tisdag 6 oktober 2015

Ett gott skratt...

... förlänger livet


Egentligen hade jag tänkt bevara den här lilla storyn för mig själv men så tänkte jag - vad sjutton ett gott skratt förlänger livet och varför inte bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden

Som en liten bakgrund kanske man ska ha i åtanke att min kropp och knopp inte riktigt samarbetat med mig den senaste tiden
Min hjärna och mitt s.k känsloliv har ju tagit lite timeout och håller så sakteliga på att leta sig tillbaka till sitt normaltillstånd igen och dessutom hade min kropp kryddat det hela med att dra på sig en höstförkylning av den manliga modellen dvs den allra värsta sorten
Lägg därtill en nästintill sömnlös natt och en måndagsmorgon from hell med inslag av stopp i avloppet och en Linn som ventilerade sin oro över att jag var sjuk genom att visa upp sina allra värsta sidor på en och samma gång
Efter att ha lämnat Linn i skolan var det dags för ett besök på VC för min del, ett besök som pga av provtagning tog lite drygt två timmar i anspråk och som avslutades med att läkaren ( försökte ) titta lite strängt på mig medans han sa

- Du är sjuk Helen, du har en kraftig virusinfektion i kroppen det är egenvård i hemmet som gäller för din del. Du ska sitta i soffan med en kopp the och bara ta det lugnt...

Javisst skulle jag göra det, jag skulle ju bara åka förbi stallet en snabbis för att kolla hur Juni mådde efter sin första natt i Syninge och sen skulle jag åka hem och lyda hans råd...




Juni



Det sista vi gjorde innan vi lämnade stallet på söndagen var att flytta Prinsessan & Juni till rymmarhagen, inte för att Juni är någon rymmare utan pga att Jocke skulle sanda i foderhagen där det är tänkt att Juni ska gå medans hon så sakteliga introduceras för resten av flocken
Marika hade sagt att hon skulle flytta tillbaka hästarna när Jocke hade sandat och att hon ev tänkte låta Juni gå tillsammans med någon av de andra hästarna så jag reagerade inte nämnvärt när jag kom upp till stallet och såg att rymmarhagen var tom utan jag parkerade bilen och gick ner mot foderhagen där tre ponnysar stillsamt gick och betade
Jag gick in i hagen, fram till "Juni" och började gosa lite och kunde inte låta bli att tänka
"Shit vad stor hon känns idag...." "Hmmm, undrar hur hon har kunnat få så mycket halm i manen, var kommer den halmen ifrån...."
Jag stod där och gullade och småpratade en stund, fotade lite med telefonen och gick sen till bilen för att åka hem till den väntade soffan för att få vila lite
Innan jag startade bilen och gled iväg gjorde jag ett snyggt fotocollage av bilderna jag tog och slängde upp ett inlägg på FB...



... jag hann inte många meter med bilen innan jag fick se Prinsessan och Juni som stillsamt stod och åt i foderhagen, snabbt svängde jag ner och parkerade bilen
Började hysteriskt småfnittra för mig själv och med blixtens hastighet plockade jag fram mobilen för att snabbt plocka bort mitt inlägg i en stilla förhoppning om att ingen i stallet hade hunnit se mitt urtjusiga collage på Mozart
För nej, Juni hade inte teleporterat sig tillbaka till rymmarhagen utan det var ju snarare så att Prinsessan och Juni stått lite bakom de stora stenarna i hagen och att jag därmed missade dom när jag gled förbi med bilen
- so far so good

Under tiden som jag stod och småmyste med Prinsessan och Juni kunde jag inte annat än att garva åt mig själv
- Hur sjutton kunde jag missta mig så kapitalt ?
- Hur kunde jag förväxla Mozart och Juni ?
Hallå....

Där i hagen var jag helt på det klara med att jag aldrig, aldrig skulle berätta för någon om min lilla - tja okey då rätt stora - fadäs utan att det skulle få förbli en pinsam hemlighet men när Linn kom hem från skolan berättade jag den lilla storyn för henne
Linn fnissade lite och försvann sen ut för att leka lite men redan efter ett par minuter kom hon in igen och frågade

- Mamma, är det verkligen sant ? Trodde du att Mozart var Juni ?

När jag svarade ja på den frågan började hon fnissa helt hysteriskt och konstaterade

- Mamma, du är inte riktigt klok....

Nej , när allt kommer omkring så är jag är nog inte det
Dessutom är det  nog lite av ett kinderägg över mig - brunett utanpå men blond inuti eller så är det helt enkelt så att jag ibland har lite otur när jag tänker
Hur som helst så är det ju en rätt rolig story som jag förmodligen kommer att få äta upp många, många gånger men jag tror att jag kan leva med det om inte annat kanske jag kan få någon att dra lite på mungiporna och vad är väl trevligare än att kunna bjuda någon på ett skratt och ett leende...











4 kommentarer:

  1. aha var det därför inlägget inte var tillgängligt igår ;) /K

    SvaraRadera
  2. Haha..jag har gjort nästan samma misstag när de gäller att förväxla hästar..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt, då känner jag mig mindre ensam :-)

      Radera