Det har nog funnits en...

... mening med Duracell Linn

 

 

Tänk så många gånger vi suckat och tagit oss för pannan av ren matthet och undrat hur Linn har orkat med att hålla sitt tempo

När alla andra har saktat ner och dragit sig tillbaka för att vila har Linn för det mesta skruvat upp tempot och kört på lite till

När vi sjunkit ner i soffan efter att ha kört på reserven ett bra tag så har Linn liksom kopplat på sin extra turbo och kört ytterligare några varv

Hur många gånger har vi inte kommit hem helt slut efter en dags aktiviteter och bara haft en längtan - att få sätta oss och vila fem minuter men mötts av

 

- Kan vi inte hitta på något...

 

När det kommer till sovandet har Linns standarreplik alltid varit

 

- Det är så onödigt att sova...

 

Hela ungen har varit som en aldrig sinande energikälla

Nu är det nästan så att jag tror att Linn under alla år i sitt duracelläge helt enkelt ägnat sig åt att alstra energi för just den här händelsen

Som om hon undermedvetet haft på känna att hon någon gång i framtiden skulle komma att vara i behov av så mycket energi och kraft som det bara kan rymmas i en liten kropp att hon känt behovet av att fylla på förrådet

 

 

 

 

 

Såhär efteråt känns det nästan lite overkligt hur snabbt Linn återhämtade sig

Från det att Linn hamnade i ECMO och kom hem till Sverige var det ju liksom ingen som hängde med riktigt i svängarna

Dom där myrstegen man pratade om första morgonen på ECMO-IVA blev ju raskt mussteg för att sen ännu raskare förvandlas till full galopp

"Förbered er på att det kan ta 5-10v...."

Veckorna blev fem dygn i ECMO och när den väl var borta så försvann även respiratorn, matsonden och katetern så snabbt att vi nästan kände för att skrika

 

- Stopp, vänta

 

eftersom ingen av oss riktigt hängde med 

Sen blev det knappt ett dygn på BIVA och sen Q80 innan det var dags att  på dagen två veckor efter att Linn insjuknat vinkade vi "Hejdå" till Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att sen fortsätta rehabiliteringen hemma

 

 

Nu är det ju inte så att Linn är "fullt frisk" i dagsläget

Det finns en hel del både psykiskt och fysiskt som ska återhämta sig

Energiförrådet ekar tomt och behöver definitivt fyllas på igen

Men de som såg Linn under de mest kritiska dygnen där på Irland och första dygnet hemma i Sverige hade nog inte ens i sin vildaste fantasi kunnat tro att Linn skulle vara så fit for fight som hon är idag

 

 

Jag är visserligen grymt partisk och ser givetvis genom starkt färgade föräldraglasögon men jag är långt ifrån den enda som har imponerats av Linns kämpaglöd och otroliga livslust men kanske framför allt av det lugn och den trygghet hon har visat under den här tiden och lite gott kändes det i hjärtat när en av läkarna sa

 

-  Linn är en otroligt lugn, trygg  och säker tjej,  det märks att ni  har gjort ett bra jobb och gett henne en fin  grundtrygghet och ni ska verkligen känna er stolta, där har ni som föräldrar verkligen lyckats...

 

Just dom orden kändes rätt sköna att få höra

Genom åren är det många som har haft synpunkter på allt från sen förskolestart, korta och få dagar/vecka på förskolan, mitt val att inte jobba heltid, att vi inte haft barnvakt till Linn tillräckligt ofta utan att vi väljer att göra det mesta tillsammans, all tid jag och Linn lägger ner i stallet tillsammans, att Linns intressen får styra vår fritid, bristen på egentid för Paul och mig mm

Listan kan göras hur lång som helst, ja folk gillar helt enkelt av någon anledning att ha synpunkter om hur andra väljer att leva sina liv

För egen del känner jag att det viktigaste är att man som par/föräldrar känner att man gör rätt val för just sin familj och  det valet kan givetvis se olika ut i olika familjer

När det gäller vårat val har jag aldrig tvivlat en sekund, tvärtom 

För oss harvalet alltid varit självklart kanske var det just därför som det kändes så skönt att få höra att vi faktiskt hade valt rätt

Att det val vi har gjort har bäddat för att Linn har fått en trygghet, ett lugn och en säkerhet som underlättade för henne när hennes kropp kämpade sig frisk och som även nu  ger oss bra förutsättningar när vi så sakta tillsammans jobbar oss tillbaka