När livet...

 ... förändras

 

 

För en vecka sen befann vi oss i Orlando och förberedde oss för vår hemresa

Vi längtade alla tre hem och såg framemot att få hämta hem Picasso och att åka till stallet och mysa med Prinsessan

Men så stannade livet upp eller rättare sagt avgrunden öppnade sig och kastade ner oss i en mardröm jag önskar att ingen annan skulle behöva uppleva

 

Linn var lite hostig och kände sig hängig sista dagen men hon var inte sämre än "influensahängig" och vi tänkte att det skulle bli en tuff Atlantflygning för henne

Och visst blev det en tuff flygning, både för Linn, Paul, mig och alla andra ombord

Halvvägs över Atlanten började Linn få såpass allvarligare problem med att syresätta sig att vi tillkallade kabinpersonalen som snabbt gav Linn syrgas och sen hände det man bara ser på film/tv eller läser om men som man aldrig tror man ska behöva uppleva själv

 

- Finns det någon läkare ombord ?

 

Det hände där och då och med vår dotter Linn i huvudrollen

Vi hade maximal tur, det fanns fyra läkare ombord

Den första som gav sig till känna var en svensk läkare och i mardrömmen kändes det skönt att han var just svensk

Strax därefter kom en annan läkare som snabbt tog över befälet och nu efteråt skäms jag över att jag blev arg för att hon trängde sig på och tog över

Där och då  ville jag ha tryggheten i en svensk läkare, med facit i handen är jag så otroligt tacksam över denna kvinna, utan henne hade Linn troligtvis inte varit vid liv idag

Läget var så kritiskt att Christine beordrade nödlandning på Irland

Linn var blå, okontaktbar och jag var helt säker på att vi skulle mista henne 

Väl på Irland blev det ambulanstransport in till universitetssjukhuset i Limerick

På väg in till sjukhuset vaknade Linn till såpass att det gick att prata med henne

På akutmottagningen blev Linn väl omhändertagen av ett flertal läkare och  sjuksköterskor

Man lyckades få upp Linns syresättning och hon blev så pigg att hon klagade på den obekväma bädden och vi pustade ut för en sekund men så gav man henne magnesium för att öppnaluftvägarna och syresättningen damp igen

Man började diskutera om man skulle inturbera men valde att avvakta

Strax efter åtta på morgonen var överläkaren på plats och han ordinerade omedelbar inturbering och Linn fördes över till operationsavdelningen

Paul och jag fick komma in på ett rum och vänta

Tiden gick eller snarare tiden stod stilla

Till slut kom en läkare och en till och berättade att när man inturberat Linn hade hon fått ett hjärtstillestånd under ca två minuter, man hade lyckats hålla hjärtat igång med massage och fått igång det med elchock och att man nu väntade på att Linns läge skulle bli stabilt nog så att hon kunde transporteras till Irlands bästa barnsjukhus i Dublin

Efter ett par timmar fick Paul och jag sätta oss i en taxi för att ta oss till Dublin ca tjugo mil från Limerick och jag behöver knappast skriva att det var en mardrömsresa innan vi äntligen kunde gå in på ICU på Temple street Children hospital och få det lugnande beskedet att Linns läge var kritiskt men stabilt
Efter några timmar på sjukhuset fick vi hjälp att ordna ett hotellrum bara några minuters gångväg från sjukhuset och i förvissningen att Linn var nersövd och i goda händer checkade vi in och började ta tag i lite praktiska bestyr som att höra av oss till nära och kära hemma, maila vår jobb osv

På någon sätt lyckades vi även skrapa ihop några få timmars sömn innan vi återvände till sjukhuset
När vi kom till ICU möttes vi av beskedet att natten varit lugn, att läget fortfarande var allvarligt men stabilt och att man precis skulle göra ett EKG som skulle ta några minuter och sen skulle vi få komma in till Linn

Vi fick slå oss ner i väntrummet och efter ett tag så vi skämtsamt att - Dom har visst McDonald's minuter även här
Paul som satt så han såg ut i korridoren såg hur man skyndsamt lät en förälder packa ihop sina saker inne på ett föräldrarum och sen kom två personer och bad oss komma in där och sätta oss ner
Där fick vi det ofattbara beskedet att Linn plötsligt fått en blödning i lungan och att läget nu var så kritiskt det kunde bli
Sex läkare jobbade med henne och gjorde allt för att rädda hennes liv
Vilken förälder som helst kan tänka sig in iden situationen, tiodubbla den känslan och ni kanske börjar närma er hur den känns
Förtvivlan, oro, vanmakt...

