När drömmarna...

... krossas

Bara man vill något tillräckligt mycket så klarar man av att förverkliga sina drömmar och då i höstas när pusselbit efter pusselbit föll på plats började jag tro att det verkligen var så

Då när jag fått okey till förhöjt studiemedel

Då när jag fått ok till att börja studera

Då när jag sa upp mig 

och då, då när jag efter ett par månader som tim.vikarie fick fast anställning

Ja då trodde jag för ett kort tag att jag äntligen skulle kunna förverkliga den dröm jag burit på så länge, ja just där och då  kändes det dessutom som att livet äntligen hade återvänt, att det äntligen var min, vår tur att få medvind i seglen och att allt vårt kämpande under dom tuffa åren inte hade varit förgäves utan slutligen gett resultat och att vi tagit oss ut på  andra sidan och att vi därifrån skulle gå in i framtiden tillsammans

Men det var också där och då som verkligenheten knackade på dörren eller rättare sagt verkligheten slängde upp dörren på vid gavel och drog in som en orkan och här står jag nu mitt i förödelsen och inser att hur mycket jag än vill så kommer den där drömmen förmodligen att förbli just bara en dröm 

Mitt i orkanens öga föll det sig  så naturligt att följa min första instinkt - att kämpa

Nu när orkanen dragit vidare och stormen så smått börjat bedarra känns det inte lika självklart att kämpa längre

Mina tankar och känslor är fortfarande desamma

Mitt hjärta vill inget annat än att kämpa men min värdighet börjar knacka mig på axeln och visa en vilja att slå sig ner och ta plats

Min värdighet viskar i mitt öra att om man inte själv sätter ett värde på sig så gör ingen annan det heller

Om man låter någon behandla en respektlös så kommer man också att bli respektlöst behandlad

Om man låter någon utnyttja ens känslor, ens snällhet och goda vilja så kommer vederbörande med all säkerhet att göra det utan att ens förstå att det sker

Jag har hamnat i ett läge där jag varken vet ut eller in, det enda jag vet är att det inte är hållbart längre att hålla livet på paus dag efter dag utan några som helst garantier 

Jag orkar inte falla fritt längre och jag har insett att jag hur gärna jag än vill hålla mina drömmar vid liv så måste jag göra något NU om jag inte ska gå under totalt och tappa bort mig själv

Det är dags att börja skala och hur mycket jag än vill så blir det min dröm som får stå tillbaka

Det säger sig självt dygnets timmar räcker inte till att

-  jobba åtta timmar fyra dagar/v med sammanlagt tre timmars resväg till/från jobbet

-  plugga heltid på distans

-  orka vara mamma och ge Linn det hon behöver och är värd att få

-  ge Picasso och Juni det dom behöver

-  täcka upp och rodda allt runt Linn när Pauls jobb kräver det

Då i höstas när allt planerades och jag min enfald trodde att allt var som det skulle vara ja då var allt så självklart och enkelt

Det finns saker jag gjort av kärlek, för oss, för familjens bästa  som nu hamnat i ett helt nytt läge

När ingen annan tänker på mig och sätter mig i första hand så måste jag själv göra det och då måste jag någonstans börja "skala av" och då är det ganska givet att skala av det allra enklaste först av allt

Om jag lyfter bort mina studier får jag i alla fall upp näsan över vattenytan och känner att jag kan andas för en stund

Det är ett tufft beslut att ta, min första tanke var att hålla ut de här första tio veckorna och klara av de två första kurserna men just nu känns det bara som slöseri med tid och energi, en tid och en energi jag inte besitter just nu

Trots att hela mitt inre verkligen vill och trots att jag har försökt att öppna böckerna och läsa, att sätta mig vid datorn och göra uppgifterna så går det inte, jag kan inte hitta glädjen och ron i kroppen vill inte infinna sig och de senaste veckornas oro och brist på sömn börjar alltmer påverka min  tillvaron

Jag känner allt mer att jag är på väg åt helt fel håll, att jag totalt håller på att tappa fokus , att dagarna blir allt svårare att hantera och jag vill verkligen inte tillbaka ner i det där svarta träsket igen så även om det här med att studera var något jag verkligen ville göra och något jag både längtat efter och sett fram emot med så mycket förhoppning och glädje att det hugger och skär i hjärtat bara jag tänker tanken på att jag måste släppa den drömmen och låta den flyga iväg så är det just det jag måste göra för att rädda mig själv

Jag ville verkligen göra det här och någonstans tänkte jag och trodde att jag var värd det, att det var min tur nu men samtidigt så inser jag att det bara var en dröm och att jag någonstans i drömmarnas land är den ständiga förloraren

Det andra stora beslutet jag måste ta är inte lika enkelt  att ta eftersom hela mitt inre och mitt hjärta skriker att jag inte ska ge upp utan kämpa vidare för det jag tror på men min värdighet viskar allt oftare 

- Varför ?

Till vilket pris ?