Åtta låtar...

 Inspirerad av Oblivion: Åtta låtar bestämde jag mig för att gör min egen lista

Den här låten påminner om min barndom: Att få sitta på pianopallen bredvid Gunnar och höra honom spela/sjunga "Drömmen om Elin" det var som att få en maxdos  av glädje, trygghet & kärlek 

Detta är mina ungdomsidoler:   Gyllene Tider -  "Flickan i en Cole Porter sång" 

Den här låten påminner mig om min stora kärlek:  "Tycker om när du tar på mig" - Per Gessle

Denna låt förknippar jag med min favoritplats: Öppna Landskap - Ulf Lundell

Om jag känner mig ledsen spelar jag den här låten:  "Gå ut och var glad" - Ulf Lundell

Den bästa svenska låten just nu: "Småstadsprat" - Per Gessle & Lars Winnerbäck

Den här låten vill jag spela till mina barn: Du är aldrig ensam - Mauro Scocco

( Jag tog mig friheten att ändra från min lillebror till mina barn )

Den här låten säger någonting om mig: Utan er - Ulf Lundell

Det finns...

... en mening med allt som sker

Ja det är ju vad man lite klyschigt bruka säga när livet bjuder på motgång och uppförsbacke men kanske var det så att en rejäl knockout var precis vad jag behövde

En käftsmäll som golvade mig och drog ner mörkläggningsgardinen och så totalt att allt blev becksvart och försattes i pausläge

Kanske var det så att jag behövde det där mörkret för att hitta ljuset inom mig igen

Kanske var det så att jag behövde den där käftsmällen för att stanna upp och tvinga mig själv till att börja leta efter alla dom där små pusselbitarna som låg spridda lite överallt i ett enda kaos och sakta men säkert börja lägga bitarna på plats igen för att slutligen börja närma mig målet dvs att hitta mig själv och därmed även hitta glädjen till livet igen eller för att citera Lars Winnerbäck

"Jag hugger i sten

Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur

Några armar och ben

Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur..."

Sakta men säkert växer en ny Helen fram
Jag är inte helt säker på att omgivningen egentligen lagt så mycket märke till den "nya"  Helen
Jag tror att den största förändringen skett inom mig och att den stora förändringen är min egen syn på mig själv och framför allt att jag numera  värdesätter mig själv på ett helt nytt sätt 
Jag har bestämt mig för att  jag är för värdefull för att bara sitta på åskådarläktaren och se på när livet passerar, det är dags att kliva ner på planen och bli delaktig i livet med allt vad det innebär
Nu är jag en Helen som insett att även den minsta lilla dröm är värd att förverkligas och att det första steget oftast är det steg som är det absolut svåraste att ta men bara man vågar ta det steget så brukar resten av promenaden gå av sig självt och även om man kanske inte riktigt når det mål man först trodde att man var på väg emot så kan det visa sig att det nya målet är en riktig lyckoträff
Det finns en hel del kvar att karva och hugga i
Det finns en hel del finslipning kvar att göra och riktigt färdig kommer jag nog aldrig att bli men det är väl lite det som är meningen med det hela
- att hela tiden fortsätta jobba med sig själv,
karva lite
hugga lite
finslipa lite
Att aldrig bli nöjd utan hela tiden sträva framåt mot nya mål

Det var en gång...

... en liten flicka

Den här lilla flickan älskade barn, små barn

Hon älskade barn så mycket att hon gjorde nästan allt för att få vara tillsammans med dom

Fanns det barn i sandlådan ja då var den lilla flickan där och byggde sandslott tillsammans med barnen, körde med bilar, bakade sandkakor som barnen sen med glädje slog sönder så att hon fick göra nya och hade den lilla flickan riktig tur kunde hon få uppleva glädjen att dra något litet barn i barnvagnen runt på gården

När den lilla flickan blev äldre fick hon ofta förtroendet att ta med något barn ut på barnvgnspromenad och med tiden blev hon en mycket omtyckt, uppskattad och ofta anlitad barnvakt

Den lilla flickan växte och när hon gick i 9:an och skulle göra sitt val inför gymnasiet så var valet av linje självklart för alla utom för den här flickan...

