... en klapp på axeln
Ja, jag är nog banne mig även värd en high five och ett
- Bra jobbat bruden !
Eller kanske tummen upp och ett
- Du fixade det !
Hur som helst, idag är jag lite stolt över mig själv eller rättare sagt stolt över att jag lyckades plocka fram lite beslutsamhet, envishet och jädrar anamma och faktiskt fixade något som jag verkligen känt ångest och stor fasa inför dvs
- Gastroskopi
I dag var det dags för den berömda undersökningen, direkt när jag hörde att kirurgen ville göra en gastroskopi för att se om det ev fanns någon förträngning eller något stopp som skulle kunna vara orsaken till de kramper jag får när jag äter så tänkte jag direkt
- Aldrig att jag gör det i vaket tillstånd !
När så kallelsen med datumet och tiden damp ner i lådan kunde jag även läsa att undersökningen gjordes med lokalbedövning men att man vid behov kunde få lugnande men då skulle man vara tvungen att bli kvar på mottagningen ett par timmar efteråt och man fick inte köra bil på 10 timmar
Spelar roll tänkte jag, det finns bussar och att promenera är bara skönt numera och i värsta fall så finns ju taxi att ta till
Ja, det var min plan ända fram tills i lördags då vi var på IKEA och köpte nya möbler till vardagsrummet
- möbler som ska levereras på onsdag och eftersom söndagen var fullbokad med stall och fix i trädgården, måndag med en dagskryssning till Mariehamn så insåg jag att jag inte hade tid att vara "mosig" under tisdagseftermiddagen så det var bara att gilla läget och ställa in mig på att plocka fram urkvinnan inom mig och ta tjuren vid hornen och genomföra det hela med enbart lokalbedövning
När jag kom till mottagningen och träffade sköterskan talade hon om att planen var att jag skulle få sova lätt så att kirurgen skulle kunna åtgärda en ev förträngning direkt men när sköterskan hörde att jag var inställd på att genomföra undersökningen med enbart lokalbedövning så bestämde vi jag skulle börja med enbart lokalbedövning men hon skulle sätta en kanyl och göra alla förberedelser så om kirurgen ville åtgärda något så skulle dom snabbt kunna ge mig lugnande
Undersökningen gick...
... ja, jag överlevde ju onekligen men det var nog blend det värsta jag har varit med om
Fy f*n rent ut sagt, jag kan ju inte säga att det gjorde ont men det var fruktansvärt obehagligt när dom förde ner slangen och jag har nog aldrig känt sån panik som under de sekunderna men på något sätt så lyckades jag fokusera och koncentrera mig på andningen och genomlida det hela och efteråt var jag grymt stolt över mig själv som dels hade tagit beslutet att göra det enbart med lokalbedövning och inte ta den smidigaste vägen och sova lite lätt men även grymt stolt över hur jag hanterade alla känslorna och paniken under själva undersökningen
- stor klapp på axeln till mig själv
Extra skönt kändes det att kirurgen inte såg några konstigheter alls, tvärtom han var väldigt nöjd med det han såg allt såg hur fint som helst ut men min sleeve är ju medvetet extremt tight gjord så han förstod gott och väl att jag bara klarar av ca 1/2 dl åt gången
Så länge jag klarar av att ha det såhär rent psykiskt, fysiskt och socialt så ska vi avvakta eftersom sleeven naturligt kommer att töja sig något och därmed lösa problemet, det gäller bara att orka vänta ut det
Alternativet är att han "töjer" sleeven lite men eftersom den sen även kommer att töja sig naturligt så skulle ett sånt ingrepp göra att lite av effekten med operationen skulle försvinna
Vi bestämde att vi skulle höras om två-tre veckor och checka av hur jag mår och hur det känns och för min del känns det mer än ok
För mig var det viktigast att få veta att allt ser bra ut, att det inte är något "fel"
För även om jag pga av att jag inte får i mig tillräckligt med energi och känner att orken tryter emellanåt så mår jag ju bättre än på väldigt, väldigt länge och fördelarna är så många och pluskontot är så överfullt att den där lilla, lilla detaljen med kramperna och tröttheten är liksom ingenting jag egentligen lider av eller något jag lägger fokus på snarare tvärtom
Det är helt enkelt bara att ta ett djupt andetag, ha tålamod och vänta ut medans kroppen och jag vänjer oss vid vårt nya liv tillsammans och under den tiden tänker jag fortsätta att njuta av att ha fått livet tillbaka..
