fredag 19 oktober 2018

Dom här...

… nätterna


Jag borde verkligen sova men det går inte
Så många tankar,
så mycket som snurrar
Det går lite bättre för varje dag men förnuft och logik dansar fortfarande lite i otakt
Jag ser men vågar inte riktigt tro
Jag känner men vågar inte riktigt låta känslan flytta in
Men jag är på rätt väg och det är huvudsaken...

Ni vet...

… känslan

Känslan när man bestämt sig för att göra något men sen när det är dags radar upp ursäkt efter ursäkt för att slippa ta sig för det
Just så var det nu ikväll
Redan i morse när jag klev upp (dvs strax efter fem) bestämde jag mig för att jag skulle ta en runda i spåret efter jobbet
Jag skulle ta igen det där träningspasset som jag missade i tisdags pga av Mi Fieastan
Hela dagen på jobbet peppade jag mig och laddade inför rundan

Ja, så landade jag hemma strax före sex
Kollade av hur den febriga och förkylda Linn mådde
satte mig vid köksbordet och helt plötsligt var all pepp som bortblåst
Helt plötsligt började hjärnkontoret rada upp ursäkt efter ursäkt

-Jag är trött
- Det är ok att missa ett pass, ett rött streck i appen gör inget
- Jag borde vara hemma hos Linn som varit solo hela dagen
- Jag borde plocka ur diskmaskinen
- Jag borde köra en tvätt
- Leta efter köksbordet under all bråte
- Plugga
- Planera lite 
- Jag borde...

Men så bestämde jag mig
- Jag skulle till spåret!

För någonstans längst inne visste jag hur det känns när latmasken fått styra
Längst inne bakom alla ursäkter visste jag att känslan av att ha genomfört ett pass är så mycket skönare än den känslan som uppstår när man låter latmasken vinna

Väl vid spåret kunde jag inte låta bli att tänka
- Varför?
Men jag bet ihop, startade appen och...


… ja, jag genomförde passet och det kändes riktigt skönt
Visst, det var mörkt,
det var lite kallt men det var så otroligt skönt att rensa skallen
Så skönt att göra sig av med en massa tankar och funderingar
så skönt att springa av sig lite ilska, oro
Kort sagt, så skönt att rensa systemet och efteråt kändes det riktigt bra

Jag är väl medveten om att rundan var kort,
att tiden inte är något man gör vågen för och vrålar "wow"
Men när jag efteråt satte mig vid köksbordet och började jämföra mina tidigare resultat så kunde jag konstatera att jag under de tre senaste veckorna förbättrat min medelhastighet per kilometer med 1 min och 50 sekunder och att jag ökat min maxhastighet med 1 min och 15 sekunder
Även det en piss i universum och inget vågen moment för resten av världen men för mig är det stort,
för mig är det ett bevis på att jag kan
För drygt ett och ett halvt år sedan orkade jag inte ens gå 100meter utan att stanna och kippa efter andan, idag gick/sprang jag 1 km på 9.36

I kväll ger jag mig en klapp på axeln och känner mig rätt stolt över mig själv
Dels över att den ynka träning jag utför faktiskt börjar ge resultat men allra mest för att jag föste undan latmasken och faktiskt tog mig iväg och genomförde passet
- Jag är grym!!!

tisdag 16 oktober 2018

Jag och...

... min komfortzon

Min komfortzon har varit ganska liten och trång,
ja i ärlighetens namn har den varit minimal och dessutom omgärdad av en hög mur
Den höga muren runt min komfortzon har under så långtid hindrat mig från att göra så många saker
Men sakta, sakta började jag riva ner muren
Försiktigt, försiktigt tog jag små steg utanför min komfortzon
Rev sakta sten för sten i muren
Tog steg för steg ut i det okända, 
ut i det farliga...



