tisdag 29 november 2016

Var är...

... min öde ö


Den där öde ön där jag bara kan få vara
Den där ön där jag bara kan få äta, sova & vila helt efter mina egna premisser
Den där ön där jag får vara helt ensam och samla energi och sakta  få hitta tillbaka till ett "normalt" liv helt i min egen takt utan att folk runt omkring pockar på och tycker att "Det är ju bara"

Kort sagt, jag längtar efter lugn och ro
Tid att få återhämta mig utan att behöva använda den lilla lilla energi som ibland infinner sig till sånt som andra anser vara viktigt just här och nu
Det är över två månader sen jag var sjuk men fortfarande befinner sig kroppen i ett läge där energin lyser med sin frånvaro
Två månader då jag nätt och jämt bara orkat finnas till
Två månader som innebär att det är en hel del "Måste-ska-bör göras" som har samlats på hög och lika många "måsten-.ska-bör" som det finns lika många finns det som anser att just det där specifika "måstet" är det allra viktigaste på listan och hur kan det vara jobbigt att bara göra det lilla, det tar ju bara två minuter



Ja det kanske är så att just den lilla saken tar just bara några få minuter men just dom få minutrarna kan vara dom  få minutrarna som jag så väl behövde få använda till att just bara vara
Dom där få minutrarna kanske jag hade behövt få använda till att göra något som jag kände att just jag ville göra just där och då när det äntligen infann sig lite energi
Eller så var det helt enkelt några få minutrar som jag ville lägga på familjen
Det är svårt, under de senaste två månaderna har jag genomgående fått höra orden

- Du måste ta det lugnt, du måste tänka på dig själv...

Det är just det jag försöker göra, det är just därför jag inte kan, orkar eller vill göra något mer än att just bara vara utan några som helst krav utifrån
Jag har bra dagar eller rättare sagt jag har bra stunder men dom tillfällena vet jag aldrig om innan
Ibland dyker dom stunderna upp flera gånger under en och samma dag, ibland kan det gå dagar emellan dessa stunder
Jag kan känna mig pigg och på gång ena minuten för att bara en kort stund efter få en gummiklubba i huvudet och känna hur all energi och ork rinner ur mig
Det är svårt att förklara för en som inte varit där själv och jag begär inte att folk ska förstå men jag önskar att respekten fanns där, respekten för att det just nu är "Offläge"
Respekten och hänsynen  till att jag just nu måste få använda den lilla nergi jag har till mig själv i första hand och till familjen i andra hand 
- allt annat är rätt oviktigt just nu


Givetvis finns det måsten som helt enkelt måste göras men det är måsten jag styr över själv
Picasso måste ut och rastas, Juni måste ses till och ridas men just dom två detaljerna kan jag styra över själv när och hur dom ska ske och mer än en gång har vi skjutit på både stallbesök och promenad ett par timmar just för att energin inte funnits där
Det finns också tillfällen då jag på förhand vet att jag kommer att få betala dyrt efteråt men att det i slutänden får vara värt det
Stinas dop nu i helgen som var var just ett sånt tillfälle, även om vi gjorde vad vi kunde för att helgen skulle bli så smidig som möjligt och jag egentligen inte gjorde mer än att bara vara så var kroppen snabb med att slå på varningsklockorna och tala om att den inte riktigt var redo för utflykter som denna och den lilla energi som fyllts på dränerades snabbt och zombie läge infann sig och för min del var det bara att gilla läget och stänga av allt och låta kroppen bestämma takten



Just nu är det Här & Nu som gäller och finns det något jag önskar mer än allt annat så är det att allt ska återgå till det normala igen och det gärna så fort som möjligt, helst redan igår...







måndag 7 november 2016

Äntligen...

... måndag

Som mamma är det väl inte helt politiskt korrekt att utbrista i ett
- Äntligen måndag och vardag igen!
Men hur mycket jag än älskar mitt barn och uppskattar att vara tillsammans med henne så har allt en gräns och den gränsen nåddes nog idag när Höstlovet började sjunga på sista refrängen

Vi startade redan veckan innan höstlovet med att Linn opererade bort sina halsmandlar på måndagen vilket då innebar att Linn fick en "extra" vecka hemma tillsammans med mig
Utgångsläget för det hela var inte det allra bästa med tanke på att jag fortfarande inte på långa vägar återhämtat mig efter min dubbelsidiga lunginflammation och eftersom Paul precis höll på att avsluta sitt gamla jobb för att börja på ett nytt så var det liksom inte läge för honom att vabba och ta hand om Linn, alternativet hade varit att skjuta på operationen men med tanke på att vi redan väntat sen i början av mars i år så kändes det föga lockande att tacka nej och sen invänta på ett nytt operationsdatum som förmodligen hade blivit om sådär en  två-tre månader så det var liksom bara att bita ihop, gilla läget och tillsammans göra det allra bästa av situationen
Som tur var så gick både  Linns operation och återhämtningen efteråt för Linns del hur bra som helst, inte alltför ont och tack vare lyckan över att äntligen kunna äta utan att känna kväljningar så var Linn snabbt på banan igen när det gällde att äta och därmed rann energin till och hon var snabbt i sitt vanliga esse igen



Självklart har jag haft tid att kunna vila och ta det lugnt under de här två veckorna, något annat hade varit otänkbart eftersom min kropp mycket tydligt visat att det har varit vila, vila och åter vila som har gällt
Men även om jag har vilat och tagit det lugnt så är det ju ändå så att det hela tiden skett på lite på andras villkor, som mamma, matte , fru - ja what ever så går det liksom inte att stänga av livet till 100% hur mycket man än skulle vilja
Och även om Linn fixat både frukost, lunch & mellis på egen hand så har jag ju funnits med i bakgrunden och förutom att finnas till för för Linn så har det varit både läkarbesök, röntgen mfl andra tider att passa så...



... ja även den här mamma har en gräns och det känns som om jag nått fram dit nu efter att ha umgåtts med Linn i princip dygnets alla vakna timmar under drygt två veckors tid, två veckor då min ork och energi legat på en nivå som befunnit sig  så långt, långt ifrån min normala energinivå som det överhuvudtaget är möjligt att komma utan att hamna i ett zombieliknande tillstånd och många gånger under de här tiden har jag känt att nu orkar jag inte mer, nu ger jag upp...




... så, ja i morgonbitti tänker jag utropa ett
- Äntligen måndag
och jag tänker göra det utan vare sig att skämmas eller drabbas av dåligt samvete och när jag väl utropat dessa ord ska jag njuta av att göra i princip ingenting under de timmarna som Linn är i skolan
Jag ska bara vila, vila, vila och kanske framförallt njuta av tystnaden´
I morgon är det "min" dag, på tisdag ska jag så smått börja kravla mig tillbaka till vardagen igen men jag ska kravla långsamt och stilla och med många vilopauser för även om jag känner att energinivåerna i kroppen så sakteliga börjar fyllas på så är jag väl medveten om att mitt energilager är i princip tomt...