Jodå, lycka kan...

... köpas för pengar

I somras köpte jag ett par jeans, redan från första stund stormtrivdes jag i mina jeans och under sommaren/hösten har dom används flitigt och även om jag  den sista tiden har fått dra åt skärpet allt hårdare i midjan för att hålla jeansen uppe och att rumphänget blivit allt större plus att fladdret runt låren ökat en hel del så har burit dom med en härlig myskänsla

Men även kär vänskap har sitt slut och igår kände jag att det var dags att investera i ett par nya jeans, gärna i samma modell men då en storlek mindre

Inne på KappAhl hittade jag till min stora lycka rätt modell av jeans, dessvärre fanns dom inte i den storleken jag var ute efter så jag botaniserade vidare bland jeansmodellerna och hittade till slut två par i den storleken jag letade efter men på väg till provrummet bestämde jag mig för att vara lite wild & crazy och greppade ett par jeans i min favoritmodell

- dock i två storlekar mindre än i de jag hade på mig

Min tanke var att jag skulle se hur mycket som fattades innan jag skulle kunna ha denna storlek

Väl inne i provrummet bestämde jag mig för att prova dessa jeans allra först och...

... shit pomfritt

Jeansen gled på och satt perfekt,

ja nu talar vi inte om uteseendemässigt perfekt utan mer känslan so uppstod inom mig

Dom två andra paren jeans fick oprovade åka tillbaka till hyllan och det var med glada steg jag trippade fram till kassan för att betala mina jeans

Extra skönt kändes det att jag kunde krydda köpet med en rabatt på 30% 

Så, ja lycka kan köpas för pengar och det må vara ytligt men just nu tillåter jag mig att vara så ytlig att jag känner lycka över ett par nya jeans,

nya jeans som dessutom är två storlekar mindre än de jeans jag gått runt med i under de senaste månaderna

Två storlekar ner är inte helt fel och helt klart gav den känslan mig en liten extra knuff och motivation att fortsätta på den redan inslagna vägen mot ett lite lättare liv...

Var är...

... min öde ö

Den där öde ön där jag bara kan få vara

Den där ön där jag bara kan få äta, sova & vila helt efter mina egna premisser

Den där ön där jag får vara helt ensam och samla energi och sakta  få hitta tillbaka till ett "normalt" liv helt i min egen takt utan att folk runt omkring pockar på och tycker att "Det är ju bara"

Kort sagt, jag längtar efter lugn och ro

Tid att få återhämta mig utan att behöva använda den lilla lilla energi som ibland infinner sig till sånt som andra anser vara viktigt just här och nu

Det är över två månader sen jag var sjuk men fortfarande befinner sig kroppen i ett läge där energin lyser med sin frånvaro

Två månader då jag nätt och jämt bara orkat finnas till

Två månader som innebär att det är en hel del "Måste-ska-bör göras" som har samlats på hög och lika många "måsten-.ska-bör" som det finns lika många finns det som anser att just det där specifika "måstet" är det allra viktigaste på listan och hur kan det vara jobbigt att bara göra det lilla, det tar ju bara två minuter

Ja det kanske är så att just den lilla saken tar just bara några få minuter men just dom få minutrarna kan vara dom  få minutrarna som jag så väl behövde få använda till att just bara vara

Dom där få minutrarna kanske jag hade behövt få använda till att göra något som jag kände att just jag ville göra just där och då när det äntligen infann sig lite energi

Eller så var det helt enkelt några få minutrar som jag ville lägga på familjen

Det är svårt, under de senaste två månaderna har jag genomgående fått höra orden

- Du måste ta det lugnt, du måste tänka på dig själv...

