I dag har...

... det här leendet hållt mig uppe

 

 

Jag vet, jag borde vara sprudlande glad, tacksam, gå runt med ett leende på läpparna och glädjestrålande känna mig som den mest lyckliga i hela världen

Och tro mig, jag är glad, jag är tacksam

Jag är otroligt lycklig över att vi har Linn hos oss

 

Jag vet att vi långt ifrån är de enda som drabbas av ett svårt sjukt barn, jag vet också att många, många inte har haft samma tur som vi har haft och att deras "resa" inte slutade lika lyckligt som våran

Men det spelar liksom ingen roll i det här läget,

jag måste också få tänka/känna och att få vara ledsen

På sjukhuset hade vi fullt upp hela tiden,

det var sköterskor som skulle ta prover, mediciner som skulle ges, rond, sjukgymnast, toabesök, lekterapi, mat

.Det blev liksom aldrig någon tid över till att tänka och känna

 

I dag har vi haft en lugn dag

- bara Picasso, Linn & jag

Jag hade några "to do" inga stora grejer

- lite tvätt, kanske plocka lite prylar, packa upp Linns grejer, baka, ringa några samtal, fylla i blanketter...

 

 

 

 

... men jag har liksom inte kunnat få tummen ur

Vips när jag stod där och hängde tvätt så kändes det plötsligt som om jag var tillbaka i det lilla rummet på sjukhuset i Dublin

Paniken och alla känslorna bara sköljde över mig och gick inte att tränga bort och det hela kändes helt sjukt, varför känna panik och skräck nu när faran för länge sen är över ?

Jag var inte riktigt beredd på att hamna tillbaka och uppleva dessa känslor igen

Jag har tyckt att jag har haft läget under hyfsad kontroll, att känna mattan ryckas undan och åter sugas ner i ett svart hål var inget jag var förberedd på

Jag menar,  Linn är "frisk" och ska bara återhämta sig, faran är över för länge sen

Men det spelar liksom ingen roll vad hjärnan försöker tala om för kroppen, känslorna väljer sin egen väg och struntar i allt vad logik heter just nu

 

 

 

 

Mitt i det här känsloläget så finns Linn med alla tankar, känslor och minnen

Vi två har samtal som jag aldrig ens fantiserat om att ha med något av mina barn

Samtal som handlar om allt från liv, död, forskning, svårt sjuka barn, hallucinationer, vad som händer när man dör, hur man känner när man dör, vad folk känner när någon dom tycker om dör, varför man inte alltid kan bota alla sjukdomar till varför det luktar så konstigt på sjukhus

Och mellan dessa samtal håller Linn på att förbereda sig mentalt inför morgondagens borttagning av stygnen på halsen och i ljumsken

Linn är numer inte bekväm med att ha folk nära inpå sig än mindre med folk som ska "pilla"

Näsan, halsen o ljumsken är extremt känsliga ställen för henne just nu men samtidigt så vet hon att stygnen måste bort

Småfnissande har hon legat på soffan och övat hur hon ska ligga, hur hon ska andas under tiden dom tar stygnen och vad hon ska tänka på

Att hon är tapper och duktig har hon redan visat hundra gånger om under den här tiden men jag kan inte låta bli att förundras över hur klok hon är och hur hon hela tiden kämpar för att övervinna sina rädslor

I morgon stygnen och sen ska vi på allvar så smått börja bearbeta olustkänslan och paniken hon numera känner inför dockor och deras stirrande ögon...