Då och...

… nu

För tre år sedan hade jag precis påbörjat återhämtningen efter den dubbelsidiga lunginflammation som höll på att kosta mig livet

Jag var i så uselt skick att jag knappt kunde gå hundra meter utan att stanna och kippa efter andan,

de första dagarna hemma var jag tvungen att ha rullator när jag skulle gå ut på tomten för att hämta frisk luft, att ta mig uppför trappan från nedervåningen innebar att jag var tvungen att stanna en eller två gånger för att hämta andan...

... i dag skulle jag ta en liten promenad med Picasso

Det var så otroligt härligt oktoberväder ute så den lilla promenaden som var tänkt att bli sådär en 5km lång blev istället drygt en mil

En mil i raskt tempo och jag njöt varenda minut av promenaden

Njöt av att kunna gå på i raskt tempo, njöt av att känna att jag hade både kraft, ork och vilja att ta i lite extra i uppförsbackarna och inte en enda gång behövde jag stanna för att pusta ut eller hämta andan, tvärtom mot slutet av promenaden ökade jag takten en aning bara för att få upp pulsen lite och jag blev lite, lite sugen på att ta några löparsteg men med en förkylning som poppat under ytan de senaste dagarna och lite lätt ont i halsen bestämde jag mig för att låta bli och istället vara glad över att jag numera klarar av att springa och att jag faktiskt lyckats uppfylla de tre mål jag satte upp precis i början av semestern, dvs

* Att klara Midnattsloppet på utsatta 45min 

* Att ta mig runt Tjejmilen

*Att klara Sickla Gruvlopp under 26 min

 

*Midnattsloppet klarade jag med minsta möjliga marginal och tog mig runt på 44:21

*Tjejmilen gick "sådär", efter 3km sa mitt knä ifrån men på ren viljan tog jag mig runt banan även om tiden inte blev riktigt vad jag hade hoppats på, 1.33.21

* Gruvloppet gick över förväntan, 20.06 tog det mig att springa 2.5km

Tre år,

då och nu

Nu när jag tittar tillbaka kan jag konstatera att resan inte alltid varit så enkel

Det har varit ups & downs och den har kantats av nya lärdomar och erfarenheter

En del erfarenheter hade jag mer än gärna klarat mig utan men samtidigt är det så att det kanske så att det är just dom erfarenheterna man lär sig allra mest av och som gör en starkare

Tre år

då och nu och någonstans är jag är ett levande bevis på att livet inte är slut efter 50