Ibland...

... undrar jag

 

 

Linn och jag var ute i god tid och anlände till AL drygt en timme innan Linn hade tid för magnetröntgen

För att fördriva tiden gick vi till lekterapin - som är öppen även för barn som bara är där över dagen - och slog oss ner vid ett bord

Linn började rita och jag satt bredvid Linn och småpratade lite med henne

 

När Linn låg inlagd fick jag en rundvisning på terapin av en av de som jobbar där som berättade hur det gick till och vad barnen kunde göra där

- allt från att rita, pyssla, spela spel, leka mm

Den som visade mig runt talade också om att det var barnens terapi, dvs det var barnen som skulle pyssla inte de vuxna

I pysselrummet satt även små lappar med just detta budskap och i den information jag läst om lekterapin - bla just där på lekterapin -  framgår även det budskapet på ett fint men mycket  tydligt sätt och för mig är det helt självklart att det är just barnen lekterapin är till för

Har man dessutom endast ett fåtal hjärnceller i gång så kan man räkna ut mellan tummen och pekfingret att material kostar och att det förmodligen inte står en guldkista gömd någonstans där man kan gräva guld för att införskaffa material  

 

 

Med den informationen kunde jag inte låta bli att fundera lite över hur folk tänker

Vid samma bord som Linn och mig satt även en mamma med ett barn i tio - elva års åldern och pysslade dvs målade små gipsformar

- både barnet och mamman

Vid bordet intill satt tre vuxna som ivrigt pysslade alla tre med olika projekt som alla innefattade en hel del material av div sorter, det var ett evigt rännande fram och tillbaka mellan bordet och de olika hyllorna 

På golvet under bordet krälade en knodd runt sådär en tre-fyra år som helt uppenbart inte var det minsta intresserad av att pyssla utan helst ville gå därifrån och göra något annat men möttes av

 

- Vänta, vi är snart klara....

 

 

Jag kom på mig själv med att tänka att jag inte skulle vara så fördömande

Jag har i friskt minne hur extremt jobbigt det är att befinna sig på sjukhus med ett sjukt barn, att man kanske inte alltid tänker så rationellt och att när man är mitt inne i den bubblan är det väldigt skönt att bara få sitta ner och göra något vad som helst som gör att man slipper tänka en stund

Men...

 

 

... inget av barnen bar spår av "sjukhusvistelse" utan gav intrycket av att dom var på sjukhuset av samma anledning som vi var där dvs över dagen

Dom anhöriga hade både jackor o väskor med sig och sitter man så nära varandra går det liksom inte at undgå att höra vad man pratar om sinsemellan och dom samtalen handlade om vad man gjort igår och vad man skulle göra i morgon

 

 

Men som sagt, jag har ingen aning om vad dom har med sig i bagaget men trots allt så spelar det egentligen ingen roll

Lekterapin är till för barnen - inte dom vuxna

Om vi vuxna behöver "terapi" är det vår uppgift att se till att vi får den men absolut inte på barnens bekostnad

Jag har sett med egna ögon hur otroligt betydelsefull den är för ett barn som av någon anledning vistas på sjukhus och därför känns det extra viktigt att just de resurserna går till dom som bäst behöver dom och som kanske inte har förmågan att se till att få dessa behov tillgodosedda för egen maskin

Nu kan man ju tänka att en gipsform, lite flirtkulor, paljetter, piprensare, målarfärg, kartongbitar mm  hit eller dit spelar ju ingen roll i det hela men om man betänker att Linn och jag var på lekterapin i drygt 45 minuter och under den tiden var det fyra vuxna som använde barnens material

Hur många vuxna är det som under en dag använder bara lite material ?

Under en vecka ?

Under en månad ?

Då handlar det inte längre om några flirtkulor och en gipsform utan om helt andra volymer

 

 

Jag är otroligt glad över att Lekterapin finns, att Kristina kom med material till Linn på avdelningen betydde mycket för att Linn skulle få den motivationen som behövdes att komma upp ur sängen och göra något annat än att bara ligga och titta på Barnkanalen

Även idag hade terapin ett syfte, Linn var lite orolig och kände sig inte alls bekväm med den magnetröntgen som skulle göras men efter att ha suttit en stund och ritat på Lekterapin så kändes det betydligt lugnare för hennes del och att hon även vågade gå in i den lilla "sjukhushörnan" som fanns där och klämma lite på stetoskopen, provrören, droppflaskorna mm var ett stort steg för Linn och ett sätt att möta några av alla de jobbiga minnen från sjukhustiden 

Så även om det inte är ett stort problem så blir jag lite ledsen över att så många tycks bortse från eller glömmer bort det faktum att det faktiskt är barnens Lekterapi

Men som sagt, jag dömer ingen, jag bara undrar hur dom tänker...