6 veckors kontroll...

... idag

Sex veckor på dagen sen jag gjorde min sleeve operation,

vart tog dessa sex veckor vägen ?

Poff så var det dags för den obligatoriska 6 veckors kontrollen hos sköterskan på Obesitas

Jag både ser och känner att det har gått åt rätt håll med vikten så det enda jag undrade lite över inför dagens besök var hur mina värden skulle ligga till med tanke på att det krånglat lite vid övergången till fast föda och att det varit/är knepigt att få i mig det jag borde få i mig

I går träffade jag dietisten och vi räknade ut att jag får i mig mellan 7-800 kcal/dag vilket är alldeles på tok för lite men jag kämpar på och försöker äta det som funkar och så gott det går

Jag hade inte behövt bekymra mig över proverna, mina värden var tipp-topp så det där med näringsdryck kan vi lägga på hyllan

När jag skulle kliva upp på vägen sa sköterska

- Normalspannet ligger på - 0.5 till 2kg/vecka men kom ihåg att det är högst individuellt hur mycket man går ner första veckorna efter operationen

*tjoff*

- 13.4 kg sen operationen för sex veckor sedan och dessutom minus 37 cm runt midjan jämfört med första gången vi mätte i juli 2016

*klapp på axeln till mig*

Jag är mer än nöjd, lite smolk i glädjebägaren blev det när kirurgen talade om att med tanke på mina kramper och svårigheter att svälja så vill han göra en gastroskopi för att utesluta ett ev stopp eller att det är för tight

Panik känner jag som har värsta kväljreflexerna men samtidigt så är det ingen ide att måla fan på väggen, skönt att dom kollar upp så att allt ser bra ut

Väl hemma igen roade jag mig med att mäta midja-bröst-höfter-lår och konstaterade att jag minskat 65cm i omfång

65cm  det känns nästan lite scary, när allt kommer omkring är det en hel del som försvunnit så det kanske inte är så konstigt att jag häromdagen fick köpa  fyra storlekar mindre i jeansen jämfört med förra sommaren, att jag kunde köpa en tröja i L istället för 3XL och att jag i morse upptäckte att jag numera inte har en enda BH som sitter som den ska utan fladdrar betänkligt utan minst tillstymmelse till att ge stöd eller lyfta upp

Även om jag gjort denna förändring med hjälp av en operation så känner jag mig i dag lite stolt över mig själv för jag har banne mig kämpat och slitigt med varenda cm och vartenda kilo

- Bra jobbat bruden ! 

Lycka kan vara något ...

... så enkelt som en kopp kaffe

Ja, lycka kan verkligen vara något så enkelt som en kopp kaffe tillsammans med en god vän

Att bara sitta ner tillsammans och prata och skratta om allt och ingenting och att mitt i en klunk kaffe fyllas av den där varma känslan av lyckan över att ha en vän som inte bara delar sol och glädje  med en, utan en vän som även finns där när det regnar, blåser och haglar

En vän som inte viker undan

- det är ren och skär lycka

Vart tog...

... nattugglan vägen ?

Det är inte utan att jag ibland funderar över om kirurgen lyckades få med även nattugglan inom mig när han gjorde min sleeve

Jag som de senaste åren haft så otroligt svårt att somna om kvällarna och mer än gärna suttit uppe tills klockan passerat midnatt och gärna ett par timmar till har helt plötsligt förvandlats till Trötter om kvällarna

Redan vid sju-åtta på kvällen börjar gäspningarna komma och runt nio signalerar kroppen

- Gå och lägg dig !

Dom senaste kvällarna har jag gjort "kväller" runt tio snåret och det är banne mig inte likt mig, det är nästan så att jag tycker att det är lite tråkigt för hur det än är så saknar jag att sitta framför TV och ha seriemaraton tillsammans med Paul

Men vad göra när kroppen och knoppen liksom stänger ner maskineriet och bara har ett mål

- sängen !

Men inget ont som inte har något gott med sig

Numera somnar jag väldigt snabbt, i bästa fall hinner jag läsa några meningar i en tidning eller bok innan ögonlocken stänger för dagen och när jag sen har somnat sover jag riktigt gott och vaknar utvilad redan vid halvsju-sju

När hände det senast liksom ?

Så även om jag saknar de där sena kvällstimmarna/tidiga nattimmarna så kan jag konstatera att i det stora hela är det nog betydligt bättre för både kropp & knopp att komma i säng och få en ordentlig nattvila och förhoppningsvis kommer den värsta tröttheten att lägga sig när jag hittar "rätt" i ätandet igen, som det är just nu så får jag i mig alldeles för lite energi för att kroppen ska orka hålla igång hela dagen

Men det är bara att chilla långsamt, allt måste få ta sin tid och även om jag blir galet trött framåt kvällen så är det ju så  att jag inte mått så här bra som jag gör just nu på många, många år och samtidigt som den känslan börjar boa in sig alltmer inser jag också hur dåligt jag mått under de senaste åren och jag kan nog inte annat än att klappa mig själv på axeln för att jag härdade ut och lyckades ta mig igenom tunneln och ut i ljuset igen och samtidigt vill jag ge massor av cred och kärlek till alla nära och kära som funnits med på vägen och stöttat men framför allt fortsatt att finnas där vid min sida även när det varit som allra jobbigast

- utan er hade jag aldrig orkat ta mig dit jag är idag

Ibland...

... undrar jag

om jag föddes med en osynlig tatuering i pannan med texten "Mindre vetande",

 en tatuering som alla andra förutom jag kan se

Eller är det så att jag ständigt går runt med en stor lapp på ryggen med texten "Jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är totalt korkad..."

