Saker jag inte...

… trodde om mig själv

* Att jag skulle börja motionera och dessutom tycka att det är roligt

*Att jag skulle springa Tjejmilen, Midnattsloppet, eller ja att springa var väl att ta i men jag har i alla fall på något sätt genomfört Tjejmilen två gånger, Midnattsloppet en gång och även Sickla gruvlopp

* Att jag skulle anmäla mig och dessutom genomföra två terminer med Mi Fiesta, dvs dansa i grupp

* Att jag skulle anmäla mig till ett Bootcamp

Men undrens tid är inte förbi och jag har gjort det ovanstående, det där som tidigare bara var ett enda stort big NO NO och helt enkelt inte funnits med på kartan i min värld och nu när jag har provat på det så förstår jag inte riktigt varför jag inte har gjort det tidigare

Jag förstår inte varför det där med att träna i grupp tidigare har känts så otroligt läskigt och så totalt främmande för mig eller jo egentligen vet jag ju vad och varför jag tänkt och känt som jag har gjort men nu med facit i handen kan jag mest känna att det har varit så otroligt korkat att de tankarna och de känslorna fått mig att avstå eftersom det egentligen inte funnits någon relevans för dom eller så kanske det har det bara det att jag nu haft turen att hamna på rätt plats med rätt personer omkring mig

På Stockholm BootCamp Factory har jag haft turen att få träna med både Alexandra och Charlotte och mina fördomar om att det skulle vara snorkiga och stroppiga instruktörer och bara skulle vara vältränade "lattemammor" och machosnubbar på såna här ställen var just bara fördomar, vi som tränar är en salig blandning av helt "vanliga" människor dvs somliga har varit elitidrottare, somliga motionärer, andra har tränat tidigare men haft uppehåll, en och annan blivande mamma, kanske även någon "lattemamma" och en del nybörjare

- Ja kort sagt en salig blandning av alla sorter

och det skönaste av allt är att vi alla tränar på våra egna villkor och efter våra egna förutsättningar och att vi alla är där av en och samma anledning

-  vi vill bli starkare 

och under tiden vi kämpar på, under tiden vi  pressar oss till vårt yttersta och även peppar varandra så skapar vi tillsammans en otroligt härlig stämning i lokalen

 En stämning som gör att jag trots att jag är så slut efter ett pass att det känns som om kroppen skulle strejka vilken minut som helst och bara vill lägga sig ner och dö en stund så börjar jag redan då längta till nästa pass och egentligen så är det helt galet att förstå att jag nu under januari och februari ska utsätta mig för Hardcorpass två gånger/vecka

Inte nog med det, nästa vecka drar  Mi Fiestan igång igen

Mi Fiestan som är så rolig att den på något vis inte känns som en träning utan bara som en helt underbar timme som trots att svetten lackar pulsen ökar och kroppen är rejält trött efteråt så totalt fyller på kroppen med måbra endorfiner
 En timme där jag trots att jag är smidig som ett kylskåp och har noll taktkänsla ändå på något vis glömmer dom detaljerna och bara  älskar att få "dansa loss" utan att bekymra mig det minsta om jag tar ett felsteg eller två eller ve och fasa om någon skulle se det!!!

 Men på något konstigt sätt så har jag fortfarande lite svårt att ta in att jag faktiskt skriver Helen och dans i en och samma mening

- Hur gick det till liksom?

Hur får man ihop det?

Jag vet inte hur men Sara som håller i Mi Fiestan lyckas precis som Alexandra och Charlotte att dela med sig av sin egen energi och vara så grymt inspirerande att jag liksom glömmer bort att jag inte är bekväm med gruppträning, att jag inte kan dansa, att jag inte kan träna, att jag inte kan...

… när allt kommer omkring så kan jag faktiskt en hel del och även om jag tvivlar ibland så har jag modet att våga utmana mig själv

Jag vågar prova nya saker och jag gör det utan att tänka alltför mycket på vad andra runt omkring tycker och tänker för hur det än är så när allt kommer omkring är vi alla så upptagna med att göra det vi själva gör att vi helt enkelt inte har tid att hinna snegla på hur "alla andra" gör 

Och även om det på något sätt är lite tragiskt att en massa fåniga tankar, känslor och rädslan för det okända  fått mig att avstå från så många saker under så många år så är det ändå någonstans en rätt häftig känsla att som snart 55åring upptäcka att det aldrig är för sent att lära sig nya saker och att man faktiskt kan mer än man tror om man bara vågar ta steget och utmana sig själv och sina demoner