... för även om den här flickan älskade att vara tillsammans med barn och innerst inne inte ville något hellre än att få jobba med barn så fanns det en stor tagg inom henne

Den här flickan visste att på dagis hade man sångstunder och det där med att sjunga "offentligt" kändes som en enda stor ond klump inom den här flickan och hade så gjort ända sen den där eftermiddagen på ett vintersportläger en gång när flickan var sådär 10-11 år

På det lägret var det "sångövning" varje dag och vid ett av dessa sångtillfällen gick körledaren fram och tillbaka framför alla som sjöng, när hon gått igenom alla ställde hon sig plötsligt framför den lilla flickan och hennes kompis och med is både i både blick och röst uttalade hon sen högt så att alla i rummet hörde orden som sen för evigt skulle etsa sig fast inom den lilla flickan och i samma stund som hon uttalade orden dödade hon även allt vad sångglädje hette för den här flickan

Orden hon sa kan fortfarande sådär en fyrtio år efter händelsen eka iskallt inom flickan som numera blivit en tant

Den här tanten kan fortfarande se körledaren framför sig i sina gröna gabardinbyxor, blommiga blus och enorma glasögon och bara tanken på orden hon uttalade får det fortfarande att knyta sig i magen på tanten

- Ni behöver inte sjunga, det räcker att ni rör på läpparna....

Så här fyrtio år efteråt kan tanten fortfarande undra om körledaren ifråga någonsin har funderat över hur hennes ord kändes när de träffade dessa två flickors öron och kanske framför allt hjärtan

Den här tanten kan undra om körledaren någonstans kunde föreställa sig hur hårt dessa ord skulle etsa sig in i den lilla flickan och hur starkt dessa ord sen skulle påverka resten av flickans liv

Under tiden flickan gick på högstadiet gjorde hon PRAO - Praktisk Arbetslivs Orientering som det hette på den tiden - på ett dagis, två veckor fyllda av glädje men också två veckor då flickan insåg att det fanns ett hinder för hennes dröm

Flickan insåg att på dagis har man sångstund och den detaljen fick det att knyta sig i magen på flickan och var därmed det som avgjorde att hon bestämde sig för att gräva ner sina drömmar och söka en helt annan linje

Tyvärr hade den här flickans föräldrar inte förmågan att stötta och peppa sitt barn, dom saknade förmågan att ge henne det stöd hon så väl hade behövt just då, stödet att våga övervinna sin rädsla för att förverkliga en dröm och göra det självklara valet av gymnasielinje

Flickan tog den lättaste vägen och valde den lättaste gymnasielinje hon hittade, ett val som efter sex veckor på gymnasiet resulterade i att flickan avslutade sin gymnasietid och istället började jobba på en eftermiddagsverksamhet för barn

Lagom till sin 18 årsdag började flickan städa på sjukhemmet där hennes mamma jobbade, efter ett år började hon som sjukvårdsbiträde på samma sjukhus och sen rullade det liksom bara på

Under åren som gick utbildade sig flickan till undersköterska/mentalskötare och på det stora hela trivdes hon riktigt bra med att jobba med äldre men hela tiden fanns den gamla drömmen där i bakhuvudet och hela tiden fanns det där med sångstunderna som hela tiden puttade drömmen tillbaka till att vara just bara en dröm

För trots att den lilla flicka växte och blev både mamma, farmor & mormor så fanns den där taggen i bröstet kvar

Tanten tyckte jättemycket om att sjunga - i sin ensamhet eller tillsammans med sina barn när dom var små för dom där orden som körledaren en gång uttalat hade etsat sig så hårt fast att varje gång det blev tal om att sjunga tillsammans med andra så gjorde sig den där klumpen i magen påmind och det kändes som om hjärtat drogs åt, tungan vred sig två varv och att stämbanden knöt sig i hårda knutar

Hur mycket tanten än ville sjunga så rasslade körledarens ord hela tiden som is i öronen

- Du behöver inte sjunga, det räcker att du rör på munnen...

Tiden gick och en dag bestämde sig tanten för att det var dags att ta itu med livet, det var dags att sluta vara bekväm, det var dags att kliva ur comfortzonen och göra upp med gamla demoner och förverkliga drömmar

Tanten beställde tid för studievägledning och när det steget var taget gick sen det mesta av bara farten

Nu sitter tanten här och har fått besked om att hon får förhöjt studiemedel vilket innebär att hon kan söka till den ettåriga  barnskötare/elevassistent kursen med start januari 2018 och genomföra studierna utan att behöva ta studielån

Den lilla flickan/tanten är ju självklart jag

Jag har bestämt mig för att  det aldrig är försent, jag har bestämt mig för att våga ta steget och förverkliga min dröm för hur det än är så är det där med sångstunderna bara en liten, liten del av en dag på förskolan och även om jag är hopplöst omusikalisk och låter som en kråka när jag sjunger så får det vara så för jag tror och vet att jag förutom min kråksång har så mycket annat jag kan tillföra och ge barnen på förskolan

Jag känner även att om jag i framtiden  ärligt ska kunna peppa Linn att välja den riktning i livet som hon vill och brinner för så måste jag ju vara en förebild och visa att man inte ska ge upp på förhand utan att man kan även om det känns både läskigt och jobbigt till en början

Går det att lära gamla hundar sitta så går det även att lära gamla tanter att våga välja en ny inriktning i yrkeslivet...

