Det är...

... alltid mammas fel

Det var mitt fel Linn var trött eftersom hon var tvungen att gå upp en timme tidigare för att hinna med skolbussen

Jag borde ha klivit upp vid fyra i morse, skjutsat Paul till Arlanda och därmed haft tillgång till bilen idag så att Linn hade kunnat sova en timme längre

Att det var mitt fel att hon inte somnade förens strax efter elva igår kväll är ju helt uppenbart, tydligen tjatade jag inte tillräckligt för att hon skulle komma i säng i tid och självklart var det mitt fel att hon inte kunde komma till ro

Eftersom jag nu inte skjutsade Paul till Arlanda i morse så var jag ju även skyldig till att Linns vantar & mössa blev kvarglömda i bilen igår

Jag borde haft koll på att Paul skulle till Helsingfors över dagen och att han därmed skulle ha bilen och jag borde då ha sagt till Linn att ta med sig vantar och mössa i istället för att lämna dom i bilen

Jag behöver ju inte nämna att det givetvis var mitt fel att Linn bara hittade en av sina handskar jag menar, som mamma borde jag haft koll på den andra och sett till att dom låg tillsammans i vantkorgen

Trots att jag inte använt skohornet på flera månader så var det ändå på något sätt självklart att det var mitt fel att det inte hängde på sin plats...

... ja, vi skulle kunna fortsätta i evighet men på något sätt känner jag mig rätt oskyldig till allt som gick fel den här morgonen

Det enda jag erkänner mig skyldig till är att jag strax innan skolbussen kom till slut tappade humöret

Jag må vara mamma men även för mig finns det en gräns för hur diplomatisk och förstående jag orkar vara klockan sju på morgonen när tröttheten  hänger som en betongklump på axlarna och man i drygt en timmes tid inte gjort annat än parerat en elvaåring som definitivt vaknat på fel sida och tycker att hela världen och särskilt då mamma är emot en