Nej jag tänker ...

... inte skämmas

Skämmas borde den göra som valde att anonymt skriva ett brev och ventilera sina åsikter

KUNGSÄNGEN 4-6-2016

HELEN!

JAG HAR LÄST DIN BLOGG.

NU FÅR DU SLUTA UPP MED DIN SJÄLVÖMKAN OCH ALLA LÖGNER

DET DU ÄR, ÄR ATT DU ÄR LAT OCH SPELAR SJUK FÖR ATT DU INTE VILL JOBBA.

HUR KAN DU SKITA NER DINA UNDERBARA FÖRÄLDRAR PÅ DET VISET

JAG VET HUR MYCKT DOM HAR HJÄLPT DIG VID DIN SKILSMÄSSA.

DU BORDE SKÄMMAS.

ISTÄLLER FÖR ATT VARA TACKSAM, SÅ SKITAR DU NER FOLK. HUR LÅNGT TÄNKER DU SJUNKA

SKÄMS

Egentligen är det hela så fånigt att jag bara borde rycka på axlarna och bara le åt en person som uppenbarligen inte är modig nog att stå för sina åsikter utan väljer att anonymt skriva ett brev istället för att vara rakryggad nog att ta diskussionen med mig personligen

Jag vet inte riktigt vad det är jag ska skämmas över eller vad det är för lögner jag har skrivit

Hur kan mina tankar, upplevelser och det jag känner vara lögner och varför skulle jag skämmas över mina känslor ?

Varför skulle jag skämmas över att jag gång efter gång sträckt ut en hand och velat försonats men min utsträckta hand har inte tagits emot ?

Varför skulle jag skämmas över att löften om sanning och att vara ärliga mot varandra enbart genererat i ytterligare prat bakom ryggen ?

Varför skulle jag skämmas över att mina föräldrar så tydligt visat att dom inte vill vara en del av mitt liv ?

Lat ? Spela sjuk ?

För att vara lat & arbetsskygg känner jag mig rätt duktig som lyckats manipulera röntgenplåtar med förstorat hjärta och lungor som mist sin elasticitet och att dessutom ha förmågan att kunna påverka mina blodprover så att de påvisar hjärtsvikt

Att många dessutom anser att "Krisreaktion", "Utbrändhet" eller vad man nu kallar det bara är buffel & båg är ingen större nyhet men det påvisar bara hur okunnig och full av fördomar man är men kanske framför allt är det nog det gamla talesättet som styr

- Genom sig själv dömer man andra 

Nej, jag skäms inte och jag tänker aldrig skämmas över mina tankar och känslor

Numera är jag ärlig, framför allt mot mig själv och det innebär att jag har slutat "täcka upp"

Vi är vuxna människor, vi väljer alla våra handlingar och någonstans måste man  vara beredd att ta konsekvenserna av de val vi gör

Och hur det än är så är jag inte ensam om det jag känner och upplever, vi är fler som känner likadant och det finns många som ställer sig samma fråga

- Hur kan era föräldrar välja bort sina underbara barn ?

Så du anonyma brevskrivare

- Nej, jag tänker inte skämmas över mina tankar och känslor

Jag är stolt över den jag är och det jag känner

Jag är stolt över att jag rakryggad kan gå vidare

Jag är glad över att vi systrar lyckats slå undan de kilar som slagits in mellan oss och att vi hittat tillbaka till varandra

Att vi tillsammans med våra familjer hittat en gemenskap och kärlek där vi umgås tillsammans, där vi ser varandra och pratar med varandra istället för om varandra precis som det borde vara i en familj

Så, nej jag tänker inte skämmas över att jag har valt kärlek framför brutna löften, oärlighet och intriger

Är det någon som borde skämmas så är det DU som inte är modig nog att våga stå för det du tycker och tänker utan väljer att skriva ett anonymt brev och att du är så fördömande trots att du egentligen inte vet någonting

Det är om natten...

... man ska sova

Men det är om natten alla tankarna kommer

Det är då som alla frågor utan svar irrar runt i hjärnan

Det är då alla ord och handlingar analyseras in i minsta detalj

Det är då alla ännu oställda och obesvarade frågor hittar sina egna svar

Det är om natten jag ställer frågor till mig själv

Frågor jag kanske inte vill ha svar på

Frågor till mig själv som jag kanske får helt oväntade svar på

Det är om natten mina tankar vandrar iväg i nya banor

Det är om natten alla tankar åker berg & dalbana

Det är om natten jag önskar att jag någon gång fick höra de orden jag allra helst vill höra

Att jag fick det svaret jag längtar allra mest efter att få

Det är om natten jag önskar att allt kunde bli som förr igen 

Att lugnet, stillheten och tryggheten hittade tillbaka igen

Det är om natten jag så smått inser att den bilden jag en gång hade av framtiden numera inte är så självklar länge

Det är om natten jag inser att allt aldrig någonsin kommer att bli som förr igen och att framtiden ligger som ett oskrivet bland

Det är om natten allt det där självklara inte längre är så självklart

Det är om natten jag inser att min framtid ligger i mina händer och inte i någon annans...

