fredag 12 januari 2018

När drömmarna...

... krossas


Bara man vill något tillräckligt mycket så klarar man av att förverkliga sina drömmar och då i höstas när pusselbit efter pusselbit föll på plats började jag tro att det verkligen var så
Då när jag fått okey till förhöjt studiemedel
Då när jag fått ok till att börja studera
Då när jag sa upp mig 
och då, då när jag efter ett par månader som tim.vikarie fick fast anställning
Ja då trodde jag för ett kort tag att jag äntligen skulle kunna förverkliga den dröm jag burit på så länge, ja just där och då  kändes det dessutom som att livet äntligen hade återvänt, att det äntligen var min, vår tur att få medvind i seglen och att allt vårt kämpande under dom tuffa åren inte hade varit förgäves utan slutligen gett resultat och att vi tagit oss ut på  andra sidan och att vi därifrån skulle gå in i framtiden tillsammans

Men det var också där och då som verkligenheten knackade på dörren eller rättare sagt verkligheten slängde upp dörren på vid gavel och drog in som en orkan och här står jag nu mitt i förödelsen och inser att hur mycket jag än vill så kommer den där drömmen förmodligen att förbli just bara en dröm 
Mitt i orkanens öga föll det sig  så naturligt att följa min första instinkt - att kämpa
Nu när orkanen dragit vidare och stormen så smått börjat bedarra känns det inte lika självklart att kämpa längre
Mina tankar och känslor är fortfarande desamma
Mitt hjärta vill inget annat än att kämpa men min värdighet börjar knacka mig på axeln och visa en vilja att slå sig ner och ta plats
Min värdighet viskar i mitt öra att om man inte själv sätter ett värde på sig så gör ingen annan det heller
Om man låter någon behandla en respektlös så kommer man också att bli respektlöst behandlad
Om man låter någon utnyttja ens känslor, ens snällhet och goda vilja så kommer vederbörande med all säkerhet att göra det utan att ens förstå att det sker

Jag har hamnat i ett läge där jag varken vet ut eller in, det enda jag vet är att det inte är hållbart längre att hålla livet på paus dag efter dag utan några som helst garantier 
Jag orkar inte falla fritt längre och jag har insett att jag hur gärna jag än vill hålla mina drömmar vid liv så måste jag göra något NU om jag inte ska gå under totalt och tappa bort mig själv
Det är dags att börja skala och hur mycket jag än vill så blir det min dröm som får stå tillbaka
Det säger sig självt dygnets timmar räcker inte till att
-  jobba åtta timmar fyra dagar/v med sammanlagt tre timmars resväg till/från jobbet
-  plugga heltid på distans
-  orka vara mamma och ge Linn det hon behöver och är värd att få
-  ge Picasso och Juni det dom behöver
-  täcka upp och rodda allt runt Linn när Pauls jobb kräver det

Då i höstas när allt planerades och jag min enfald trodde att allt var som det skulle vara ja då var allt så självklart och enkelt
Det finns saker jag gjort av kärlek, för oss, för familjens bästa  som nu hamnat i ett helt nytt läge
När ingen annan tänker på mig och sätter mig i första hand så måste jag själv göra det och då måste jag någonstans börja "skala av" och då är det ganska givet att skala av det allra enklaste först av allt
Om jag lyfter bort mina studier får jag i alla fall upp näsan över vattenytan och känner att jag kan andas för en stund
Det är ett tufft beslut att ta, min första tanke var att hålla ut de här första tio veckorna och klara av de två första kurserna men just nu känns det bara som slöseri med tid och energi, en tid och en energi jag inte besitter just nu
Trots att hela mitt inre verkligen vill och trots att jag har försökt att öppna böckerna och läsa, att sätta mig vid datorn och göra uppgifterna så går det inte, jag kan inte hitta glädjen och ron i kroppen vill inte infinna sig och de senaste veckornas oro och brist på sömn börjar alltmer påverka min  tillvaron
Jag känner allt mer att jag är på väg åt helt fel håll, att jag totalt håller på att tappa fokus , att dagarna blir allt svårare att hantera och jag vill verkligen inte tillbaka ner i det där svarta träsket igen så även om det här med att studera var något jag verkligen ville göra och något jag både längtat efter och sett fram emot med så mycket förhoppning och glädje att det hugger och skär i hjärtat bara jag tänker tanken på att jag måste släppa den drömmen och låta den flyga iväg så är det just det jag måste göra för att rädda mig själv
Jag ville verkligen göra det här och någonstans tänkte jag och trodde att jag var värd det, att det var min tur nu men samtidigt så inser jag att det bara var en dröm och att jag någonstans i drömmarnas land är den ständiga förloraren

Det andra stora beslutet jag måste ta är inte lika enkelt  att ta eftersom hela mitt inre och mitt hjärta skriker att jag inte ska ge upp utan kämpa vidare för det jag tror på men min värdighet viskar allt oftare 

- Varför ?

