En ny...

...kamrat

Nu har vi hälsat på och provridit Juni vid tre tillfällen och för Linns del var det kärlek vid första ögonkastet och efter första provridningen hade Juni helt klart flyttat in i Linns hjärta

Nu är det ju helt omöjligt att bilda sig en uppfattning om en ponny efter endast tre korta besök men magkänslan känns himla fin så det är med spänning vi ser fram emot måndagen då vi ska träffa Junis ägare och skriva ett fodervärdsavtal och efter det kan vi börja planera flytten till Syninge

Det har...

... gått fort på slutet

I oktober har vi haft Prinsessan i fem år,

fem år ?

Helt sanslöst, vart har tiden tagit vägen ?

När Prinsessan kom till oss var Linn nyss fyllda fem och Linn var så liten att  hennes fötter inte nådde  ner under sadelkåporna

Där och då började deras långa vandring tillsammans, en vandring som skulle kunna sammanfattas med två ord - Envishet & Kärlek

De envisas kamp startade, en kamp där Prinsessan till en början radade upp seger efter seger men i takt med att Linn växte och lärde sig allt mer om det här med ridning och hantering av små envisa ponnisar så fick Prinsessan allt oftare se sig som besegrad  och numera är det Linn som bär titeln "Envisast vinner" med stolthet men vägen dit har varit lång och hård och kantad av en och annan tår men som väl är så har tårarna blåsts iväg med massor av kärlek och mys och genom åren har det visat sig att Prinsessan är lika snäll och tålmodig som hon är envis och en härlig kamratskap har vuxit fram mellan Linn & Prinsessan 

Numera når Linn långt nedanför sadelkåporna, så långt ner att den dagen då hon inte kan rida Prinsessan längre närmar sig med stormsteg men en bästa vän släpper man ju inte bara sådär utan självklart hittar man nya sätt att umgås på tillsammans med sin bästa kompis och en liten ponny kan man göra mycket annat skoj med än att bara rida
Att tömköra/köra är ett ypperligt sätt att ha kul tillsammans på och det är något som både Linn och Prinsessan provat på tidigare, både tillsammans och var för sig 



Och för att Linn & Prinsessan ska få ut så mycket som möjligt tillsammans i framtiden bestämde vi oss för att börja från grunden så idag kom Carina Mattsson från  www.fyrspann.se och  och höll en lektion för Linn och Prinsessan
Prinsessan inledde med att visa sig från sin allra sämsta sida, dvs hon spelade upp hela sitt register av "jag tänker inte lyssna på er utan göra som jag själv vill" och jag började lite smått desperat titta mig om efter en skämskudde att gömma mig bakom men som tur var så insåg Prinsessan att hon inte hade så mycket att sätta emot och samarbetade så gott hon kunde utan att helt förlora sin heder
Linn lyckades hålla koncentrationen lektionen igenom och lyssnade noga på Carinas alla råd och tips och efteråt kände sig Linn riktigt laddad och redo för att börja jobba mot nya mål tillsammans med Prinsessan för även om vi så smått börjat titta efter en ny ponnykompis att rida på så har Prinsessan och Linn ( förhoppningsvis ) ha många roliga år tillsammans framför sig

Så nära...

... men ändå så länge sen

För ett år sedan längtade vi och förberedde oss som bäst inför vår hett efterlängtade resa till Orlando

Resan som vi sett fram emot så länge, äventyret som äntligen skulle bli av

Aldrig hade vi då kunnat föreställa oss att resan skulle få ett avslut som är varje förälders mardröm

Så längesen men fortfarande ändå så närvarande i min vardag då ett litet ord, en lukt, en filmsekvens, en hostning eller vad det nu kan vara hastigt kastar mig tillbaka till paniken på flygplanet, den där fruktansvärda förmiddagen på Irland då Linn kämpade för sitt liv, den lilla lättnaden och känslan av hopp som infann sig när Palle & hans team kom till Irland och gav oss en tro om att Linn skulle överleva

Så många minnen - både tunga och jobbiga men allra mest ljusa minnen av all den kärlek och omtanke vi möttes av både ombord på planet, av personalen på sjukhusen på Irland, okända människor i väntrummen, taxichauffören som körde oss till flygplatsen, den underbara personalen på ECMO, Kristina på Lekterapin, Linns underbara lärare Evelina, alla klasskamrater & deras föräldrar, lärarna & rektorn på Linns skola och framför allt av vår närmaste familj, våra släktingar och alla våra vänner