... ut i det farliga som inte var så farligt
För varje sten som revs,
för varje steg som togs blev det lättare att riva nästa sten,
lättare att ta nästa steg
Det finns stenar kvar i muren att riva,
nya områden att upptäcka men jag är på väg,
jag är på god väg



I dag rev jag inte bara en sten utan ett helt gäng stenbumlingar
I dag tog jag inte bara ett steg utan flera stora kliv
I dag gjorde jag något jag så många gånger velat göra men aldrig haft mod nog att göra och det utan att knappt reflektera över det
Jag liksom bara gjorde det,
funderade aldrig över att fega ur eller strunta i det
Så här efteråt är jag faktiskt lite förvånad över att jag inte ens snuddade vid tanken att jag inte skulle genomföra det
I dag lämnade jag min komfortzon och klev in i en gympasal tillsammans med ett femtontal andra kvinnor i olika åldrar
I dag deltog jag i ett Mifiestapass dvs ett dansinspirerat gympapass till världsmusik och förutom att det var grymt kul så kunde jag konstatera att även om jag förmodligen mest såg ut som en valross med enorma kooridnationsproblem under själva passet att jag efteråt svettades floder och var rätt trött så hade jag klarat av det och det utan att en enda gång tänka tanken på att ge upp, att jag inte orkade eller ville mer



I dag har min värld blivit lite större,
i dag har jag vuxit lite inombords
I dag sträcker jag på mig lite extra och tänker tyst för mig själv

- Fy f*n vad jag är bra



söndag 14 oktober 2018

För dom som...

… älskar

Ett oväntat möte och ett samtal som mynnade ut i The story of my life 
Ett samtal som skedde på ett naket o öppet sätt som jag aldrig tidigare och då menar jag aldrig har pratat med någon på
 Jag pratade om tankar och känslor på ett sätt jag knappt vidrört tyst för mig själv

- Du borde skriva en bok...

- Jag har min blogg...

Nyss fick jag ett meddelande 
Ett meddelande så fyllt med kärlek att tiden liksom stannade till en stund och samtidigt sjöng Ulf Lundell "För dom som älskar är det aldrig för sent..." i mina lurar 
och precis så är det
 - Om kärleken finns är det aldrig för sent 
 Jag älskar mina barn, barnbarn, min man, 
min släkt o mina vänner, jag älskar livet 
och jag har t.o.m börjat tycka om mig själv 

Till dig som har orkat läsa så här långt vill jag bara säga
 - Ge aldrig upp, tvivla aldrig på dig själv,
fortsätt att kämpa
 Och du,  om det är så att du inte orkar kriga ensam längre, våga be om hjälp
 För dom som älskar är det aldrig för sent...


söndag 7 oktober 2018

Det här med...

... karma

Folk får jättegärna tro på karma om dom vill det men i mina ögon är karma något man slänger ur sig bara för att det låter så himla käckt och bra och på något sätt skapar en tro hos en att om man gör något bra så kommer det tillbaka till en och gör någon något dåligt så slår det tillbaka på hen
Kort sagt det är ett ord vi använder när vi tycker att någon beter sig dumt mot oss och istället för att ta konflikten och säga vad vi tycker så muttrar vi något om karma och hoppas att karma ska slå tillbaka som en bitchslap rakt i facet på vederbörande

Men handen på hjärtat, fungerar det någonsin så ?
Alla dessa människor i omgivningen som gång efter gång gör andra illa, människor som beter sig som svin, människor som är stora egon och bara tänker på sig själva
Om karma nu funkade så kan man ju tycka att dessa människor någon gång skulle drabbas av sitt handlande, att karma liksom slog tillbaka och gjorde livet surt för dom
Men det sker ju aldrig, dom kan fortsätta i sin egen lilla elaka och lyckliga värld och göra livet surt för andra utan att någonsin drabbas av lite dålig karma
Så har vi då motsatsen, människor som hela tiden är omtänksamma, sätter andras väl och ve i första hand, människor som alltid finns där för omgivningen och gör en god gärning, människor som alltid ställer upp även om det påverkar dom själva negativt
Inte heller för dessa funkar karma, tvärtom
Dessa människor utnyttjas till max och får sällan känna att karma blåser i deras väg