Till vilket pris ?


 

lördag 6 januari 2018

Det borde...

... inte vara jag


Det borde inte vara jag som kämpade för att få dig tillbaka
Det borde inte vara jag som öppnar upp mig som ett öppet sår och blottar mitt innersta
Det borde inte vara jag som ställer alla frågor
Det borde inte...

Det borde vara du som skulle kämpa för att få behålla mig
Det borde vara du som öppnade upp och blottade dig
Det borde vara du som berättade 
Det borde...

När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag skönja ett mönster
Det är med några få undantag alltid jag som kämpat och klamrat mig fast  och gjort allt och lite till för att laga en trasig relation istället för att bara släppa och gå vidare
Det har varit jag som har kämpat för att behålla människor i mitt liv
Jag har aldrig känt känslan av att någon kämpat för min kärlek eller för min vänskap och det är kanske dags att ändra på det nu
Det är kanske dags att jag sätter ett värde på mig själv
Det är kanske dags att jag ger upp och slutar att kämpar

Även om det gör ont, även om det innerst inne känns främmande och fel så är det kanske så att jag för min egen skull måste ge upp och sluta kämpa
Även om det egentligen är den viktigaste kampen jag står inför så är det nog så att jag för att rädda mig själv, mina känslor och mitt värde måste ge upp och släppa taget
Jag måste bortse från rädslan inom mig som säger att om jag släpper nu kommer det troligen att  innebära att jag förlorar den här striden

För ett år sedan, för ett halvår sedan hade jag nog aldrig ens tänkt tanken på att ge upp, att sluta kämpa men idag är läget lite annorlunda
Jag vet mitt värde, jag vet att jag är värd att kämpa för och därför vågar jag tänka tanken att ge upp...



torsdag 21 december 2017

Just...

... saying


- Jag vill lämna tillbaka den här blomman

- Varför det ?

- Jag har verkligen försökt allt men den bara dog

- Ojdå, vad hände ?

- Jag tog hem blomman, ställde den  bakom gardinen i fönstret och sen en dag när jag tittade bakom gardinen var den död, bara sådär liksom 

- Vad har du gjort mer än att ta hem blomman ?

- Alltså, jag har verkligen försökt allt

- Som vad ?

- Ja allt...

- Har du gett den vatten, har du planterat om den, pratat med den , gett den omsorg ?

- Nja... Jag ställde den ju i fönstret och plötsligt en dag var den död fast jag verkligen hade gjort allt...

- Här, ta den här blomman med dig hem. Ta fram din finaste kruka, plantera om blomman i den finaste jorden du kan hitta, dra undan gardinen och ställ blomman mitt i fönstret där du kan se den varje dag
Ge blomman vatten, omsorg och dom där dagarna då du känner att du helt enkelt inte orkar vattna den eller ge den den omsorg den så väl behöver då ska  du stanna till vid blomman om så bara för en sekund, sträck fram din hand, känna på bladen, låt blomman få veta att du finns där, att du tänker på den, låt blommans närhet få dig att känna närhet, känna livet,  att ni finns där för varandra
Dom dagarna då allt känns tungt låter du blomman ge dig liv genom att känna dess närhet
Blomman överlever en dag eller två utan vatten även om jorden börjar torka upp, det viktigaste är att du finns där, att du visar att du sträcker ut din hand och vill ta emot närheten
Varken du eller blomman kan känna närhet eller omsorg om ni inte möts
Ta den här blomman, ställ den i ditt fönster, sätt dig ner, släpp allt och se blomman, låt blomman få bli din källa till ro, till glädje
Ge blomman vatten, ge den omsorg, försök att se blomman varje dag om så bara för en sekund
Ja låt blomman bli din väg till livet och kärleken
Ge den här blomman en chans, om den trots din omsorg skulle dö ut då kan du komma tillbaka och säga att du har gjort allt och då ska jag se till att ha vacker plastblomma i beredskap för dig
Den behöver minimalt med omsorg men baksidan är att i gengäld ger den ingenting tillbaka...




onsdag 20 december 2017

Dagens goda gärning...

