Var är...

... min öde ö

Den där öde ön där jag bara kan få vara

Den där ön där jag bara kan få äta, sova & vila helt efter mina egna premisser

Den där ön där jag får vara helt ensam och samla energi och sakta  få hitta tillbaka till ett "normalt" liv helt i min egen takt utan att folk runt omkring pockar på och tycker att "Det är ju bara"

Kort sagt, jag längtar efter lugn och ro

Tid att få återhämta mig utan att behöva använda den lilla lilla energi som ibland infinner sig till sånt som andra anser vara viktigt just här och nu

Det är över två månader sen jag var sjuk men fortfarande befinner sig kroppen i ett läge där energin lyser med sin frånvaro

Två månader då jag nätt och jämt bara orkat finnas till

Två månader som innebär att det är en hel del "Måste-ska-bör göras" som har samlats på hög och lika många "måsten-.ska-bör" som det finns lika många finns det som anser att just det där specifika "måstet" är det allra viktigaste på listan och hur kan det vara jobbigt att bara göra det lilla, det tar ju bara två minuter

Ja det kanske är så att just den lilla saken tar just bara några få minuter men just dom få minutrarna kan vara dom  få minutrarna som jag så väl behövde få använda till att just bara vara

Dom där få minutrarna kanske jag hade behövt få använda till att göra något som jag kände att just jag ville göra just där och då när det äntligen infann sig lite energi

Eller så var det helt enkelt några få minutrar som jag ville lägga på familjen

Det är svårt, under de senaste två månaderna har jag genomgående fått höra orden

- Du måste ta det lugnt, du måste tänka på dig själv...

Det är just det jag försöker göra, det är just därför jag inte kan, orkar eller vill göra något mer än att just bara vara utan några som helst krav utifrån

Jag har bra dagar eller rättare sagt jag har bra stunder men dom tillfällena vet jag aldrig om innan

Ibland dyker dom stunderna upp flera gånger under en och samma dag, ibland kan det gå dagar emellan dessa stunder

Jag kan känna mig pigg och på gång ena minuten för att bara en kort stund efter få en gummiklubba i huvudet och känna hur all energi och ork rinner ur mig

Det är svårt att förklara för en som inte varit där själv och jag begär inte att folk ska förstå men jag önskar att respekten fanns där, respekten för att det just nu är "Offläge"

Respekten och hänsynen  till att jag just nu måste få använda den lilla nergi jag har till mig själv i första hand och till familjen i andra hand 

- allt annat är rätt oviktigt just nu

Givetvis finns det måsten som helt enkelt måste göras men det är måsten jag styr över själv

Picasso måste ut och rastas, Juni måste ses till och ridas men just dom två detaljerna kan jag styra över själv när och hur dom ska ske och mer än en gång har vi skjutit på både stallbesök och promenad ett par timmar just för att energin inte funnits där

Det finns också tillfällen då jag på förhand vet att jag kommer att få betala dyrt efteråt men att det i slutänden får vara värt det

Stinas dop nu i helgen som var var just ett sånt tillfälle, även om vi gjorde vad vi kunde för att helgen skulle bli så smidig som möjligt och jag egentligen inte gjorde mer än att bara vara så var kroppen snabb med att slå på varningsklockorna och tala om att den inte riktigt var redo för utflykter som denna och den lilla energi som fyllts på dränerades snabbt och zombie läge infann sig och för min del var det bara att gilla läget och stänga av allt och låta kroppen bestämma takten

Just nu är det Här & Nu som gäller och finns det något jag önskar mer än allt annat så är det att allt ska återgå till det normala igen och det gärna så fort som möjligt, helst redan igår...

Äntligen...

... måndag

Som mamma är det väl inte helt politiskt korrekt att utbrista i ett

- Äntligen måndag och vardag igen!