Så var det...

... det här med semester

Vad ska ni göra på semestern i år ?

En rätt vanlig fråga den här tiden på året

I år har jag inget bra svar på den frågan och enligt många så har jag ju redan haft semester typ hela senaste året eller något sånt

För sjukskriven och semester är väl egentligen samma sak 

- man är ju ledig och bara latar sig

Halvvägs in i första semesterveckan kan jag konstatera att det enda som finns på agendan och är planerat än så länge är ett läkarbesök och ett hjärtultraljud min del och för Linns del är två läkarbesök inplanerade i övrigt försöker jag just nu bara ta dagen som den kommer

Det enda jag egentligen vill är att få sova, sova, sova

Helt enkelt bara få vara ifred, att slippa bli ifrågasatt hela tiden,

slippa att få höra talas om allt jag borde göra och att jag måste göra si eller så

Jag är så innerligt trött på att behöva förklara att jag för tillfället faktskt inte orkar mer än att just bara finnas till

Trött på den där känslan att varje steg och varje rörelse är som att ta sig igenom ett maratonlopp där hjärta & lungor vägrar att samarbeta med resten av kroppen

Trött på att ha glömt bort känslan hur det känns att vakna pigg & utvilad sylld av energi att ta sig an dagen som ligger framför

Trött på alla som vet vad som är bäst för just mig

Jag vet att det bara är ren och skär omtanke men tro mig

Den resa jag har gjort under de senaste åren har lärt mig massor, speciellt om mig själv och numera har jag bra koll på vad som är bra för mig och vad som inte är bra för mig

Jag har lärt mig att lyssna till mig själv och mina behov

Mitt behov just nu är att bara få vara, att få ta allt i den takt jag själv orkar med

Mitt behov just nu är vila, att få göra saker och ting i min takt, på mitt vis

Just nu behöver jag få tid att bara vara

Tid att låta min kropp sakta läka och återhämta sig

Tid att hitta ett sätt att leva som fugerar för just mig och min familj utan att känna pressen att finnas till hands för alla och göra vad andra anser vara bäst för mig...

Ett nytt steg...

... i livet

Efter att ha varit på promenad med Picasso kom Linn inspringande och ropade

- Jag ska bara hämta min cykelhjälm...

Under promenaden hade hon stött ihop med tre klasskamrater som hon nu skulle "hänga med"

Kvar stod jag som knappt hann fatta vad som hände innan gänget redan försvunnit iväg på sina cyklar

Bor man som vi ute på "vischan" och bästa kompisarna en bit ifrån är det inte så ofta det inträffar att det spontant dyker upp kompisar i området som vill leka

Klasskomisarna försvann i ett fnitter och mitt

- Var försiktiga...

ekade tomt i den varma sommarluften

En stund senare återvände Linn hem för att hämta badkläder, poolbad hemma hos ena kompisen stod på schemat 

Linn som tidigare under dagen varit rätt rastlöst och upprepade gånger suckat om att allt var så tråkigt och att det inte fanns något att göra strålade plötsligt ikapp med solen

Våran "lilla Linn" som plötsligt upptäckt att världen trots allt inte är så otroligt stor och att ett gäng glada klasskompisar att fördriva tiden med fanns inom cykelavstånd

Nu gäller det bara att mamma och pappa också hänger med i svängarna och inser att liten börjar bli stor...

I dag är det...

... en trött dag

En sån där dag då jag önskar att jag befann mig alldeles ensam ute på en öde ö

Bara jag, solen & vågornas klouckande mot stranden 

Men framförallt att det bara var jag och en varm skön säng

En säng där jag kunde få krypa ner och sova, sova, sova

utan tider att passa, utan krav att leva upp till

Bara få finnas till här & nu och låta kroppen vila sig frisk...

Så var det ...

... det här med att gå vidare

Det är möjligt att jag är känslig, att jag kanske läser in för mycket och överdriver min reaktion men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra varför man väljer att uppmärksamma en dag som för länge sedan mist sin betydelse

Visst händer det att även jag tänker tillbaka på det som varit men det stannar just vid tanken eftersom jag en gång gjorde ett val att gå vidare 

Det skulle liksom aldrig falla mig in att öppet påminna och uppmärsamma en dag/händelse som inte längre är en del av mitt liv

Det är möjligt att jag övertolkar men i mina ögon blir det enbart ett desperat försök att "pinka revir" och påminna omgivningen om ens existens och det som en gång var

En önskan om att inte bli bortglömd...

Jag borde inte bry mig men jag gör det och kanske gör jag det för att det är ett känsligt och jobbigt ämne där jag fortfarande känner att jag inte har kontroll

Ett ämne som är som ett svart hål med tusen frågor som aldrig blir besvarade

Kanske reagerar jag som jag gör just för att jag är kvinna och är väl medveten om hur vi  kvinnor ibland väljer att  med oskyldig min "spela spel" och vara långt mer beräknande och sluga än vad någon  man någonsin kommer att inse...