Jag drömmer om....

... lugn & ro

Tänk att få tillbringa ett-två dygn helt i stillhet, sitta i en enslig stuga och bara kura i ensamhet

Ingen klocka, inga tider att passa

Bara vara i stunden, njuta av tystnaden

Sova när jag har lust, vakna när jag vill, äta när jag vill bara koppla bort alla tider att passa, slippa alla hämta-lämna, matlagning, disk, tvätt

Bara jag, tystnaden och mina tankar

Tänk att få sätta sig ner och sen sitta precis så länge som jag själv vill utan att en hund helt plötsligt kom på att hon behöver gå ut och pockar på uppmärksamhet eller ett barn som vill ha hjälp och det precis just nu eller gärna för några sekunder sen och som visserligen kan tänka sig att vänta lite men den där väntan på hjälp ligger liksom och dallrar i luften och gnuggar sig sakta in som ett stressmoment som bara måste åtgärdas. precis som den där tvätten som behöver åtgärdas, det där golvet som behöver torkas, disken som behöver tas om hand, den där tiden som måste passas...

Ett eller två dygn i lugn och ro, tid som bara är min

Ingen väckarklocka, inga tider att passa

- det låter som en dröm

På min ena axel sitter den ironiska och lätt sarkastiska sidan av mig, jag känner hur hon ger mig en klapp på kinden och sen säger med ett snett leende

- Keep on dreaming baby , det är drömmarna som håller oss vid liv...

När hjärnan...

... stänger av

* Fredag kväll - Ulf Lundell konsert i Uppsala 

* Lördag - Tävling för Linn och domarinsats av mig + kalas hos systerdottern

*Söndag -  Julmarknad + Niklas Strömstedt & Tomas Ledin konsert i Uppsala

*Måndag - Linn ledig från skolan = Leos Lekland på fm och ridning på eftermiddagen

Jag visste på förhand att helgen som var inte var helt optimal i planeringen men ibland kör det ihop sig och det är bara att bita ihop och gilla läget och efter söndagens konsert kunde jag konstatera att visst var jag trött men både kropp & framför allt knoppen kändes helt ok så när det var dags för Linn och mig att hämta upp Linns kompis för att åka mot Leos Lekland i går fm kändes det trots allt rätt ok

Precis när vi skulle åka iväg fick jag veta att min älskade mormors 98 år långa resa här på jorden nått slutstationen och att hon lungt och stilla lämnat oss kvar här på jorden för att återförenas med sin stora kärlek Ragnar och fortsätta sprida sin kärlek, sina bus, upptåg och sånger i himlen

Jag vet inte om jag just då riktigt tog in att mormor lämnat oss, timmarna på leklandet flöt på helt ok

Månda´förmiddag verkar vara en perfekt dag att besöka dessa lekland på, nästintill folktomt och väldigt lungt och stillsamt för att vara ett ställe för lek & bus

Linn och hennes kompis busade runt i lite mer än fyra timmar innan vi åkte hemåt för att svida om till stallkläderna och bege oss mot våra fyrbenta vänner

När vi väl hade hämtat in hästar och fixat iordning dom för ridturen hade det blivit båda mörkt och rätt kallt ute men det blev en mysig ridtur/promenad i mörkret och allt kändes helt ok men så,

någonstans när tjejerna höll på att fixa iordning hästarna efter ridningen så kände jag hur all energi fullkomligt rann ur mig och hur hjärnan liksom stängde av, en riktigt obehaglig känsla och allt jag ville var bara att få komma hem 

När vi klev innanför dörren hemma var det som om verkligheten kom ikapp och det gick upp för mig att mormor inte fanns hos oss längre och allt jag ville var att få sätta mig i ett hörn och bara få vara ifred en stund i tystnad 

Jag vet att Linn babblade på om allt och ingenting och att jag verkligen försökte koncentrera mig och lyssna på vad hon sa men det var helt omöjligt

 Jag har också ett svagt minne av att jag pratade med både Anna och Paul i telefon efter att vi kommit hem från stallet  men jag har ingen aning om vad vi pratade om 

Linn satt på en film och jag försökte verkligen hänga med i vad som hände men allt jag registrerade var en massa människor som rörde sig, vad dom sa eller gjorde har jag ingen aning om

Tio i nio kände jag att det var helt ohållbart och jag lyckades övertyga Linn om att det var dags för oss båda att göra kväll

 Jag har ett svagt minne av att Linn frågade om hon fick kolla lite på TV innan hon somnade, själv kröp jag ner under täcket och somnade på stört och vaknade av att väckarklockan ringde strax efter sju i morse

Efter en sån natt borde jag känna mig utvilad och på gång men tyvärr är det så långt ifrån sanningen det går att komma för hur underligt det än låter så känns det som om all energi lämnat kroppen och hjärnan har definitivt tagit semester

Jag hade tänkt att städa lite idag, förbereda inför advent men jag hann inte ens börja innan tröttheten, illamåendet och tårarna kom så även om det känns svårt har jag bestämt mig för att stunta i alla måsten och borden nu på förmiddagen och försöka ladda energi så att jag orkar eftermiddagens utvecklingssamtal och stallbesök...

