Jag och...

... mina fobier

 

 

Det finns en sak jag ogillar skarpt

- köra bil i "stan"

- Parkera, speciellt då i parkeringsgarage

 

Ja nu är ju inte Karolinska Sjukhuset direkt "stan" men det är mycket bilar, trångt och...

 

 

 

... ja helt enkelt inte mina hemtrakter

I dag ska Linn till Astrid Lindgrens och göra en magnetröntgen och konstigt nog så är det inte "köra bil & leta parkering" som snurrat i hjärnan på mig och stört min nattsömn

 

Jag menar den som känner mig vet att jag i vanliga fall hade ägnat större delen av natten innan ett sånt här äventyr åt att ligga och memorera vägen dit, förberett mig på alla ev moment som kan uppstå när man befinner sig på trånga parkeringar, i trånga parkeringshus osv men nu i natt är det helt andra känslor som stört nattsömnen

 

 

I natt har dygnen på Irland och tiden på Astrid Lindgrens barnsjukhus spelats upp framför ögonen på mig, det känns som om varenda liten detalj och känsla har lekt tafatt inne i huvudet på mig och jag har känt en enorm olust över att behöva gå in genom entrén till Al igen

Och återigen har vi det där med förnuft och känslor eller kanske samarbetet mellan känslor och logik

Just nu känns ju inte tankeverksamheten speciellt logisk

Jag menar vad har jag att gruva mig för egentligen ?

Linn är ju utskriven, hon mår bra och känns stabilare och starkare för varje dag

Logiskt så borde jag ju känna "Fasiken vad skönt att det gick så bra", mina känslor och  min tacksamheten över Linns tid på AL borde ju bädda in mig i mjuk bomull istället för att lägga sig som en mörk grå dimma

Alla om och men borde ju sakta smyga ut bakvägen och känna sig besegrade av Linns enorma kämpaglöd och livsvilja

Men under den senaste veckan har jag gång på gång blivit påmind om att känslor sällan är speciellt logiska, dom tar liksom sin egen väg

Eller så är det kanske så att känslorna är logiska, kanske måste dom få fara ut och vandra sina konstiga små omvägar inne i hjärnkontoret på en för att så småningom lägga sig till ro och hitta sitt lugn...