Så var det ...

... det här med att gå vidare

Det är möjligt att jag är känslig, att jag kanske läser in för mycket och överdriver min reaktion men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra varför man väljer att uppmärksamma en dag som för länge sedan mist sin betydelse

Visst händer det att även jag tänker tillbaka på det som varit men det stannar just vid tanken eftersom jag en gång gjorde ett val att gå vidare 

Det skulle liksom aldrig falla mig in att öppet påminna och uppmärsamma en dag/händelse som inte längre är en del av mitt liv

Det är möjligt att jag övertolkar men i mina ögon blir det enbart ett desperat försök att "pinka revir" och påminna omgivningen om ens existens och det som en gång var

En önskan om att inte bli bortglömd...

Jag borde inte bry mig men jag gör det och kanske gör jag det för att det är ett känsligt och jobbigt ämne där jag fortfarande känner att jag inte har kontroll

Ett ämne som är som ett svart hål med tusen frågor som aldrig blir besvarade

Kanske reagerar jag som jag gör just för att jag är kvinna och är väl medveten om hur vi  kvinnor ibland väljer att  med oskyldig min "spela spel" och vara långt mer beräknande och sluga än vad någon  man någonsin kommer att inse...