Underbara och kloka...

... Picasso

Under de senaste veckorna har vi eller rättare sagt jag lagt ner en hel del tid på att få Picasso att inse att Juni inte är en stor hundkompis att leka utan just en häst och att det inte är så himla lämpligt att vare sig hoppa upp i Junis ansikte eller hänga sig fast i hennes svans men kanske framför allt att hon allra helst ska hålla sig på sidan av Juni och inte alldeles bakom henne 

Det har inte varit helt lätt men skam den som ger sig och Picassos lycka var total första gången hon inte blev uppkopplad och snällt stå kvar vid min sida utan istället fick hänga med Linn & Juni när dom drog iväg på sin trav och galopprunda 

Så numera har våra stallbesök förvandlats till värsta träningspasset för Picasso

Glatt hänger hon med Linn och Juni när dom ger sig iväg för att galoppera medans jag ensam får traska iväg på mina små "genvägar" för att möta upp ekipaget eller som idag, stå stilla och vänta medans gänget tog sig runt en liten slinga

Jag stod där och småfilosoferade och njöt av lugnet när Picasso plötsligt kom som skjuten ur en kanon, jag tänkte i mitt stilla sinne att hon förmodligen drabbats av lite mattelängtan så jag sa åt henne att sätta sig intill mig vilket hon först gjorde men redan efter bara en kort stund sprang hon iväg några meter åt samma håll som hon kom ifrån innan hon stannade till och tittade på mig

Jag kallade in henne och sa än en gång åt henne att sitta vilket hon gjorde - en kort stund innan hon återigen drog iväg nägra meter, stannade till och tittade på mig för att sen springa iväg ytterligare några meter åt det hållet hon kom ifrån och än en gång kallade jag tillbaka henne och Picasso hann precis fram till mig när jag ser Linn komma gåendes med Juni vid sin sida

Med ett stort leende berättade Linn att Juni hade passat på att köra sitt lilla trick, stannat mitt i ett steg och kört ner huvudet precis när dom travade över en liten stock som låg på stigen så Linn hade liksom glidit rutchkana längs Junis hals och i samma sekund som Linn landat på backen hade Picasso tvärvänt och sprungit tillbaka till mig...

Även om mitt förnuft säger mig något helt annat så vill mitt hjärta gärna tro att Picasso sprang tillbaka för att hämta mig och hur det än är med förnuft och känsla så vet jag att  Linn och Picasso har en alldeles speciell relation och om en liknande situation inträffar igen så kommer jag definitivt att följa med Picasso på en gång istället för att stå kvar och vänta...

Det finns...

... en mening med allt

Linn kämpade hårt med Prinsessan under drygt fem års tid

Att pyssla om och mysa har aldrig varit några problem med Prinsessan, med en ängels tålamod har hon snäll stått ut med Linns alla upptåg i form av balansövningar, klättrande på ryggen och andra upptåg dvs så länge det inte gällde ridning för just när det kom till ridningen hände det väldigt sällan att Prinsessan var speciellt samarbetsvillig, tvärt om

Prinsessan visade väldigt tydligt att det där med en ryttare som ställde lite krav inte riktigt var hennes melodi

Linn kämpade tålmodigt på och under de första åren åkte hon av så många gånger att vi någon gång mellan den femtionde och sextionde avramlingen slutade att räkna antalet gånger

Mer än en gång hände det att jag tyst för mig själv undrade var jag var för förälder som utsatte mitt lilla barn för en så envis och minst sagt tjurskallig ponny som Prinsessan...

... numera vet jag att åren tillsammans med Prinsessan inte var bortkastad tid, tvärtom

Allt Linn lärde sig tillsammans med Prinsessan har hon haft stor nytta av tillsammans med Juni

Juni är en helt underbar ponny - snäll, lugn, cool, samarbetsvillig mm

Ja jag skulle nog kunna rabbla upp hur många positiva omdömen som helst och alla skulle dom passa in på Juni, kort sagt vi hade vrekligen megatur som fick förtroendet att bli fodervärd till Juni

Men, det finns ett litet men...