Eller så är det helt enkelt så att hela jag utstrålar okunnighet och därmed ger alla rätten att behandla mig som ett helt ovetande litet barn som behöver läras upp

Kort sagt, just nu är jag mer än less på att bli behandlad som en idiot, jag är spyless på att folk förutsätter att jag inte har koll på någonting

Jag köper inte att det är av omtänksamhet, att folk bara vill vara snälla och komma med goda råd

Det finns så många sätt att vara omtänksam på , så många olika sätt att komma med goda råd på och dela med sig av sin kunskap  men den detaljen verkar folk ha missat totalt

Istället för att säga - Du ska... kan man inleda med ett - Har du tänkt på....

Kort sagt, istället för att förutsätta att personen ifråga inte vet vad hen göra ska kan man omformulera sig lite och utesluter därmed både pekpinnar och  att man tar på sig besserwissermössan men det är

kanske är just pekpinnen och besserwissermössan man älskar att iklä sig i, för att framställa sig själv som den allvetande guden och få känna sig duktig en stund, vad vet jag...

Må vara att jag kanske för tillfället är lite extra gnällig och har taggarna utåt just nu men jag blir inte bara ledsen utan jag blir rätt ut sagt förbannad över att folk behandlar mig som ett okunnigt barn

Det här är liksom inget nytt fenomen, den här känslan har vandrat tillsammans med mig under många år och jag kan inte låta bli att undra vad jag utstrålar som får folk att tänka

"Oj, så okunnig hon är, nu måste vi genast gripa in och ge lite goda råd och framför allt måste vi påpeka alldeles självklara saker för stackars Helen som ingenting vet eller förstår..."

Som sagt, inget nytt på något vis men efter operationen har det blivit än mer påtagligt

Och i ärlighetens namn kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att somliga tyckts tro att jag valt att genomgå den här operationen utan att skaffa mig någon som helst information eller kunskap om ingreppet och livet efter 

Vad är det som får dom att tro att jag sov mig igenom samtalet med dietisten ?

Vad är det som får folk att tro att jag direkt la alla informations broschyrer i pappersåtervinningen utan att läsa dom ?

Vad är det som får folk att tro att jag inte behärskar googlandets konst och precis som de flesta andra skaffa mig mer kunskap och information ?

Vad är det som får folk att tro att jag hämtade ut alla utskrivna läkemedel, vitaminer, kosttillskott mm och sen la in dom i medicinskåpet utan att ha för avsikt att använda dom ?

Kort sagt, varför förutsätter folk att jag inte kan/vet/tagit till mig  något alls om operationen jag genomgått , informationen och de riktlinjer jag fått ?

Vad är det som får folk att tro att jag inte direkt vände mig till mottagningen när det första problemet dök upp ?

Vad är det som får folk att tro att jag struntar i att tugga maten väl, äta långsamt och i lagom portioner?

Vad är det som får folk att tro att jag inte är kapabel att själv avgöra vad som fungerar eller inte att äta och att jag givetvis pratat med mottagningen om detta  ?

Kort sagt, jag är grymt less på pekpinnar och meningar som börjar med

- Du ska ju...

Men det kanske är så enkelt att "felet" helt enkelt ligger hos mig

Jag kanske borde bli just en sån person som jag har så extremt svårt för dvs en person som hela tiden slår sig för bröstet och högt talar om hur förträfflig hen är, hur mycket hen kan om allt och inget

En person som hela tiden framhäver sin storhet och ständigt påminner andra om hur bra just hen är och är den personen som alltid hörs högst och mest

En person som hela tiden skriver andra på näsan med sin kunskap

Kort sagt, precis den typ av människa som jag har som allra svårast för och tycker är den mest pinsamma varianten av alla människor

Eller så fortsätter jag helt enkelt att vara mig själv, dvs en person totalt utan behov av att behöva skriva andra på näsan med min kunskap - för hur otroligt det än kan tyckas i vissas ögon så är jag allt annat än dum och krokad, jag kan en hel del men jag känner inget behov av att hela tiden framhäva mig själv och min ypperlighet

Jag föredrar att slita på i tysthet även om det stundtals är rätt enerverande att bli behandlad som en fullblodsidiot och en sak vet jag med all säkerhet som många av dessa besserwissrar tycks ha missat

- Vi är alla olika och att de riktlinjer och ordinationer vi har fått är personliga och inget som kan appliceras på vem som helst...

Ibland behöver man...

... ge sig själv en klapp på axeln

och idag är just en sån dag, så idag klappar jag mig själv på axeln och utbrister i ett

- Fy f*n vad jag är bra

Skämt å sido, nu har det gått tjugofem dagar sen operationen

Tjugofem dagar som bara swishat förbi och till stora delar varit en lång räkmackeglidning där jag mått riktigt, riktigt bra

För att använda en sliten klyscha så känns det lite som att ha fått livet tillbaka igen

Även om det har hänt en hel del viktmässigt och att det numera märks både på hur kläderna sitter och på vågen så känns det ändå så frustrerande

- det går så sakta...

... eller så går det helt i lagom takt

Minus lite mer än 7kg sen operationen den 16/2 och totalt minus 26 kg och med tanke på att det tog sådär en trettio år att hamna i det här läget så kanske - 26 kg på lite mer än ett halvår inte är så pjåkigt

Nåväl, idag tänker jag sträcka på ryggen lite extra och känna mig stolt över mig själv för även om en hel del ha åsikten att en sleeveoperation är en quickfix och fusk så vet jag och alla andra som opererat sig att den här typen av operationer är ett verktyg/hjälpmedel och sen är det upp till var och en att använda det på bästa sätt

Jag har klarat av mitt första delmål och har 7.7 kg kvar till nästa delmål, ett delmål jag verkligen ser framemot och fortsätter det i den här takten så är det dags att förverkliga en dröm lagom i april/maj någon gång