Midnattsloppet...

… och jag

När semestern började gå mot sitt slut och det kändes som allra motigast med morgonrundorna,

då när orken liksom inte fanns där just då dök mailet upp

"Grattis, du har vunnit en startplats i Midnattsloppet"

Vad då Grattis? 

Just den dagen kändes mailet som ett hånleende och jag undrade stilla inom mig hur jag kunde vara så korkad att tävla om en startplats, varför liksom?

Och varför skulle jag vinna just den tävlingen?

Jag beslöt mig till slut för att anmäla mig till 5km och i samma minut som jag klickade iväg min anmälan började tankarna maila på än värre och i ärlighetens namn var det mest negativa tankar som tog fart och snurrade runt i huvudet på mig förmodligen mest beroende på att det kändes så otroligt tungt och jobbigt att träna just då

Trots fyra veckors målmedveten träning stod jag och stampade på samma ställe som innan semestern

Jag hade på något sätt inbillat mig att bara jag kom igång och fick till en vana med mina morgonrundor så skulle jag sakta men säkert känna att det gick lättare och lättare men just där och då kändes det precis tvärtom

Viljan fanns där men inte orken, lusten

Det kändes bara tungt, som att röra sig i motvind med betongskor på fötterna men jag bestämde mig för att inte ge upp utan kämpa vidare och sakta, sakta började glädjen och lusten infinna sig

Det blev roligt att träna och någonstans tändes den lilla lågan inom mig

- Jag skulle ställa upp i Midnattsloppet och jag skulle göra det med glädje

Dagarna gick, lusten, orken kom sakta tillbaka, jag hittade motivationen igen och det kändes roligt

Dvs ända fram tills jag satte mig ner och läste på om loppet och insåg att det fanns en tidsgräns på 45min

Jag som med nöd och näppe hade jobbat mig ner till att närma mig att springa 1 km på 9 min kände att rullgardinen drogs ner

Att springa en, kanske två kilometer efter varandra på nio minuter kanske skulle gå men 5km på raken, skulle inte tro det

Men jag kämpade på och helt plötsligt var dagen inne

Hela gårdagen var en enda lång ångest i väntan på kvällen

Mer än en gång bestämde jag mig för att strunta i det hela

Jag var helt övertygad om att alla andra som sprang skulle vara värsta atleterna, supertränade till max så mina tankar gick i banorna att hellre avstå än att misslyckas men varje gång jag tyst bestämde mig för att kasta in handduken så var det någon som tippade över mig på rätt spår igen

Jag hade pepp från många håll, familj och vänner som trodde på mig när jag själv sviktade

Strax före 23 stod jag där i startfållan tillsammans med massor av andra människor i varierande ålder och storlek och tillsammans sjöng vi "Just idag är jag stark, just i dag mår jag bra..." och sen räknade vi ner 10, 9, 8, 7....

… och iväg

Och jag joggade, det gick otroligt lätt

De tre första kilometrarna gick helt ok att springa

Dock hade jag ingen som helst koll på hur jag låg till tidsmässigt eftersom jag inte hade någon klocka

Någonstans mellan 3 och 4 kilometer tog det stopp eller ja krafterna sinade en aning i backen upp mot Mosebacke men när jag passerade 4km skylten kände jag 

- Ok, jag kommer att ta mig i mål, förmodligen på sådär 55-60 minuter 

Tiden kändes inte längre så viktig utan det viktigaste var känslan av att jag faktiskt skulle orka genomföra det hela

Kvällen innan hade jag fixat en spellista på Spotify som var drygt 60 minuter lång

Låtarna var noga valda och tanken var att efter ca 41 minuter skulle jag ha "Utan er" med Lundell i lurarna och på så vis peppa mig den sista biten

Nu blev det inte riktigt så, av någon anledning hamnade spellistan i "shuffelmode" så låtarna serverades lite hel vilt men det magiska inträffade när jag närmade mig upploppet och kunde skymta klockan framme vid mål visade den 23:34:01 dvs jag hade exakt 50 sekunder på att ta mig i mål och i samma stund som jag insåg det sjöng Lundell ( vem annars ) 

- Håll fast vid din dröm, 

Lyssna till ditt hjärtas röst...

 Jag vet  inte riktigt varifrån jag fick dom där sista krafterna men jag lyckades uppbringa lite energi och med 39 sekunder till godo gick jag i mål på 44:21

Och, jo jag var trött, stum i benen, hade ont i knät, var svettig som få men mest av allt kände jag mig så sjukt stolt och nöjd

Jag tror faktiskt inte att jag har tyckt om mig själv så mycket som jag gjorde just där och då 

I dag har jag gått som på moln, lätt adrenalinstinn och jag är fortfarande grymt stolt och imponerad över mig själv men lite, lite grämer jag mig över att jag inte hade någon klocka att checka tiden på,

hade jag haft lite mer koll på tiden hade jag nog kunnat lägga in ytterligare en växel och kanske kommit in på 42-43 minuter

Men å andra sidan spelar det ju ingen större roll i det hela för var det något jag lärde mig under gårdagen så var det att inte stirra mig blind på tiden

Jag har under sommaren haft som mål att komma under 9 min per km, någon enstaka gång har jag varit där och sniffat vid någon enstaka km

Under Midnattsloppet var min snittttid per kilometer 8:38 så from nu ska jag inte stirra mig blind på tiden utan mer koncentrera mig på själva löpningen,

att orka springa allt längre sträckor

En annan sak jag lärde mig var att jag kan betydligt mer än vad jag tror och att jag har betydligt mer djävlar anamma i mig än jag anar och att jag måste jobba på att sätta mer press på mig själv när jag tränar, nu ger jag upp rätt lätt, det blir ofta att jag ger upp och börjar gå så fort det tar emot, i går under loppet var det ju lite annorlunda

Istället för att ge upp tänkte jag

- Jag springer fram till den där funktionären, sen går jag en bit

När jag väl var framme vid just den platsen bestämde jag mig för ett nytt mål, och ett nytt mål och ett nytt osv innan jag till slut gav upp

- just den peppen måste jag bli bättre på och plocka fram den där lilla tävlingsmänniskan i mig även när jag bara är ute på en vanlig simpel rnda härhemma

Att inte ge upp, att alltid försöka lite till...