Som en...

... Berg & dalbana

Just nu är tillvaron lite som en berg & dalbana där känslorna lever sitt eget lilla liv och ständigt befinner sig i rörelse

Med tanke på allt som hänt men kanske framför allt som inte hänt så är det kanske inte så konstigt att det kommer stunder då känslorna plötsligt får fart och likt en snöstorm virvlar in i hjärtat och skjuter vassa ispikar och gör fysiskt ont på ett sätt som jag inte trodde var möjligt

Det kanske inte är så konstigt att det kommer stunder då allt stannar upp och hjärtat snörps ihop och bara gör ont, ont, ont på ett så påtagligt sätt att det nästan blir lite skrämmande

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att känslor skulle kunna göra så fysiskt ont som dom faktiskt gör

I det stora hela flyter dagarna på ganska ok

Ja det finns stunder då jag kan känna lugn och ro för en kort stund

Stunder då känslorna är hanterbara och allt känns helt ok men så räcker det med ett litet ord, ett minne som dyker upp

En tanke...

... och vips slår känslorna till och river upp såren

sår som inte fått chansen att läka,

sår som inte blivit omhändertagna

Känslor som bara lämnats, frågor utan svar...

Så var det det här med...

... att förlåta

Det här med att förlåta är inte alltid så enkelt och självklart och det finns de bland mina vänner som undrar hur det ens är möjligt att jag är villig att förlåta och ge vår kärlek en chans och om sanningen ska fram så var det inget enkelt beslut och det finns stunder då även jag undrar hur det kommer sig och varför jag bestämt mig för att välja den här vägen 

Det finns stunder då det gör så ont att det känns som att hjärtat ska slitas i bitar och hela jag känns som ett enda stort öppet blödande sår och den enklaste vägen ut ur smärtan  vore att bara lämna allt, försöka glömma, låta hatet blomma ut och sen bara gå vidare

Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att kunna förstå varför det hände

För hur det än är så har jag också befunnit mig i lägen där jag haft tillfället att göra samma val men för mig gick det aldrig så långt

För mig var det så självklart att det löftet jag än gång gav om att älska i lust och nöd var ett löfte jag gav av kärlek och något som inte var bara något som sas helt random för att det liksom tillhörde vigselakten och kändes så enkelt och rätt att säga just då

Men mest av allt har mitt val berott på att jag verkligen försöker leva efter mottot "Behandla andra som du själv vill bli behandlad"

Ett motto det inte är helt enkelt att leva efter men om man varje gång man ställs inför tveksamma val tar sig några sekunder, stannar upp och tänker efter så kanske saker och ting hamnar i ett annat läge och det val man precis var på väg att göra känns  kanske inte så självklart längre eller i alla fall blir ett val som är lite svårare att göra

Men nu gjordes valet, vi hamnade där vi är idag och att förlåta har inte varit något lätt beslut att ta men även här slingrar sig "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" in och vill säga sitt

Om jag nu hade gjort en dumhet, om jag nu hade svikit och sårat någon på det allra värsta tänkbara sättet och sen insett att det var fel, att jag ångrade mig

ja då skulle jag önska att den personen kunde se bakom sveket, bakom lögnerna och istället för att fylla hjärtat med hat i allafall försökte förstå vad som hänt och varför och att den personen  tillsammans  med mig sen ville hitta en väg tillbaka till kärleken igen

Det är inte lätt att förlåta,

det är inte lätt att gå vidare efter ett svek

Det gör fortfarande otroligt ont och vägen tillbaka kommer att vara allt annat än enkelt

Men jag skulle aldrig ha gjort det här valet om det inte var för att jag trodde på oss och på att vår kärlek är värd att kämpa för