.. kontra mitt sinne för ironi

I dag gjorde jag något jag inte har gjort sen den gången i sena tonåren då jag och tre tjejkompisar plockade upp en stackars kille som liftade och glatt satte sig i våran bil bara för att sen snabbt försvinna när vi efter en stund stannade för att tanka

Mina första tanke idag när jag såg liftaren var att bara åka förbi men utan att jag vet varför så bromsade jag till, svängde in på busshållsplatsen och erbjöd skjuts in till Rimbo
Han gled snabbt ner i passagerarsätet och berättade att bussen varit tidig och att han såg bakänden på den när han kom fram till hållplatsen, han berättade vidare att han hade varit och hälsat på sin dotter och sitt förstfödda barnbarn och firat jul lite i förskott
Dotterns bil hade gått sönder och därför var han nu tvungen att ta bussen till Arlanda för att ta sig vidare till sonen i London för ytterligare ett julfirande och sen på söndag skulle han vidare till Minnesota för att fira jul med sin nya familj
Efter att ha surfat in på SL insåg han lätt stressat att han förmodligen skulle missa bussen i Rimbo och frågade efter möjligheten att få tag i en taxi bara sådär i Rimbo
Jag var visserligen på väg för att träffa en vän men självklart sa jag att vi löser det på något sätt

Framme i Rimbo kunde vi konstatera att busstationen gapade tom så vi kom överens om att vi skulle försöka jaga ifatt bussen så jag svängde av mot Uppsala hållet och redan vid Vibyskolan fick vi häng på bussen som precis slog på blinkersen för att lämna hållplatsen så jag gjorde en fuling och gasade på lite och istället för att släppa ut bussen körde jag om den och blundade lite för att det är 50 just där för att snabbt ta mig till nästa hållplats och kunna släppa av mannen så att han kunde hoppa på bussen och fortsätta sin resa till Arlanda precis som planerat

En god gärning som inte kostade mer än lite av min tid men som betydde oerhört mycket för den här mannen som förutom att han berömde både min bilkörning och min engelska avslutade vår stund tillsammans med att säga

- Thank you from the bottom of my heart, you saved my day, my hole Christmas... You have really done your Christmas thing for this year. I hope someone do the same for you and give you a Christmas you never will forget....

Jag vet fortfarande inte vad det var som gjorde att jag stannade och erbjöd honom skjuts, det bara hände men jag förmodar att det var ett sånt där tillfälle i livet då det bara händer och på något vis kändes det skönt att kunna "rädda" någons dag utan att egentligen göra mer än att ge lite av sin tid
På väg hem från Rimbo tänkte jag lite på händelsen och vad mannen sagt och med ett sorgset leende och ett litet hugg i hjärtat kunde jag med ett sting av min berömda  ironi konstatera att mannens önskning om att någon skulle göra min jul oförglömlig på sätt och vis redan har slagit in men kanske inte på det sättet som han önskade och när jag lite senare på dagen berättade om händelsen för Linn sa hon

- Mamma, jag tror på karma. Man tjänar på att vara snäll...

Vad svarar man på det när livet är som det är just nu ?
Karma ?
Tack karma., är jag inte värd mer ?
Jag tycker att Karma kan slänga sig i väggen just nu
Själv känner jag starkt att det skulle vara rätt skönt att göra som björnarna och krypa in i ett ide och sova bort ett par månader eller så...




onsdag 18 oktober 2017

Att byta måste...

... mot vill

Tänk så mycket lättare och roligare allt känns när man byter ut ordet måste mot vill istället
I fredags hade jag en ledig dag och min första tanke var en stor suck eftersom dagen var fylld med en del "måsten" vilket inte kändes som den välbehövlig vila jag så väl skulle ha behövt men så bestämde jag mig för att tänka om för hur det än var så var det ju så att

- Jag ville ju verkligen lämna in bilen på verkstaden för att få den där störande detaljen avklarad

- Jag ville ju verkligen köra ett par maskiner tvätt för att leta mig ner genom tvättberget och så smått kunna börja förbereda packningen inför kommande resor

- Jag ville ju verkligen ta mig ut på den där långpromenaden eftersom jag vet hur otroligt skönt det känns efteråt och eftersom jag saknat att inte hinna med det