Samtal över...

... en paprika

Efter att ha skjutsat Linn till terminens första skoldag och sen tagit blodprover inför 6mån kontrollen så stannade jag till för en snabbis in på Flygfyren

Första anhalten blev grönsaksavdelningen och vid paprikorna stod en äldre dam och medans vi stod där och valde bland paprikorna sa hon

- Visst är det trevligt att kunna sätta lite färg på maten...

Vips var sen samtalet igång, under några minuter blev vi stående där med våra kundvagnar och pratade om sommaren, mat, barn, barnbarn, stickning mm

Kort sagt en trevligt samtal om livet i stort och smått, när det var dags för oss att gå vidare avslutade damen med

- Jag la märke till dig redan på parkeringen, ditt leende i kombination med din otroligt fina kofta gjorde mig så glad och den här lilla pratstunden har verkligen värmt mitt hjärta...

Tänk att en färgglad kofta, ett leende och ett litet samtal om allt och ingenting kan sätta guldkant på en helt vanlig tisdag förmiddag

Jag hade...

... en plan

På lördag har vi bjudit in Pauls arbetskamrater med familjer till grillfest,

den här grillfesten har varit planerad länge och lika länge har jag haft en plan för det hela

En plan som skulle innebära att den allra värsta sistaminuten stressen skulle utebli men vid det här laget så borde jag ju ha lärt mig att det där med planera är liksom till för att misslyckas för min del för vad hände ?

Jo Linn ramlade ju av Juni och vips försvann maj månad bort i en oändlig radda av div läkarbesök på både vårdcentralen, ortopeden och akuten plus några vändor till röntgen och inte nog med att vi taggade sjukvården hårt med alla besök med Linn givetvis hade även jag en skrälldus med div vårdbesök

Kort sagt, majmånad kunde sammanfattas med ett enda ord - sjukvård och juni inleddes på samma sätt, i dag är det den 7 juni och vi har redan hunnit med fem vårdbesök

Som en liten extra krydda på det hela så känner jag av mitt låg blodtryck och går tidvis runt och är yr och inte blir det hela bättre av att sleeven fortfarande dummar sig så att jag inte kan äta och få i mig tillräckligt med energi, runt 7-800 kcal/dag blir ingen människa pigg av i längden och det är precis vad min kropp levt på i snart fyra månader

Så, ja den där planen jag hade som såg så himla perfekt ut försvann ut i kulissen och ersattes av en lätt stress och ett enda stort  "what the f***"

Så här har vi nu onsdag och listan med "att göra" inför lördagen är lång, väldigt lång och det kanske inte var det allra bästa att planera in en fm tillsammans med bästa vännen idag, dom timmarna hade kanske kunnat spenderats på ett lite mer effektivt sätt men samtidigt så har jag ju lärt mig att det gäller att hålla balansen och fylla på med rätt energier om man ska orka hela vägen ut

Så idag blir det ladda batterierna på fm och sen ägna eftermiddagen åt att beta av några måsten

I morgon blir det full rulle med besök på rehab med Linn, på em har Linn tid hos frissan och som krydda på moset så är det Sommarfest i skolan på kvällen och Linns klass är ansvariga för fikaförsäljningen och någonstans däremellan ska jag kila in städning och lite andra förberedelser

Det känns lite som att den ständige  optimisten är lite väl optimistisk i nuläget men jag tröstar mig med att i morgonkväll kommer Paul hem igen och *tada* han är ledig på fredag så då är vi två som kan köra rätt in i kaklet tillsammans och hur det än är så har jag ju bockat av några av alla dom där "To do" på listan

- Alla kakor är bakade, hallen är röjd på vinterkläder/skor och städad, min gamla Seat som stått och förpestat infarten i flera år är äntligen hämtad av bilskroten, städningen i vardagsrummet är påbörjad och vårt sovrum är i stort sett färdigstädat

Bara resten kvar typ...

Måndag ...