Nej, jag tror vare sig på karma eller någon form av rättvisa
Jag har insett att jag helt enkelt måste acceptera att livet är och förblir orättvist i den bemärkelsen och sen bestämma hur jag väljer att leva efter det
Det är bara idiotiskt att gå runt och tro på karma
Ibland önskar jag att jag var lite mindre omtänksam, att jag var lite mer som de människor jag egentligen tycker riktigt illa om dvs de människor som sätter sitt eget bästa i första hand och inte orkar eller vill bry sig om sina  medmänniskor
För hur konstigt det än låter så är det alltid dessa människor som drar det längsta strået, det är alltid just dessa människor som glider igenom livet med den röda mattan framrullad
Nej, karma bor inte här längre och hen har aldrig någonsin bott här
Den enda som bor hos mig är karmas elaka kusin som hela tiden ser till att rycka bort mattan under fötterna och skapa kaos och oordning och som framförallt talar om att du ska inte tro att du är något eller att du någonsin ska få något gratis...

onsdag 3 oktober 2018

Jag...

… ska bara

Egentligen borde jag sätta igång med att plugga inför provet,
göra sista uppgiften och sen börja mata in lite kunskap i hjärnan men jag ska bara...



… rensa hjärnan lite först
Det är så många tankar och minnen som snurrar runt för tillfället och även om jag försöker hålla fokus och tänka klart så blir det lite jobbigt ändå
Det sägs att tiden läker alla sår men även om såren läks lämnar dom ärr och spår efter sig
På FB dyker det upp minnen som påminner mig om allt som har hänt
Minnen som påminner om att jag där och då blev så totalt lurad
Minnen som påminner mig om att jag efter en oerhört tuff tid äntligen såg ljuset i tunneln,
äntligen kände att allt hade vänt och att bitarna började falla på plats igen men vad jag då inte visste var att jag blev så totalt grundlurad som man bara kan bli när man bortser från en gnagande magkänsla och faktiskt litar blint på en människas ord
Jag trodde att det fortfarande var vi, att vi var på väg åt samma håll men nu vet jag ju att du redan då hade lämnat mig,
lämnat det som var vi och för länge sen börjat vandra bort från mig men att du varit för bekväm och för feg för att våga tala om det för mig
Det dyker upp minnen som trasslar till det för mig och får mig att vackla trots att det inte finns någon anledning till det
Minnen som påminner mig om min naivitet och sårbarhet
Det är minnen som gnager, minnen som gör så ont eftersom det som hände då förändrade så mycket för mig, för oss


Man säger att tiden läker alla sår och visst är det så
Man säger även att det som inte dödar dig härdar dig,
inget ont som inte har något gott med sig
Och även om det som hände dödade något inom mig, även om det som hände skadade så mycket inom mig och förändrade min syn på både mig själv och omvärlden och för alltid har slagit in ett ärr  inom om och som lämnar känslan av att inte duga, att inte räcka till så är det på något konstigt sätt att ur allt det här onda har det vuxit fram något nytt, något som känns annorlunda
något som blev till det bättre
Jag måste bara vänja mig vid att det kommer att komma dagar då såren rivs upp,
dagar då jag träffas av en iskall dusch och helst av allt bara vill sätta mig i ett hörn och gråta
Jag måste bara vänja mig vid att jag har förändrats,
att jag inte längre har den naiva tron på kärleken längre
Jag måste bara vänja mig vid att det fortfarande gör ont och kanske måste jag även både vänja mig vid och acceptera att jag aldrig någonsin kommer att få svar på de frågor jag har...




söndag 30 september 2018

Så var det...

… det här med spöken

Spöken och monstren är ju bara skrämmande så länge dom befinner sig i mörkret, håller sig gömda och förblir mystiska men så fort man släpper ut dom i ljuset, pratar om dom förlorar dom sin mystik och är därmed inte skrämmande längre
Så nej, det var inget spöke vi mötte,
snarare någon från det förflutna
Någon som fått komma ut i ljuset, någon vi pratat om och som inte längre skrämmer utan bara är en del av det som en gång har varit
Men det finns fortfarande ett spöke som skrämmer,
ett spöke som gömmer sig i mörkret
Ett spöke som fortfarande är skrämmande just för att vi aldrig pratar om det
Ett spöke som kommer att lura i mörka hörn och kasta sina skuggor över oss ända tills du väljer att lyfta fram spöket i ljuset och skingra mystiken
Först då kommer även det spöket att upphöra vara just ett spöke och förvandlas till någon som tillhör det förflutna...