Snart ett år sedan, så längesen men ändå så närvarande och det är så det kanske måste få vara

Allt som händer oss kanske måste få vara närvarande i våra liv på ett eller annat sätt

Det är våra erfarenheter som formar oss till den vi är och den vi kommer att bli i framtiden

Även om det många gånger har känts tungt och efterdyningarna har varit jobbiga så är jag på något vis tacksam över att jag har fått den här erfarenhet för hur det än är så ur det hemska föddes ett hopp och en tro på medmänniskorna

- det finns så mycket kärlek där ute i världen, det gäller bara att stanna upp, se den och kanske framför allt att våga ta emot den...

Ett litet ps, artikeln om Linn i tidningen Land finns att läsa här

https://land.se/linn-9-nara-doden-pa-flyget-raddades-mirakulost/

Så var det det här med...

... vem man ska lyssna till

Eller kanske snarare vad man ska lyssna till

Hjärtat som säger en sak, magkänslan som säger något helt  annat eller hjärnan som befinner sig någonstans mittemellan och analyserar och serverar både logiska och ologiska förklaringar

Det är svårt och det enda jag med all säkerhet vet är att vem/vad jag än väljer att lyssna på så spelar det egentligen ingen roll eftersom man visserligen kan göra allt för att påverka men när det kommer till kritan så kan man aldrig styra någon annan än sig själv...

Om du inte är intresserad av svaret...

... ställ då inte frågan

Jag vet att många av ren artighet frågar - Hur är det ?

Men hur artigt är det att ställa frågan när man inte bryr sig det minsta lilla om hur personen man ställer frågan till mår ?

Hur artigt är det att ställa frågan och sen bara vifta bort svaret eftersom det inte var det svaret man förväntade sig att få ?

Hur artigt är det att ställa frågan om man sen inte har tid att lyssna ?

Jag har rent ut sagt dj*vligt svårt för folk som ställer frågor av artighet men som inte är det minsta lilla intresserade av ett ärligt svar

Jag kan liksom inte se artigheten i det hela, tvärtom jag tycker att det är grymt oartigt att vifta bort ett "Det är sådär" eller  ett "nte så bra" med ett leende och säga "Nu blir allt bättre..." eller varför inte den slitna klyschan "Bara du tittar framåt så..."

Jo tack, jag vet att allt blir bättre men just nu är det allt annat än bra och för tillfället känns det där "bättre" väldigt långt borta

Jo tack jag är väl medveten om att man ska blicka framåt men när ryggsäcken är packad till bristningsgränsen och lite till blir det lätt bakvikt och huvudet har en tendens att följa med kroppens rörelse och liksom falla bakåt och därmed låta blicken stirra upp i tomma intet och för att kunna och orka titta framåt krävs det att man får lite hjälp med att packa om ryggsäcken lite och det kan ta sin lilla tid innan man gjort sig kvitt med det man inte behöver och fått resten av packningen sorterad och lagd i ordning igen

Så du, nästa gång du möter någon och känner för att ställa frågan

- Hur är det ?

Tänk efter före, är du beredd att höra svaret ?

Är du beredd att kanske stanna upp och ge några minuter av din tid ?

Om inte, skippa artigheten och nöj dig med ett "Kul att ses" eller vad som helst istället för att slentrianmässigt ställa en fråga du inte orkar eller vill höra svaret på

Ibland behöver man bara få höra...

...  att allt kommer att bli bra igen

Ibland behöver man bara att någon  lyssnar på vad man säger, att någon förstår och förklarar att det finns inga rätt och fel

Att någon säger att det är helt ok att tänka och känna som jag gör och att även om det känns tufft emellanåt så kommer allt att bli bra men att det måste få ta sin tid

Ibland kan man behöva att någon säger att det är okey att bara släppa allt, att det är okey eller ett måste att skala bort så mycket som möjligt runt omkring och bara ta hand om sig själv och familjen, att allt annat får läggas åt sidan och vila

Ibland behöver man att någon ruskar om en lite och talar om att der är helt ok att vara lite egoistisk, att sätta sig själv i första rummet

Ibland kan känslan av att någon verkligen förstår göra att man längst bort i tunneln anar ett ljus

Ett ljus man gärna vill närma sig...