Men hur mycket jag än älskar mitt barn och uppskattar att vara tillsammans med henne så har allt en gräns och den gränsen nåddes nog idag när Höstlovet började sjunga på sista refrängen

Vi startade redan veckan innan höstlovet med att Linn opererade bort sina halsmandlar på måndagen vilket då innebar att Linn fick en "extra" vecka hemma tillsammans med mig

Utgångsläget för det hela var inte det allra bästa med tanke på att jag fortfarande inte på långa vägar återhämtat mig efter min dubbelsidiga lunginflammation och eftersom Paul precis höll på att avsluta sitt gamla jobb för att börja på ett nytt så var det liksom inte läge för honom att vabba och ta hand om Linn, alternativet hade varit att skjuta på operationen men med tanke på att vi redan väntat sen i början av mars i år så kändes det föga lockande att tacka nej och sen invänta på ett nytt operationsdatum som förmodligen hade blivit om sådär en  två-tre månader så det var liksom bara att bita ihop, gilla läget och tillsammans göra det allra bästa av situationen

Som tur var så gick både  Linns operation och återhämtningen efteråt för Linns del hur bra som helst, inte alltför ont och tack vare lyckan över att äntligen kunna äta utan att känna kväljningar så var Linn snabbt på banan igen när det gällde att äta och därmed rann energin till och hon var snabbt i sitt vanliga esse igen

Självklart har jag haft tid att kunna vila och ta det lugnt under de här två veckorna, något annat hade varit otänkbart eftersom min kropp mycket tydligt visat att det har varit vila, vila och åter vila som har gällt

Men även om jag har vilat och tagit det lugnt så är det ju ändå så att det hela tiden skett på lite på andras villkor, som mamma, matte , fru - ja what ever så går det liksom inte att stänga av livet till 100% hur mycket man än skulle vilja

Och även om Linn fixat både frukost, lunch & mellis på egen hand så har jag ju funnits med i bakgrunden och förutom att finnas till för för Linn så har det varit både läkarbesök, röntgen mfl andra tider att passa så...

... ja även den här mamma har en gräns och det känns som om jag nått fram dit nu efter att ha umgåtts med Linn i princip dygnets alla vakna timmar under drygt två veckors tid, två veckor då min ork och energi legat på en nivå som befunnit sig  så långt, långt ifrån min normala energinivå som det överhuvudtaget är möjligt att komma utan att hamna i ett zombieliknande tillstånd och många gånger under de här tiden har jag känt att nu orkar jag inte mer, nu ger jag upp...

... så, ja i morgonbitti tänker jag utropa ett

- Äntligen måndag

och jag tänker göra det utan vare sig att skämmas eller drabbas av dåligt samvete och när jag väl utropat dessa ord ska jag njuta av att göra i princip ingenting under de timmarna som Linn är i skolan

Jag ska bara vila, vila, vila och kanske framförallt njuta av tystnaden´

I morgon är det "min" dag, på tisdag ska jag så smått börja kravla mig tillbaka till vardagen igen men jag ska kravla långsamt och stilla och med många vilopauser för även om jag känner att energinivåerna i kroppen så sakteliga börjar fyllas på så är jag väl medveten om att mitt energilager är i princip tomt...

  

  

 

En tvättmajors...

... bekännelser

Tvättmajoren har förmodligen funnits inom mig sen födseln men den låg och grodde under de första åren för att sakta börja spira ut någon gång i tonåren med god hjälp av min mamma

Det var sommar och mamma skulle åka till sommarstugan tillsammans med mina två yngsta syskon medans jag som sommarjobbade stannade kvar hemma i Kungsängen tillsammans med pappa

Hemma var det mamma som skötte tvätten och hon gjorde det på sitt sätt  - punkt slut, ingen diskussion

Man fick gärna följa med och hålla henne sällskap i tvättstugan men tvätten tog hon hand om

Men i och med att mamma skulle vara borta så uppstod frågan

- Vem skulle sköta tvätten ?

Jag tror jag växte ett par centimeter när mamma sa

- Du får följa med till tvättstugan så ska jag visa dig hur du ska göra med tvätten och pappas skjortor !

