Så var det det...

… det här med tillit

Vi satt några stycken och pratade

Vi var ett blandat sällskap där några kände varandra väl, några var ytligt bekanta med varandra och några var helt obekanta med varandra

Kort sagt en mix av människor som helt enkelt bara råkade vara på samma plats vid samma tillfälle och där dom gemensamma vännerna knöt oss samman

Till en början pratade vi om väder, vind typ såna där alldagliga saker som man pratar om av ren artighet för att hålla en konversation igång men på något underligt vis gled samtalet in på tillit, svek...

Utan att någon av oss gick in på några närmare detaljer så var det ganska uppenbart vi alla där runt bordet hade fått vår tillit till någon krossad

Vi hade alla blivit svikna av en partner, en familjemedlem, en vän, en kollega

Vi bar alla på känslan av att ha blivit lurade, förda bakom ljuset, utnyttjade

och under samtalet blev det så påtagligt att vi alla bar på en skam

Vi skämdes för att vi varit så naiva, 

vi skämdes för att vi låtit oss utnyttjas,

låtit oss lurats

Just känslan av skam gick som en röd tråd genom samtalet och blev på något sätt en gemensam nämnare

 Under samtalets gång kunde vi konstatera att vi alla hade hanterat sveket på olika sätt

För någon var sveket det definitiva slutet, oförlåtligt

För en annan fanns förlåtelsen men tilliten var borta och något som aldrig skulle kunna repareras och bli helt igen

Hos några fanns förlåtelsen och även viljan att reparera en skadad tillit, viljan att våga ge någon en andra chans men även insikten av att en tillit som utnyttjats och skadats inte låter sig repareras så lätt

Några människor runt ett bord,

människor som fått sin tilltro till någon krossad

Människor som litat på någon, känt tillit

Människor som upplevt känslan av att ha blivit trampad på,

blivit sårade ända in på djupet

Människor som varit naiva nog att tro på någons ord och därmed tillåtit sig att våga känna tillit

Människor som blivit svikna på olika sätt och som valt olika vägar ut ur det svarta hålet

Det vi hade gemensamt var upplevelsen av att ha blivit lurade, förda bakom ljuset och vår starka önskan att få lyfta skammen från våra axlar och lägga skammen där den hör hemma

- på axlarna hos den som svek

Vi som blev utsatta, vi som blev utnyttjade, sårade 

Vi hade aldrig något val

Den som valde att utnyttja vår tilltro, 

trampa på vår tillit den hade valet i sin hand och i samma stund som hen gjorde valet borde skammen lagt sig som en tung mantel över hens axlar

Några människor runt ett bord,

några människor som för alltid kommer att bära känslan av skam

Några människor som aldrig riktigt fullt ut kommer att våga känna tilltro, tillit igen

Några människor som ändå på något sätt fick känslan av skam att kännas lite lättare att bära för på något underligt sätt är det så att när vi tillsammans öppnar upp och stöttar varandra blir bördan så mycket lättare, i samma stund som vi inser att vi inte är ensamma känner vi oss starkare... 

Så var jag...

… där igen

Tillbaka i dom där ologiska irrgångarna av tankar

Tankar som bara snurrar fram och tillbaka helt utan anledning

Det är som om hjärnan liksom letar efter fel väg att styra in tankarna på

Som om hjärnan medvetet och målinriktat koncentrerar sig på övertolka och koncentrera sig på minsta lilla gruskorn som kan misstolkas negativt istället för att se det stora positiva berget

Jag för en hård kamp mot mina tankar

Jag försöker verkligen hitta vägar ut ur spiralen när jag märker att den börjar dra mig rakt ner i det där svarta jobbiga hålet

Jag har verkligen vänt ut och in på mig själv för att försöka förstå varför jag inte kan släppa och våga känna lycka

Jag har försökt förstå vad det är som gör att tankarna spinner loss och får mig att tänka tankar jag helst vill slippa

Jag har försökt förstå vad det är som göra att det där svarta fortfarande lever kvar och kastar skuggor över mig hela tiden,

varför det hela tiden gnager en liten, liten oro och ovisshet längst därinne

'

I dag när tankarna så smått började trassla sig in i spiralen igen tänkte jag på allt som sades då för lite mer än ett år sen

Alla dom ord som borrade sig in i hjärtat som kalla, stenhårda ispikar och rev upp stora svarta hål av smärta och plötsligt blev det så uppenbart varför mina tankar irrar iväg,

vad det är som fattas

Det blev så uppenbart vad  det är jag skulle behöva höra för att kunna släppa och gå vidare

Alla dom där orden som uttalades då och som gjorde så ont lever liksom fortfarande kvar

Även om jag anar och förstår att det som sas då har förändrats så har förändringen inte uttalats

Det som uttalades då är fortfarande den sanningen som lever kvar längst inne i mig,

det är den sanningen som gnager och vägrar släppa sitt tag

Det är den sanningen som lockar fram och föder de där svarta, jobbiga tankarna och ser till att de lever vidare

Även om det är underförstått att det som uttalades då har förändrats så är det nog så att jag måste få höra att det är så,

jag måste få förändringen bekräftad i ord

Så länge förändringen förblir enbart handlingar men ligger kvar där outtalad som ett stort svart hål så är det nog så att hur ologiskt det än låter så är det de där orden som sades då som  fortfarande väger tyngst...