen där jag berättade vad som hänt under dagen

- Om röntgen inte visade någon fraktur kan vi inte göra något här på akuten, du får vända dig till vårdcentralen igen...

Fortfarande lugn och trevlig talade jag om att vårdcentralen och 1177 hänvisat oss till akuten och efter en stunds dividerande fram och tillbaka frågade hon  mycket motvilligt  efter Linns personnummer för att kunna titta i journalen

- Här i röntgensvaret står det att det inte är en fraktur och då kan vi inte göra något här på akuten, det är en stukning och stukningar kan dom linda på vårdcentralen...

Just där tappade jag mitt lugn och förklarade tämligen  ilsket att vårdcentralens läkare uttryckligen skrivit i remissen att vi skulle hänvisas till akuten efter röntgen , att vårdcentralen inte kunde göra mer för Linn och att vi aldrig borde ha blivit hemskickade

- Om du tar och taggar ner lite så ska jag väl skriva in er då.....

Tagga ner ?
Ja, det var nog tur för henne att jag svalde orden som just då poppade upp på min tunga
När hon väl skrivit in oss blev vi snabbt omhändertagna och fick träffa en läkare som än en gång undersökte Linn och konstaterade att allt tydde på att Linn förmodligen drabbats av en båtbensfraktur och att den typen av frakturer oftast inte syns på slätröntgen i det här stadiet så hon ordinerade gipsskena i en vecka och sen skulle vi få en tid till ortopeden för att göra en ny röntgen
Linn fick sin gipsskena och efter ett besök på Apoteket för att införskaffa lite smärtstillande kunde vi äntligen åka hem


Jo, jag har förståelse för att det kan bli fel ibland
Jag har förståelse för att vårdpersonal kan vara stressad
och ja, jag är fullt medveten om att det är rätt många som söker till akuten som egentligen inte borde vara där och att man därför ibland när man sitter i inskrivningen kan bli rätt less
Men jag har noll förståelse för att man som vårdpersonal inte läser hela remissen, att man inte har koll på vilka rutiner man har beträffande vissa skador och jag har absolut ingen som helst förståelse för hur en personal överhuvudtaget i en konversation som den vi hade lite tyket kan säga

- Tagga ner...

Det lite trista i det hela var att just inskrivningen på Norrtälje sjukhus akutmottagning än en gång visade upp sin allra sämsta och mest patienovänligaste sida
Det är ju liksom inte första gången vi blir bemötta som något katten släpat in  där en regnig oktoberkväll och förmodligen är det inte den sista heller och det är inte den första gången jag skriver ett mail till synpunktshandläggaren och förmodligen inte den sista heller men jag tänker inte bara rycka på axlarna och gå vidare som om inget har hänt och i synnerhet inte när det handlar om hur ett barn blivit behandlat
Så, jag ska bara sova lite på saken och låta den sista irritationen lämna kroppen och sen ska jag på ett väl genomtänkt vis sammanfatta mina synpunkter på dels missen av röntgenpersonalen som skickade hem oss men allra främst på det miserabla bemötandet vid inskrivningen
Don´t mess with me när det gäller mitt barn


Linn ?
Ja förutom att hon är trött och att smärtan har ökat på under dagen så är hon vid förhållandevis gott mod
Visst, hon är lite ledsen över att missa den här veckans hopplektion och om det nu är så illa att nästa veckas röntgen visar att det är en båtbensfraktur och det därmed blir gips under en längre period så konstaterade hon klokt

- Det finns en mening med allt som händer, då kan jag jobba med Juni från marken så vi lär känna varandra ännu bättre

That´s my girl
- en tjej som istället för hinder ser möjligheter