 .... kort sagt alla tänkbara känslor trängde genom kroppen i expressfart och allt vi kunde göra vara att vänta, vänta och vänta
Varje sekund kändes som en minut, varje minut som en evighet
Vi grät, pratade, vandrade runt, satt och stirrade tomt ut i luften
Det går inte att beskriva vad vi upplevde och kände där och då


Jag satt i en fåtölj, jag vet inte om jag sov, befann mig i dvala eller var vaken men plötsligt kände jag hur mina lungor blev svala, hur luften plötsligt kändes så lätt
Jag vet att jag för en sekund undrade varför jag kände mig så men ville inte tänka utan bara kände en vilja att stanna i den känslan och samtidigt uppenbarade sig en lång ljusfylld tunnel framför mig
Långt borta i tunneln kunde jag se något komma emot mig och när det kom närmare kunde jag se att det var en häst som galopperade fram och på dess rygg satt en strålande lycklig Linn
Sen försvann bilden och jag funderade inte så mycket mer på det hela
Efter ett tag knackade det på dörren och Linns läkare Kevin kom in och talade om att man lyckats häva den mest akuta krisen, att man skulle placera Linn i en maskin som under högt tryckt pumpade in luft i hennes lungor  och att läget fortfarande var mycket kritiskt
Han berättade även att han skulle ringa sin vän Palle på ECMO-IVA på Astrid Lindgrens barnsjukhus och diskutera Linn med honom

Kortfattat kan jag berätta att Kevin fick tag på Palle som insåg hur akut läget var och direkt ringde sitt team och sen begav sig till KS för att packa iordning utrustningen
Fem och en halv timme senare, dvs vid halv ett tisdag natt anlände dom till sjukhuset i Dublin
En läkare började genast koppla upp Linn till ECMO och Palle pratade med oss om vad som skulle ske
Inkopplingen av ECMO skulle ta ca tre - fyra timmar och sen skulle Linn flygas över till Sverige
Eftersom det inte fanns någon möjlighet för oss föräldrar att följa med i planet beslöt vi oss för att återvända till hotellet och än en gång ta itu med lite praktiska göromål samt försöka sova

Linn landade i Sverige runt tio på fm och allt hade gått bra så långt
Ungefär samtidigt som det beskedet kom kom även ett samtal från Delta airlines som lyckats ordna flygbiljetter hem åt oss
Strax efter sju på kvällen landade vi på Arlanda och ju närmare vi kom KS desto värre blev all oro
Sekunderna innan personalen kom och släppte in oss på ECMO-IVA var de absolut värsta sekunderna  i mitt liv, att sen få komma in och få höra att Linns läge var stabilt var en så otrolig lättnad

Linn ?
Ja från den stunden hon blev kopplad till ECMO har hon bara gått framåt
Första dagen pratade man om myrsteg, andra dagen om mussteg men nu tror jag banne mig att det är galopp som gäller
Under em i dag kunde man ta bort ECMO och nu har Linn "bara" respirator och andas på egen hand
Linn kommer att fortsätta att vårdas på ECMO-IVA för att sen flyttas till "vanliga" BIVA och sedan till avdelning, hur tidsperspektivet för detta ser ut går inte att förutspå utan det beror helt och hållet på Linn och hon har en lång och tuff tid framför sig
Det finns inte längre ett akut hot för Linns liv men det kommer att ta ett tag att bli frisk

Linn, vår underbara unge som under dessa dagar visat vilken kämpe hon är
Hon har varit så tuff, modig, duktig, samarbetsvillig, trygg mm att hon slagit oss alla med häpnad
Så mycket styrka som det finns i den lilla kroppen trodde jag inte var möjligt
Inte heller trodde jag att det fanns så mycket kärlek och omtanke hos folk som den vi fått motta under den senaste veckan
Läkarna , besättningen o passagerarna på planet, all vårdpersonal på Irland, taxichauffören, prästen, okända människor i väntrummet, personalen på Deltas kontor, personalen här på KS och inte att förglömma våra nära o kära som på alla möjliga sätt funnits där för oss
Den senaste veckan har skakat om mig totalt och fått mig att omvärdera en hel del i mitt liv, jag har insett hur mycket en vänlig blick, några omtänksamma ord eller en kram kan betyda även när det kommer från en okänd och jag både tror och hoppas att den här erfarenheten kommer att göra mig till en bättre människa i framtiden