... Juni har en liten egenhet som Linn har fått smaka på några gånger

Första gången Juni testade den på Linn hade Juni stor framgång, Linn  var totalt oförberedd och synnerligen okoncentrerad och avslappad så när Juni mitt i traven satte ner huvudet mellan benen gjorde Linn en snygg volt över Junis hals och landade med ett stort fniss på rumpan

Efter den lilla uppvisningen har Linn varit mer på alerten och känner igen Junis signaler så när den lilla divan har fått för sig att testa sitt lilla upptåg har Linn suttit där och mycket galant avstyrt det hela och helt plötsligt så insåg vi att under alla år tillsammans med en lite småbockande och busig Prinsessa har Linn lyckats få en hiskeligt bra balans och är en liten mästare på att parera små bus och upptåg

Det är långt ifrån vid varje ridtur som Juni testat sitt lilla upptåg utan det händer bara någon gång då och då och aldrig mer än en gång per ridtur och som sagt, ända fram tills idag har Juni inte lyckats överlista Linn

Men idag var det dags igen, Linn som blivit lite kaxig slapnade av lite för mycket och vid alldeles fel tillfälle och vips tog Juni chansen att busa lite men det buset är värt ett eget blogginlägg så min avslutning på det här inlägget får bli att även om allt ibland känns tungt och motigt och vi inte riktigt inser meningen med att streta på i motvind och uppförsbacke så är det nog så att allt som sker har en mening och förhoppningsvis får vi nytta av våra erfarenheter längre fram...

Jag vet ...

... att man ska blicka framåt

och det gör jag men för att orka blicka framåt behöver jag ochså få tid att blicka tillbaka

Jag behöver få älta och prata om det som hände 

Jag behöver få låta alla tankar och känslor komma och gå som dom vill

Just idag och de närmaste dagarna tänker jag tillåta mig att låta mina tankar och känslor få flöda fritt och likt ett trotsigt barn kommer jag att sätta händerna för öronen och vägra lyssna på alla kloka råd om att titta framåt och gå vidare

För ett år sedan hade vår mardröm precis startat och det var nog en evinnerlig tur att vi just där och då inte hade en aning om hur det närmaste dygnet skulle utveckla sig

Hur nära vi skulle vara att förlora vår älskade Linn

Så...

...  idag behöver jag inga goda råd om vikten av att leva här och nu

Jag behöver heller inte få höra att jag ska blicka framåt och att gårdagen är förbi och inte går att påverka

Efter det som hände förra året bär jag med mig  den lärdomen varje dag

Jag bär ochså med mig lärdomen att det finns inga rätt eller fel när det gäller att bearbeta en kris, alla har vi våra sätt att ta oss igenom livets svårigheter och den tuffa utmaningen är att hitta den vägen som är rätt för just en själv

Juni lyste...

... upp oktober

Nu har Juni varit hos oss i lite mer än fyra veckor och med facit i handen kan jag bara konstatera att Juni dök upp i precis rätt tid och lyste upp mörkret

Jag vill inte ens tänka på hur oktober hade varit om jag inte hade haft Juni som lyste upp mörkret och bara genom att finnas där hjälpte mig att orka ta nästa andetag

Det är konstigt hur ett djur med bara sin blotta existens kan skänka så mycket kärlek och energi att allt det där som känns jobbigt försvinner när man är i dess närhet

Fyra veckor är egentligen alldeles för kort tid för att kunna säga att Juni är helt rätt för oss men så här långt känns det 100 % rätt, vi hade inte kunnat hitta en mysigare ponny till Linn

Juni har visat sig vara en helt underbar ponny, visst har även denna lilla dam sina sidor men om jag skulle sammanfatta henne med ett enda ord så måste det bli just snäll med tillägget cool

Tillsammans med Juni har ridturerna helt plötsligt blivit helt underbara stunder och Linn börjar så smått få tillbaka sitt självförtroende och inse att hon kan rida

Ridturerna är inte längre en kamp och till skillnad med hur det var tillsammans med Prinsessan så blir det nu härligt långa sträckor av både trav och galopp och det utan att Linn behöver kämpa som besatt för varje steg ponnyn ska ta

Linn & Juni har även provat på att hoppa tillsammans och även där går det alldeles galant, att i trav och galopp ta sig runt en hoppbana är absolut inga problem dvs så länge inte Juni känner att hon måste "sköta magen"

I söndags var det Halloween hoppning i stallet och Linn & Juni debuterade med start i 40 och 50cm

Första rundan på 40cm gick galant, Linn valde att ta det lungt, rida tryggt och säkert och spara på krutet inför rundan på 50cm 

Den andra rundan började fint och gick bra ända tills Juni precis mitt framför ett hinder kände att just där och då behövde hon lätta på trycket och lägga en liten hög och när hon sen skulle kliva över hindret från stillastående så rev hon bommen med ena bakhoven

Linn var grymt besviken efteråt men efter att ha funderat lite så kan även Linn skratta och konstatera att "Shit happens"

Vi hade turen att hitta Juni eller var det så att Juni  hittade oss eller var det kanske ödet som än en gång spelade oss i händerna och såg till att vi var på rätt plats vid rätt tillfälle

Vad det än var så är jag glad över att pusselbiten Juni ramlade ner på vårat bord precis när vi eller rättare sagt jag behövde det som bäst och även om det är en sliten gammal klyscha så kanske det ligger något i "Det är alltid som mörkast innan det ljusnar...."

Och den här gången var det Juni som kom med ljuset