- Jag ville ju verkligen åka med Linn till stallet eftersom stallbesöken skänker sånt otroligt lugn inombords och promenaden under tiden Linn rider är ju ett stort plus på "aktivitetskontot"

- Trots att dagen redan kändes fullspäckad så ville jag verkligen ta den där fikan med en god vän eftersom det var evigheter sen sist

- Jag ville verkligen städa lite hemma eftersom just städning hört till en av de sakerna som prioriterats bort under de senate veckorna till förmån för vila, stallbesök, hundpromenader mm

Kort sagt, sex "måsten" förvandlades till sex stycken "jag vill" och helt plötsligt kändes den lediga dagen så mycket trevligare och just det där att byta ut måste mot vill är något jag ska försöka bli lite duktigare på för hur det än är så är det ju så att om man väljer att ha en positiv inställning till stort som smått så blir tillvaron så mycket trevligare och roligare 
Ibland får man anstränga sig lite extra för att motivera sig till att hitta det där "villet" istället för måstet och  tänker man efter ett varv till så kan man hitta något positivt även i det mest tråkiga och negativa och ibland, ja då upptäcker man att ett måste blivit ett enda stort jag vill av bara farten utan att man ens har ansträngt sig
Just nu har jag två måsten som blivit två stora vill utan att jag egentligen har fattat hur det gick till
Nu vill jag gå ut på långa promenader, ja dom får gärna vara raska och nästintill vad som skulle kunna snudda vid en  joggingtur och att välja att gå istället för att ta buss/tbana när det är möjligt har blivit något jag gör utan att ens reflektera över det
Nu vill jag gå till jobbet, ja jag längtar faktiskt dit även när jag är ledig och det har nog aldrig inträffat någon gång tidigare, ja visst det är förmodligen en rejäl dos av nyhetens behag och det kommer säkerligen att komma dagar då det känns motigt och den där vill inte/måste gubben sätter sig på axeln och gör livet surt för mig igen
Men ja bring it on bara just nu är jag hög på villendorfiner och jag tror att ser man bara till att lagra på positiv energi så mycket som möjligt så blir dom där lite tråkiga måstedalarna betydligt lättare att hantera och även snabbt övergående




torsdag 14 september 2017

Den där...

... Latmasken

Jag tycks ha en inneboende Latmask som liksom aldrig vill släppa taget om mig
Det spelar liksom ingen roll hur många slag han förlorar, han är envis den rackaren och ger sig tillkänna så fort jag ens tänker en tanke på att gå ut och röra på mig
Ja egentligen behöver jag inte ens tänka tanken, han dyker liksom upp lite då och då och påminner mig om att jag kan strunta i nästa promenad, att jag kan skjuta på nästa runda i spåret



I dag gjorde han sig påmind direkt när jag vaknade och började med sitt surr inne i skallen på mig

- Idag kan du skippa rundan i spåret, du ska ju till vårdcentralen

- Inte behöver du gå någon längre promenad i regnet

- Du ska ju på gympa sen i kväll, det räcker

- Schemat är så späckat idag, du hinner inte

Argumenten för att inte ta en vända i spåret radades upp ett efter ett och på väg hem från vårdcentralen hade jag bestämt mig
- Jag skulle  helt enkelt skippa morgonrundan
Främsta argumentet var att det regnade och Picasso hatar ju regn, dessutom hade jag ju varken gympadojjor eller träningskläder utan jeans och promenaddojjor på mig så saken var ju liksom avgjord men i sista stund bestämde jag mig för att trots det stanna vid spåret på hemvägen och i alla fall gå halva rundan
Picasso som fått hänga med blev givetvis överlycklig när vi närmade oss spåret och  när vi väl hade tagit oss runt halva spåret så tog vi resten av bara farten, ja faktiskt så gick jag två varv eftersom jag "bara" gick idag och inte sprang något



Trots att Latmasken precis förlorat slaget om morgonrundan så satte han genast igång med att försöka vinna nästa dvs slaget om kvällens Bodywork pass

- Inte behöver du gå på gympan ikväll

- Det är bättre att du är hemma med Linn

- Nog har du väl liiite ont i knät ?

- Är du inte lite, lite trött ?

- Den där yrseln, du borde verkligen inte motionera så länge du känner dig yr...