Jag fick sen en lektion i hur man sorterar och där mina vänner var det inte ljust, mörkt & underkläder/lakan

Nej, nej det fanns några underkategorier och så var det det där med pappas skjortor, dom skulle sorteras på ett visst sätt och det viktigaste av allt

- Sättet dom skulle hängas på tork på

Jag lyssnade andäktigt på mammas instruktioner och minns att jag kände mig både stolt och glad över att ha fått det enorma förtroendet att ta hand om tvätten

När man tänker tillbaka så känns det hela lite bisarrt

- Hur svårt kunde det vara liksom

Nej, det är inte ett dugg svårt

- bara man följer mina enkla små regler

Små regler som med åren blivit ganska många men är man tvättmajor så är man

Härhemma har det gått så långt att det är jag som sköter tvätten, då får jag det som jag vill ha utan att få hybris och ångestattacker -  givetvis skrivet med ett leende på läpparna

Mina små tvättregler är ganska enkla

* Sortering

Allt sorteras i Svart, mörkt, mellan mörkt och lite ljusare mörkt och detsamma gäller även ljus tvätt

Ljus tvätt, lite ljusare tvätt, väldigt ljus tvätt

Vitt innebär tre sorteringskategorier - Helt vitt, vitt med ljust tryck och vitt med mörkt tryck

Sen har vi handdukar, lakan , underkläder och strumpor och där är jag inte ett dugg noga med färgerna tvätt som tvätt liksom

Alldeles självklart så sorterade jag babykläderna efter samma mönster och med skammens rodnad kan jag väl erkänna att Linn nog var närmare 3 år innan jag tyckte att det var ok att tvätta hennes kläder tillsammans med våra

Men det allra allra viktigast är nog tots allt  upphängningen av det nytvättade

Allt ska hängas efter ett visst schema och all tvätt ska givetvis skakas ut ordentligt

- ingen slarvigt, skrynklig och ihoptryckt tvätt på mina tvättlinor inte

Som sagt - plättlätt bara man gör som jag vill

Paul och jag har haft några små roliga incidenter där Tvättmajoren inom mig har orsakat kaos och ångest

En av gångerna var när jag väntade Linn och var inlagd på Danderyd i över 8 veckor och hade en kort permission samma dag som Paul hade bokat tvättstugan

Jag fick på nåder följa med ner i tvättstugan om jag lovade att bara titta på och inte göra något

Lättare sagt än gjort men givetvis följde jag med och när Paul helt enkelt bara tryckte in kläderna i en enda villervalla så kände jag hur Tvättmajoren inom mig gick fullständigt bananas

Det riktigt skar i min Tvättmajors hjärta när jag såg hur allt kategoriserades i en och samma kategori - Tvätt som skulle bli ren

En annan gång var när vi bodde på Familjevåningen under tiden som Linn låg i ECMO

En av kvällarna var vi tvungna att tvätta

- so far so good, jag var ju med och sorterade

Klockan var nog närmare elva på kvällen när vi skulle ta hand om vår torra tvätt och där stod vi två rätt trötta föräldrar och vek tvätten

Efter en stund gav Paul upp eftersom jag utan att tänka på det vek om den tvätt han så fint redan hade vikt ihop

- Han hade ju inte vikt tvätten på "mitt sätt"

Såhär efteråt kan vi skratta åt det hela att jag i den situationen vi befann oss i överhuvudtaget kunde bry mig om hur tvätten veks ihop...

Jag kan erkänna att jag förr kunde se folks tvättlinor och känna hur det började krypa i mig och få lusten  att jag skulle vilja gå fram till tvättlinan och skaka ut lite tvätt så den inte hängde som skrynkliga korvar

Jag minns också en gång när vi var och hälsade på mormor och när vi satt och drack kaffe kom en av grannarna ut och hängde sin tvätt och både mamma och mormor konstaterade att den där kvinnan minsann aldrig hade fått lära sig hur man skulle  hänga tvätten på ett snyggt sätt

*fniss*

Numera bryr jag mig inte det minsta om hur andra hänger sin tvätt, varför skulle jag liksom ?

