Nio brudar...

… på spökjakt

Ingen kände alla men alla kände någon,

ja det var utgångsläget när vi gav oss iväg för att tillbringa två dygn på Frammegården

Nio brudar i åldrarna 10 till 56 år, en härligt brokig skara

Nio brudar  där några var helt övertygade i sin tro på det övernaturliga, några lite halvskeptiska och några helskeptiska

För tre av oss var det ett återbesök och för resten av gänget var det första ( men inte sista ) gången på Frammegården och alla hade vi olika förväntningar på vad vi eventuellt skulle få uppleva och vara med om, en sak hade vi dock gemensamt

- Vi var alla inställda på att ha det roligt och mysigt tillsammans...

… och det var precis vad vi hade

Vi skrattade, grät och hade både ytliga och djupa samtal om allt som hör livet till och tillsammans upplevde vi närvaro och aktivitet i huset som vi själva inte var skyldiga till

Förutom steg i trappan, steg över golv, skuggor som rörde sig genom rummen, prat från övervåningen när ingen var där, bollar som flyttade på sig trots att alla satt alldeles stilla, lampor som tändes i tomma rum mm så var den mest påtagliga aktiviteten det som hände under vår sista kväll och natt på Frammegården

Vi hade alla bäddat ner oss för att sova några timmar, några hade redan somnat men några av oss låg vakna och småpratade lite om det vi hade upplevt under kvällen och helt plötsligt bara smäller det till

En rejäl, kort, kraftig smäll

Det är lite svårt att beskriva exakt hur det lät men typ som ett skott som avlossades

*pang*

och sen stillhet,

ja stillhet från aktiviteter i huset men knappast stillhet hos oss som var där

Vi som var vakna blev rejält skärrade och de som redan hade hunnit somnat blev väckta av att någon ( typ kanske jag ) skrek rakt ut av rädsla

Efter den lilla incidenten var vi klarvakna och det tog en stund innan lugnet la sig igen och vi alla somnade 

För min del var det mitt andra besök på Frammegården, jag var där förra hösten tillsammans med Linn och min moster Britt och då upplevde vi en hel del aktiviteter i huset och därför var jag väl lite halvbesviken över vår första kväll i huset som inte hade gett "så mycket" 

Men den besvikelsen försvann snabbt under vår andra dag på Frammegården då jag mycket påtagligt upplevde en hel del

Vid ett par tillfällen gick jag ensam in och satte mig i den lilla skrubb där två barn hölls inlåsta, två barn som så tragiskt svalt eller frös ihjäl där

Varje gång jag gick in och satte mig där blev jag alldeles iskall om mitt vänstra knä, det knä som jag för övrigt har ont i lite till och från ( kanske mest till just nu )

Det var bara mitt vänstra knä som blev iskallt, ingenting annat och det var en isande, genomträngande kyla

Vid ett tillfälle satt jag och Britt tillsammans inne i skrubben, vi satt på varsin stol med ett litet mellanrum mellan oss

Jag fick känslan av att någon stod mellan oss och plötsligt kände jag något mot mitt hår, lite som en lätt smekning eller att man lite lätt nuddar mot något så jag vände mig om och tittade om jag hade råkat komma åt något men det fanns ingenting bakom mig som jag skulle kunna ha stött i

Jag fortsätter att ha den där känslan av att det är någon som står emellan oss så jag låter min högra hand falla ner längs min sida, spretar med fingrarna och säger

- Om det är någon här får du gärna hålla mig i handen, det är helt okey

Då känner jag hur jag blir kall om handen och det känns som om någon/något sluter sig runt mitt lillfinger och ringfinger

Britt och jag sitter alldeles tysta och efter en stund får jag känslan av att någon lätt stryker mig över underarmen ett par gånger under tiden som det här sker så går EMFmätaren vi har inne i skrubben helt bananas och blinkar rött

Inbillning, vinddrag...

… ja det kanske är så att det finns en naturlig förklaring till det jag och de andra som var där upplevde just där och då 

Jag vet vad jag upplevde, jag var med och såg hur de andra blev påverkade, jag var med och hörde ljuden, jag såg gungstolen som rörde sig trots att ingen gungade på den, jag var med och såg badbollen som först rullade av tröskeln in mot oss i rummet och nästa gång in i skrubben

Jag var med och såg hur plastbollen som legat stilla på samma ställe en lång stund helt plötsligt med full fart rullade in i skrubben utan att någon av oss rörde på sig eller var i närheten

Tillsammans hade vi två oförglömliga dygn på Frammegården

Två dygn som påverkat mig på ett sätt jag inte trodde att de skulle göra, två dygn som på något sätt har fått mig att landa ännu mer i mig själv och fyllt mig med en massa positiv energi och ett är säkert vi ska återvända dit igen, vi har redan bokat en helg i augusti nästa år