måndag 14 september 2015

Så nära...

... men ändå så länge sen


För ett år sedan längtade vi och förberedde oss som bäst inför vår hett efterlängtade resa till Orlando
Resan som vi sett fram emot så länge, äventyret som äntligen skulle bli av
Aldrig hade vi då kunnat föreställa oss att resan skulle få ett avslut som är varje förälders mardröm
Så längesen men fortfarande ändå så närvarande i min vardag då ett litet ord, en lukt, en filmsekvens, en hostning eller vad det nu kan vara hastigt kastar mig tillbaka till paniken på flygplanet, den där fruktansvärda förmiddagen på Irland då Linn kämpade för sitt liv, den lilla lättnaden och känslan av hopp som infann sig när Palle & hans team kom till Irland och gav oss en tro om att Linn skulle överleva

Lycklig Linnsan


Så många minnen - både tunga och jobbiga men allra mest ljusa minnen av all den kärlek och omtanke vi möttes av både ombord på planet, av personalen på sjukhusen på Irland, okända människor i väntrummen, taxichauffören som körde oss till flygplatsen, den underbara personalen på ECMO, Kristina på Lekterapin, Linns underbara lärare Evelina, alla klasskamrater & deras föräldrar, lärarna & rektorn på Linns skola och framför allt av vår närmaste familj, våra släktingar och alla våra vänner

Den lilla och havet

Snart ett år sedan, så längesen men ändå så närvarande och det är så det kanske måste få vara
Allt som händer oss kanske måste få vara närvarande i våra liv på ett eller annat sätt
Det är våra erfarenheter som formar oss till den vi är och den vi kommer att bli i framtiden
Även om det många gånger har känts tungt och efterdyningarna har varit jobbiga så är jag på något vis tacksam över att jag har fått den här erfarenhet för hur det än är så ur det hemska föddes ett hopp och en tro på medmänniskorna
- det finns så mycket kärlek där ute i världen, det gäller bara att stanna upp, se den och kanske framför allt att våga ta emot den...


Ett litet ps, artikeln om Linn i tidningen Land finns att läsa här

https://land.se/linn-9-nara-doden-pa-flyget-raddades-mirakulost/





1 kommentar:

  1. Visst är det så, vi blir den vi är utifrån vad vi har varit med om. KRAMAR













    SvaraRadera