Min tvätt är just min tvätt och den tar jag och Tvättmajoren hand om på allra bästa sätt och därför har vi i familjen tagit beslutet att jag ensam tar hand om tvätten

Man ska göra det man är bra på och i - mina ögon- är jag den allra bästa Tvättmajoren i den här familjen, ingen annan kommer ens i närheten av mig....

 

Tänk om...

...man  kunde

Stoppa ner dom här underbara Septemberdagarna som vi har kunnat njuta av den senaste tiden i en liten ask och sen när November och December är som allra mörkast och tristas och allt känns som mest hopplöst skulle man kunna glänta lite på locket och njuta av solen, värmen och alla härliga färger och fyllas med hopp om ljusare och varmare tider

På den ...

... tredje dagen

De tre första dagarna på "flytet" har gått förvånansvärt bra men visst kan jag erkänna att jag i nuläget bra gärna skulle vilja sätta tänderna i en knäckemacka med ost eller mula in en eller två nävar grillchips i munnen

Men att vilja och göra är långt ifrån samma sak

Om elva dagar är det dags att göra sig kvitt en del av magsäcken och tills dess ska jag nå det av kirurgen  första uppsatta  "viktmålet" och dit har jag i dagsläget -3.6kg kvar att bli kvitt med och det ska jag absolut klara av

Såhär efter tre dagar med ett intag av enbart lågkalorishaker har jag märkt hur otroligt mycket jag stoppar i munnen utan att ens reflektera över det

 

* Fixar lunch till Linn och kommer på mig själv med att vara på väg att fiska upp en tortellini för att smaka av

* Vid middagen är jag på väg att sätta en gaffel i hennes spagetti och köttfärssås bara för att just smaka av

*Hjälper Linn att fixa en smörgås och vips skickar "smaka en oskiva reflexen" en signal till hjärnan som jag givetvis hinner stoppa

*Plockar lite härhemma och hittar en av Linns alla övergivna godispåsar och vips tittar ögat ner i påsen för att se om det finns en smarrig bit att smaka på

Ja, listan kan göras hur lång som helst men det sköna i det hela är att jag blivit uppmärksam på alla dessa små frestartillfällen och att jag varje gång lyckats avstyra det där "omedvetna" ätandet

Det är slut på sånt nu, f.r.o.m nu ska jag öva mig på att tänka på vad, varför & när jag stoppar saker i munnen, en stor och inte helt lätt förändring men samtidigt en helt livsavgörande förändring

Jag kan inte förändra det som har varit men vad som händer i framtiden ligger i mina händer och det är jag som styr och om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig känt mig så motiverad och laddad inför någonting som jag gör just nu

Jag känner mig lite som en galopphäst i startboxen

En häst som bara väntar på att få slänga sig ut på banan i full fart så fort startsignalen går

Nu har jag klarat tre dagar av "flytperioden" så nu är det bara elva dagar kvar av första etappen mot mitt nya liv och det är en riktigt underbar känsla som helt klart ger en betydligt härligare känsla än en hård knäckemacka med ost eller en näve chips....

 

Nu har resan börjat...

... på allvar

Ibland svänger det snabbt, för sådär en tio dagar sen fick jag beskedet att det skulle bli aktuellt för mig att opereras i slutet av oktober/början på november

Med viss besvikelse tog jag emot det beskedet men konstaterade att trots att jag hade hoppats på ett tidigare datum så kändes det ändå ok eftersom Linn skulle hinna operera bort sina halsmandlar innan det blev min tur att lägga mig på operationsbordet

Så jag började så smått förbereda mig mentalt och lägga upp en planering inför operationen

