I dag hade jag...

... "sen" på besök

Någon gång i somras sa den ena klädstången i vår klädkammare upp sig

Efter lång, trogen men framförallt tung tjänst bestämde den sig för att göra uppror och i ren protest helt enkelt gå mitt itu med följden att alla skjortor, blusar, klänningar, kavajer och all annat bråte som med galgarnas hjälp  minst sagt levt en väldigt trång tillvaro på denna klädstång föll ner på golvet i en enda stor hög och...

... ja dom där kläderna skulle vi ta hand om

- sen

Det där sen blev en dag, två dagar, en vecka, två veckor, en månad

- Ja ni hajjar grejen

Livet, vardagen kom med allt vad det innebär emellan

I den här familjen är det dessutom så att "sen" har en tendens att dyka upp med väldigt långa intervaller så kläderna blev kvar där på golvet i klädkammaren och vi hamnade i någon slags tillfällig klädförvaring där ren tvätt aldrig hittade in i klädkammaren utan hamnade i div IKEAkassar och det behövs inte speciellt många hjärnceller för att inse hur opraktiskt sån klädförvaring är i längden

 Det blir till slut stört omöjligt att hitta det man vill ha

Så till slut hamnade vi i ett läge där några få plagg hamnade i en tvätt-användarcirkel utan slut

Men så helt plötsligt utan någon som helst förvarning knackade "sen" på dörren en dag i förra veckan och undrade om vi eller rättare sagt jag inte skulle ta tag i klädkammaren eller iallfall se till att byta ut  den där  trasiga klädstången

Sagt och gjort, efter lite skruvande och micklande satt en hel klädstång på plats i klädkammaren och som tack för det talade mina axlar på ett mycket påtagligt sätt om att dom absolut inte uppskattar arbeten som sker högre upp än brösthöjd så jag tog helt enkelt och skickade hem "sen" igen och pausade i jobbet med klädkammaren

På något underligt vis måste "sen" ha trivts rätt bra här förra veckan för helt plötsligt knackade hen på igen och pushade för att jag skulle ta itu med resten av klädkammaren dvs rensa ur, vika snyggt, hänga kläder på plats och kanske framför allt ta tag i dom där x antal kassarna som fungerat som tillfällig förvaring det senaste halvåret

Det tog sin lilla tid och stundtals var det ett  riktigt roligt jobb eftersom jag hittade kläder jag helt hade glömt bort att jag hade, ja jag hittade t.o.m nya kläder med prislapparna kvar

Kläder som direkt efter inköp placerats i denna tillfälliga förvaring för att invänta "sen" och därefter helt enkelt glömts bort

Nu hänger allt på plats i klädkammaren och på hyllorna ligger kläderna fint vikta i högar

Kort sagt, det som borde ha gjorts redan i somras blev äntligen gjort och nu återstår bara två stora sopsäckar med kasserade kläder som ska tas om hand och det ska jag göra typ sen...

Jag ser så mycket ...

... av mig själv i Linn

Ibland när jag ser på Linn är det som att  se mig själv i henne,  speciellt vid de tillfällen då hon tvivlar på sin egen förmåga

Vid de där tillfällena då hon inte riktigt vågar fast hon innerst inne vill och vet med sig att hon kan

Jag kan även se att hon alltför ofta precis som sin mamma väljer den lättaste vägen ut istället för att anta en utmaning, de där tillfällena då motståndets minsta lag får råda och man ger upp innan man ens gjort ett litet försök

Jag kan se mig själv i henne när hon vägrar att göra något nytt utan att vara 100% säker på att hon verkligen klarar av det, när nyfikenheten och upptäckarlusten stoppas av rädslan att göra fel eller ännu värre att göra bort sig totalt

Kanske är det just för att jag tycker så illa om dom här sidorna hos mig själv som jag blir så oerhört glad för Linns skull varje gång hon tar klivet och vågar

Alla dom där gångerna som hon trycker undan motståndet och kliver vidare, alla gånger som hon sväljer rädslan och tar sig an det läskiga

Alla dom där gångerna när hon utmanar sig själv och väljer den svåra vägen och med stolthet och glädje konstaterar att hon kunde, att hon vågade och lyckades

Lika stolt och glad som jag blir för Linns skull vid de här tillfällena lika ledsen kan jag bli för min egen skull och känna en sorg över att jag som liten saknade någon som fanns där och stöttade, någon som pushade, någon som fanns där och uppmuntrade mig, någon som fick mig att känna att jag kunde, att jag vågade

Alla barn borde ha någon som tar deras hand och säger

- Du klarar det, du kan , du vågar

Alla barn borde få uppleva känslan av att ha någon som står vid ens sida och ingjuter mod, någon som finns där när det känns svårt, någon som  när modet sviker och man behöver den där sista lilla pushen tar ens hand och säger

- Kom, vi gör det tillsammans

Jag ser så mycket av mig själv i Linn och jag delar hennes lycka och stolthet de gånger hon tar steget, de gånger hon vågar utmana sig själv

Jag är så glad för hennes skull att hon har mig, att hon har Paul och alla andra runtomkring henne som dagligen fyller henne med kärlek

En kärlek som ger henne modet att våga

Jag tror att...

... våren är på väg

Ja det kanske dröjer innan våren kommer igång ute i naturen men inom mig har den börjat gro

Det känns som om den mörka hösten och den långa vinter sakta börjar släppa taget om mig 

som om solen och värmen återvänt och åter fyller på kroppen med en ny energi

Alla dom där jobbiga tankarna som gnagt, alla frågor utan svar känns mer lätthanterliga nu

Ett lugn har spridit sig för hur det än är så brukar det mesta ordna sig till det bättre till slut även om det kanske inte riktigt blir som man först hade tänkt och hoppats på

Våren har återvänt, energin har återvänt

Det känns som att jag krupit ut ur mitt mörka vinteride och känner hur solens strålar långsamt fyller kroppen med värme

Det som tidigare känts som måsten  känns nu så mycket lättare och vägen som tidigare kändes som en enda lång och stenig uppförsbacke känns nu som en mjuk mysig stig som slingrar sig fram

Någonstans inom mig finns vetskapen om att våren ofta bär med sig ett och annat bakslag men just här och nu tänker jag njuta av energin, värmen och lusten

Ju mer jag njuter och låter vårkänslan sprida sig inombords ju lättare kommer det att tina upp och ta mig förbi ett eventuellt bakslag...