I´m...

... back

 

Ja iallafall har jag styrt upp lite på banan igen

Efter att ha känt mig som en zombie ett tag så börjar jag känna att det finns hopp om livet och det är ju alltid en liten början

Ett litet steg i rätt riktining är att jag bestämt mig för att "hålla" mina arbetstider och jag tycker nog att jag lyckats riktigt bra den här veckan

- tjugo minuters övertid i måndags, tio minuter igår och idag flexade jag ut en halvtimme tidigare

Min arbetssituation har blivit avsevärt bättre, den här veckan har jag suttit lite på "undantaget" dvs suttit borta i gamla "larmrummet" och därmed sluppit svara i  telefonen och kunnat jobba ostört utan att bli avbruten av telefonsamtal stup i kvarten och därmed kunnat koncentrera mig på enbart planering och bemanning vilket varit toppenskönt och inte alls känts lika stressigt som tidigare

Så med viss tillförsikt ser jag fram emot ljusare tider på många olika sätt

 

 

 

 



Förlåt...

... kära bloggvänner

 

 

Jag vet att bloggvärden och kommenteringen bygger på ett "ge & ta"

Man läser varandras bloggar, kommenterar och håller flödet flytande

Just nu har mitt flöde "stannat av" men jag kommer igen...

Jag känner inte...

... igen mig själv

 

 

och det är en rätt skrämmande känsla

Det finns liksom ingen energi, glädje eller lust kvar

Trots att jag är så trött så att det hela tiden snurrar inne i skallen på mig och det känns som om jag skulle kunna somna stående så har jag de senaste nätterna sovit urdåligt, när jag väl har somnat har jag drömt om telefoner som ringer, folk som sjukanmäler sig i parti och minut, listor med kundärenden som måste ändras, saker som måste noteras osv osv osv

Jag har hela tiden en gnagande känsla av hunger men så fort jag tänker tanken att äta kommer illamåendet smygande och när jag väl försöker mig på att äta så växer tuggorna i munnen
Förnuftet säger att jag både måste äta och dricka men lättaste utvägen är att bara helt skippa dessa bitar och använda den lilla energin som finns till annat

En sån simpel sak som att ge marsvinen mat känns nästintill som ett oöverstigligt berg, att fundera på matlagning, disk, tvätt har helt kopplats bort från min hjärna

 

I går tog jag mig igenom ännu ett maratonpass på jobbet -  tio och en halvtimme och det givetvis utan någon som helst form av rast och som krydda på moset fick både jag och min närmaste medarbetare ta emot några  rejäla  utskällningar som avslutades med

 

- Jag vet att det är fel att skälla på er men vem annars ska jag skälla på...

 

Jomen tack, vi planerare är ju totalt okänsliga och har ju dessutom rejält  betalt ( ja det är ju iallafall vad de flesta tror ) för att agera soptunnor och ta emot allt skit

Det är tur att det finns några som kommer med  uppmuntrande ord, en klapp på axel eller bara en förstående nickning -  små gester som i dagsläget betyder oerhört mycke och faktiskt är det som håller en kvar på banan när man undrar hur man ska ta sig igenom nästa minut utan att bryta ihop

 

 

I dag står "Nötknäpparen" på Kungliga Operan på agendan

Biljetterna är beställda sen länge och något hela familjen sett fram emot men just nu känner jag att jag helst av allt vill stanna hemma, krypa ner under täcket och bara vara

Jag funderar förtvivlat på hur jag ska samla ihop ork, energi o lust för att under några timmar bara vara tillsammans med Paul och Linn och framför allt ge Linn den tid, kärlek och engagemang hon är värd men jag känner mig bara helt tom...