Nej jag tänker ...

... inte skämmas

Skämmas borde den göra som valde att anonymt skriva ett brev och ventilera sina åsikter

KUNGSÄNGEN 4-6-2016

HELEN!

JAG HAR LÄST DIN BLOGG.

NU FÅR DU SLUTA UPP MED DIN SJÄLVÖMKAN OCH ALLA LÖGNER

DET DU ÄR, ÄR ATT DU ÄR LAT OCH SPELAR SJUK FÖR ATT DU INTE VILL JOBBA.

HUR KAN DU SKITA NER DINA UNDERBARA FÖRÄLDRAR PÅ DET VISET

JAG VET HUR MYCKT DOM HAR HJÄLPT DIG VID DIN SKILSMÄSSA.

DU BORDE SKÄMMAS.

ISTÄLLER FÖR ATT VARA TACKSAM, SÅ SKITAR DU NER FOLK. HUR LÅNGT TÄNKER DU SJUNKA

SKÄMS

Egentligen är det hela så fånigt att jag bara borde rycka på axlarna och bara le åt en person som uppenbarligen inte är modig nog att stå för sina åsikter utan väljer att anonymt skriva ett brev istället för att vara rakryggad nog att ta diskussionen med mig personligen

Jag vet inte riktigt vad det är jag ska skämmas över eller vad det är för lögner jag har skrivit

Hur kan mina tankar, upplevelser och det jag känner vara lögner och varför skulle jag skämmas över mina känslor ?

Varför skulle jag skämmas över att jag gång efter gång sträckt ut en hand och velat försonats men min utsträckta hand har inte tagits emot ?

Varför skulle jag skämmas över att löften om sanning och att vara ärliga mot varandra enbart genererat i ytterligare prat bakom ryggen ?

Varför skulle jag skämmas över att mina föräldrar så tydligt visat att dom inte vill vara en del av mitt liv ?

Lat ? Spela sjuk ?

För att vara lat & arbetsskygg känner jag mig rätt duktig som lyckats manipulera röntgenplåtar med förstorat hjärta och lungor som mist sin elasticitet och att dessutom ha förmågan att kunna påverka mina blodprover så att de påvisar hjärtsvikt

Att många dessutom anser att "Krisreaktion", "Utbrändhet" eller vad man nu kallar det bara är buffel & båg är ingen större nyhet men det påvisar bara hur okunnig och full av fördomar man är men kanske framför allt är det nog det gamla talesättet som styr

- Genom sig själv dömer man andra 

Nej, jag skäms inte och jag tänker aldrig skämmas över mina tankar och känslor

Numera är jag ärlig, framför allt mot mig själv och det innebär att jag har slutat "täcka upp"

Vi är vuxna människor, vi väljer alla våra handlingar och någonstans måste man  vara beredd att ta konsekvenserna av de val vi gör

Och hur det än är så är jag inte ensam om det jag känner och upplever, vi är fler som känner likadant och det finns många som ställer sig samma fråga

- Hur kan era föräldrar välja bort sina underbara barn ?

Så du anonyma brevskrivare

- Nej, jag tänker inte skämmas över mina tankar och känslor

Jag är stolt över den jag är och det jag känner

Jag är stolt över att jag rakryggad kan gå vidare

Jag är glad över att vi systrar lyckats slå undan de kilar som slagits in mellan oss och att vi hittat tillbaka till varandra

Att vi tillsammans med våra familjer hittat en gemenskap och kärlek där vi umgås tillsammans, där vi ser varandra och pratar med varandra istället för om varandra precis som det borde vara i en familj

Så, nej jag tänker inte skämmas över att jag har valt kärlek framför brutna löften, oärlighet och intriger

Är det någon som borde skämmas så är det DU som inte är modig nog att våga stå för det du tycker och tänker utan väljer att skriva ett anonymt brev och att du är så fördömande trots att du egentligen inte vet någonting