... hela veckan

Ja tänk om det kunde vara måndag hela veckan

Så underbart det vore att få starta varje dag på samma sätt som jag numera startar mina måndagar dvs med två timmars ren hästnjutning

I dag var det extra mysigt att vara i stallet hos V

Regnet som mötte mig i morse när jag skulle skjutsa Linn till skolan drog iväg lagom tills det var dags för mig att åka till stallet och med lite god vilja kunde man båda ana och känna solen som gömde sig bakom en mulen himmel

Farika var riktigt pigg och bjöd friskt på framåt redan från start och idag var det som om ännu en pusselbit föll på plats

Jodå jag vet det är tusen och åter tusen bitar till som ska falla på plats innan jag ens kan andas om att jag börjat få hum om det här med ridning men det var verkligen en lyckokänsla när jag upptäckte att jag faktiskt kunde känna den där känslan i kroppen som V så tålmodigt beskrivit och väglett mig fram till

Så häftigt att känna känslan sprida sig i kroppen och plötsligt förstå

"Aha, det är det här hon har försökt att beskriva..."

Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi drömma om att måndagarna skulle bli så betydelsefulla för mig, att dessa två timmar skulle bli den energikick som sen lotsar mig genom resten av veckan med ett leende på läpparna

Det är verkligen mindfulness på hög nivå

Den där stunden  i stallet och på hästryggen är ett av de få tillfällen då jag verkligen är här & nu,  ett tillfälle då släpper allt annat för en stund och bara andas och finns till

Just då är det bara jag, Farika och V som med sitt lugn får mig att uppleva och verkligen känna hur kropp och själ är sammanlänkade med varandra och om man bara ger dom chansen och rätt förutsättningar så samarbetar dom väldigt bra tillsammans och tillsammans blir man starkare och klarar mer än vad man först trodde

Under timmarna hos V lär jag mig så mycket om mig själv, jag lär mig om hästar, om kommunikation både med mig själv, min kropp och med hästarna

Lärdomar som jag sen har nytta av även resten av veckan

Trots att jag har tillbringat så många timmar i stallet tillsammans med Linn, Prinsessan & Juni under de senaste åren så är det ändå som en helt ny värld öppnar sig och jag njuter av vartenda steg jag tar in i den nya världen

Timmarna tillsammans med Farika är min ego tid, tid som gör mig lycklig och det allra bästa med lycka är att den sprider sig som ringar på vattnet så även om dessa två timmar är "heliga" och är just mina så kommer dom ändå omgivningen tillgodo i form av en gladare, piggare och framför allt lyckligare Helen

Maj...

... levererade

Trots att Linn och jag under maj månad tillsammans med våra 19 besök slog något konstig personlig familjerekord i antalet besök inom vården så kan jag inte annat än att konstatera att Maj 2017 kommer att gå till historien som den absolut bästa månaden på väldigt länge

Det känns som om energin och glädjen återvänt på allvar och även om det varit mycket kring Linns skadade hand och mina problem att få i mig tillräckligt med energi för att orka hela dagen så händer det så mycket annat positivt som på något sätt sätter guldkant på livet

På något vis känns det som om pusselbitarna faller på plats en efter en och vart eftersom bitarna faller på plats infinner sig ett lugn, en glädje

Ja kort sagt en känsla av välbefinnande och en lycka över livet och allt jag har omkring mig

Självklart finns det fortfarande små mörka moln och pusselbitar som kärvar lite men det hör livet till och numera känns det som om den positiva vågskålen väger så mycket tyngre än den tunga negativa vågskålen gör och när kropp och själ är fylld med positiv energi är det så mycket enklare att hantera de tunga och jobbiga delarna i livet för hur det än är så kommer det alltid att finnas frågor utan svar och  känslor man inte förstår eller kan styra över men det viktiga är att inte låta dessa tankar och känslor få styra livet

Det är den första juni idag och jag hoppas innerligt att juni kommer att bli en minst lika underbar månad som maj har varit

Juni inleds i alla fall i stor förväntan och spänning, vilken dag som helst är det dags för en ny liten varelse att ta sitt första andetag och det blir min tur att inte bara vara farmor utan även mormor och det är verkligen något jag med spänning och stor kärlek ser framemot och det bästa av allt är att jag numera känner att jag har energi och ork att vara både mamma, farmor & mormor vilket inte varit en självklarhet under de senaste åren då det funnits många stunder då jag knappt kunnat uppbringa kraft,  energi och ork att vara mig själv

- Hej livet, här är jag

Nu orkar jag

Nu kan jag

Nu vill jag

Nu levererar  vi tillsammans livet och jag !