Ja, så där fortsatte det resten av eftermiddagen och framåt sex tiden på kvällen såg det ut som om Latmasken faktiskt skulle vinna sitt första slag på länge
I ett svagt ögonblick bestämde jag mig för att inte åka på kvällens pass utan istället vara hemma och mysa med Linn och hjälpa henne med läxan
Men ju mer klockan närmade sig halv sju och Latmasken så smått började dansa sin segerdans så ändrade jag mig och drog på mig träningskläderna, fyllde på vattenflaskan och åkte iväg
Men tro nu inte att Latmasken gav sig, nej då han gjorde sina försök hela vägen in till Rimbo och det var nog först när jag parkerade bilen utanför National som han drog en högljudd suck och konstaterade att han förlorat ännu en gång
Men nu tro inte att han för den sakens skull lagt sig till ro och vilat
Nej då, han är redan igång och gnäller om morgondagen

- Inte hinner du ta en sväng i spåret innan du ska till dietisten

- Strunta i morgonrundan, du ska ju ändå ut i skogen med Linn & Juni på eftermiddagen

- Nu när du har varit duktig hela veckan kan du fuska en dag

Men sorry lilla Latmask, ta och kryp ner i ett djupt dike och dra något gammalt löv över dig eller ännu hellre kryp in i ett ide och sov bort ett par månader  för även i morgon ska jag ta min runda och om den sen blir runt spåret eller en sväng inne i Norrtälje får morgondagens humör avgöra
För även om du kära Latmask gnäller som ett rostigt gångjärn och hela tiden gör allt för att jag ska avstå från att röra på mig så har jag bestämt mig för att vinna över dig så många gånger jag bara kan
För inte nog med att det är en skön känsla att knäppa dig på näsan kära Latmask, det är även skönt att ta den där promenaden, hänga med på det där gympapasset eller vad det nu kan vara eftersom jag mår så hiskeligt bra efteråt och framförallt blir jag glad och känner mig så oerhört nöjd med sig själv varje gång jag väljer den jobbiga vägen framför lätta och inte bara ger upp och struntar i att komma iväg
Så jag är ledsen Herr Latmask, du må vara envis som synden men tro mig även jag kan vara rätt så envis och har jag bestämt mig så har jag...





Jag...

... gjorde det !

Under det senaste året har jag gått ner lite drygt 42 kilo, vilket har varit en enorm lättnad både fysiskt och psykiskt
Men den lättnaden är ingenting jämfört med den känslan av lättnad jag kände idag när jag klev ut från jobbet  eller rättare sagt  när jag klev ut från mitt  fd jobb
Ända sen i går kväll då Paul och jag pratade igenom det hela och jag till slut hade bestämt mig för att tiden var inne, att det var dags för mig att säga upp mig och gå vidare i livet så har jag känt ett så stort lugn, en sån lättnad
Och det är nog först nu då jag vågat ta klivet som jag inser hur negativt jobbet har påverkat mig och hur oerhört skönt det känns att inte behöva återvända till något som påverkat mig negativt och varit en av anledningarna till att jag har mått så dåligt
Så även om den närmaste tiden är oviss så känns det riktigt skönt att ha möjligheten att kunna ta det här steget vidare i livet, att få landa här och nu

Vad kommer att hända i framtiden ?
Jag vet inte riktigt, hösten ligger där som ett oskrivet blad och bara väntar på att få fyllas på med nya tankar, känslor och upplevelser
Det enda jag vet är att om allt går som det ska så kommer jag börja plugga i januari
På tisdag ska jag på en intervju som förhoppningsvis leder till tim.vikariat på en förskola
Just nu vilar jag bara i lugnet, tryggheten, lättnaden och glädjen över att ha fått livet tillbaka
Jag har ingen aning om vad som väntar runt hörnet men jag är helt säker på att vad som än händer så kommer det att bli bra
Det kan inte bli annat än bra när jag för första gången i livet riktigt lyssnar till mitt hjärta och tar beslut som till 100%  känns bra för just mig, bara mig
Och blir det rätt för mig ja då blir det rätt även för omgivningen
Klyschigt som sjutton men

- Livet är här, Livet är nu och livet blir vad vi gör det till
Om vi vågar chansa
Om vi vågar  prova nya vägar ja då är chanserna stora att livet blir precis  sådär härligt och underbart som vi vill ha det och hur det än är så är det så att om vi inte vågar ta steget, om vi inte vågar ta chansen så får vi aldrig reda på om vi kan !