I tisdags var jag till VC pga av mina besvär med hjärtat och tillsammans konstaterade vi att även om det var ett tag fram till operationen så var den ändå inom räckhåll och att det nu bara var att gilla läget och anpassa tillvaron efter mitt mående dvs att bara ta det så lugnt som möjligt nu under hösten

När jag kom hem hittade jag ett brev från sjukhuset bland posten, öppnade och insåg att jag fått ett operationsdatum

Vid första anblicken läste jag 28 oktober och hann tänka

- Attans då krockar det ju med Linns operation innan jag sen insåg att det faktiskt stod 28 september

28 September ?

Shit, om två veckor alltså, helt sjukt men också alldeles underbart och det blev verkligen snabba puckar from igår är det "flyt" som gäller

Lågkalorishaker och ett intag av 8-900 kcal/dag

Första dagen av "flytet" gick galant och den andra har börjat i samma bana, jag är sjukt taggad och ser verkligen fram emot "mitt nya liv" med allt vad det innebär

Så nu kör jag, full fart mot framtiden !

Linn ser till...

... att hålla oss igång

Linn var hemma måndag & tisdag eftersom hon var förkyld och rosslade lite i luftrören men på tisdagseftermiddagen var hon så pass ok att vi bestämde att hon skulle gå i skolan på onsdagen

Tisdagkväll är ju = ridlektion och eftersom det stod hopplektion på agendan fanns det ingenting som kunde hålla Linn ifrån ridlektionen

Under em började Linn bli hes men det var inget vi tänkte på speciellt utan vi skämtade mest om att hon hade så ofantligt svårt att vara tyst och spara på rösten

Under ridlektionen kunde jag se att Linn besvärades allt mer av sin hosta och att hon kroknade allteftersom minutrarna gick

Efter ridlektionen skulle vi svänga förbi Ledinge och hämta upp Paul som kom med bussen och i bilen på väg dit klagade Linn över att hon kände sig mycket sämre och att hon hade jätteont i halsen och framme vid Ledinge hoppade Linn ur bilen för att "Få lite luft" i väntan på att Pauls buss skulle komma och sen gick allt väldigt snabbt...

... från den ena sekunden till den andra fick Linn helt plötsligt svårt att andas

Där stod vi i mörkret på en öde parkeringsplats helt solo

Jag sa åt Linn att sätta sig i bilen så att vi kunde åka in till Norrtälje snabbt

Linn satte sig i bilen men kastade sig ut lika fort och vägrade sen sätta sig i bilen igen eftersom hon inte fick någon luft

Linn var likblek i ansiktet och läpparna mörka och i det läget kände jag att det var 112 som gällde

Tjejen som svarade hörde direkt hur Linn "rosslade" intill mig och lugnade mig med

- Jag har skickat en ambulans, dom åker från Norrtälje nu med blåljus

Minutrarna innan ambulansen kom var nog några av de längsta minutrarna i mitt liv

Ambulansen och Paul kom ungefär samtidigt och den var en oerhörd lättnad att slippa vara ensam med Linn

Dom hjälpte snabbt in Linn i ambulansen och den ena av dom började genast "jobba" med Linn

Han som skulle köra frågade om vilken prio han skulle köra efter och fick svaret

-En prio 1 helt klart, med blåljus men utan ljud...

I ambulansen in fick Linn inhalera och hon fick även Betapred och väl inne på KS fick hon snabbt en trippeldos Alvedon mot den höga febern

Efter drygt en och en halv timme var Linns andning normal igen och vi kunde återvända hem igen

Väl hemma igen stupade Linn och Paul i säng och somnade relativt snabbt men jag själv som på något märkligt vis behållit lugnet under hela pärsen fick världens adrenalin skjuts och givetvis triggades en massa minnen och känslor igång från hemresan från Orlando

Linn är fortfarande hemma från skolan, den envisa djupa skrällande hostan vill inte ge med sig men om allt fortsätter åt rätt håll så blir det skolan i morgon för vår älskade lilla skruttunge som med gott mod ser till att vi inte försoffas och slappnar av