Juni lyste...

... upp oktober

Nu har Juni varit hos oss i lite mer än fyra veckor och med facit i handen kan jag bara konstatera att Juni dök upp i precis rätt tid och lyste upp mörkret

Jag vill inte ens tänka på hur oktober hade varit om jag inte hade haft Juni som lyste upp mörkret och bara genom att finnas där hjälpte mig att orka ta nästa andetag

Det är konstigt hur ett djur med bara sin blotta existens kan skänka så mycket kärlek och energi att allt det där som känns jobbigt försvinner när man är i dess närhet

Fyra veckor är egentligen alldeles för kort tid för att kunna säga att Juni är helt rätt för oss men så här långt känns det 100 % rätt, vi hade inte kunnat hitta en mysigare ponny till Linn

Juni har visat sig vara en helt underbar ponny, visst har även denna lilla dam sina sidor men om jag skulle sammanfatta henne med ett enda ord så måste det bli just snäll med tillägget cool

Tillsammans med Juni har ridturerna helt plötsligt blivit helt underbara stunder och Linn börjar så smått få tillbaka sitt självförtroende och inse att hon kan rida

Ridturerna är inte längre en kamp och till skillnad med hur det var tillsammans med Prinsessan så blir det nu härligt långa sträckor av både trav och galopp och det utan att Linn behöver kämpa som besatt för varje steg ponnyn ska ta

Linn & Juni har även provat på att hoppa tillsammans och även där går det alldeles galant, att i trav och galopp ta sig runt en hoppbana är absolut inga problem dvs så länge inte Juni känner att hon måste "sköta magen"

I söndags var det Halloween hoppning i stallet och Linn & Juni debuterade med start i 40 och 50cm

Första rundan på 40cm gick galant, Linn valde att ta det lungt, rida tryggt och säkert och spara på krutet inför rundan på 50cm 

Den andra rundan började fint och gick bra ända tills Juni precis mitt framför ett hinder kände att just där och då behövde hon lätta på trycket och lägga en liten hög och när hon sen skulle kliva över hindret från stillastående så rev hon bommen med ena bakhoven

Linn var grymt besviken efteråt men efter att ha funderat lite så kan även Linn skratta och konstatera att "Shit happens"

Vi hade turen att hitta Juni eller var det så att Juni  hittade oss eller var det kanske ödet som än en gång spelade oss i händerna och såg till att vi var på rätt plats vid rätt tillfälle

Vad det än var så är jag glad över att pusselbiten Juni ramlade ner på vårat bord precis när vi eller rättare sagt jag behövde det som bäst och även om det är en sliten gammal klyscha så kanske det ligger något i "Det är alltid som mörkast innan det ljusnar...."

Och den här gången var det Juni som kom med ljuset