Det är just det jag försöker göra, det är just därför jag inte kan, orkar eller vill göra något mer än att just bara vara utan några som helst krav utifrån

Jag har bra dagar eller rättare sagt jag har bra stunder men dom tillfällena vet jag aldrig om innan

Ibland dyker dom stunderna upp flera gånger under en och samma dag, ibland kan det gå dagar emellan dessa stunder

Jag kan känna mig pigg och på gång ena minuten för att bara en kort stund efter få en gummiklubba i huvudet och känna hur all energi och ork rinner ur mig

Det är svårt att förklara för en som inte varit där själv och jag begär inte att folk ska förstå men jag önskar att respekten fanns där, respekten för att det just nu är "Offläge"

Respekten och hänsynen  till att jag just nu måste få använda den lilla nergi jag har till mig själv i första hand och till familjen i andra hand 

- allt annat är rätt oviktigt just nu

Givetvis finns det måsten som helt enkelt måste göras men det är måsten jag styr över själv

Picasso måste ut och rastas, Juni måste ses till och ridas men just dom två detaljerna kan jag styra över själv när och hur dom ska ske och mer än en gång har vi skjutit på både stallbesök och promenad ett par timmar just för att energin inte funnits där

Det finns också tillfällen då jag på förhand vet att jag kommer att få betala dyrt efteråt men att det i slutänden får vara värt det

Stinas dop nu i helgen som var var just ett sånt tillfälle, även om vi gjorde vad vi kunde för att helgen skulle bli så smidig som möjligt och jag egentligen inte gjorde mer än att bara vara så var kroppen snabb med att slå på varningsklockorna och tala om att den inte riktigt var redo för utflykter som denna och den lilla energi som fyllts på dränerades snabbt och zombie läge infann sig och för min del var det bara att gilla läget och stänga av allt och låta kroppen bestämma takten

Just nu är det Här & Nu som gäller och finns det något jag önskar mer än allt annat så är det att allt ska återgå till det normala igen och det gärna så fort som möjligt, helst redan igår...

Äntligen...

... måndag

Som mamma är det väl inte helt politiskt korrekt att utbrista i ett

- Äntligen måndag och vardag igen!

Men hur mycket jag än älskar mitt barn och uppskattar att vara tillsammans med henne så har allt en gräns och den gränsen nåddes nog idag när Höstlovet började sjunga på sista refrängen

Vi startade redan veckan innan höstlovet med att Linn opererade bort sina halsmandlar på måndagen vilket då innebar att Linn fick en "extra" vecka hemma tillsammans med mig

Utgångsläget för det hela var inte det allra bästa med tanke på att jag fortfarande inte på långa vägar återhämtat mig efter min dubbelsidiga lunginflammation och eftersom Paul precis höll på att avsluta sitt gamla jobb för att börja på ett nytt så var det liksom inte läge för honom att vabba och ta hand om Linn, alternativet hade varit att skjuta på operationen men med tanke på att vi redan väntat sen i början av mars i år så kändes det föga lockande att tacka nej och sen invänta på ett nytt operationsdatum som förmodligen hade blivit om sådär en  två-tre månader så det var liksom bara att bita ihop, gilla läget och tillsammans göra det allra bästa av situationen

Som tur var så gick både  Linns operation och återhämtningen efteråt för Linns del hur bra som helst, inte alltför ont och tack vare lyckan över att äntligen kunna äta utan att känna kväljningar så var Linn snabbt på banan igen när det gällde att äta och därmed rann energin till och hon var snabbt i sitt vanliga esse igen

Självklart har jag haft tid att kunna vila och ta det lugnt under de här två veckorna, något annat hade varit otänkbart eftersom min kropp mycket tydligt visat att det har varit vila, vila och åter vila som har gällt

Men även om jag har vilat och tagit det lugnt så är det ju ändå så att det hela tiden skett på lite på andras villkor, som mamma, matte , fru - ja what ever så går det liksom inte att stänga av livet till 100% hur mycket man än skulle vilja

Och även om Linn fixat både frukost, lunch & mellis på egen hand så har jag ju funnits med i bakgrunden och förutom att finnas till för för Linn så har det varit både läkarbesök, röntgen mfl andra tider att passa så...

... ja även den här mamma har en gräns och det känns som om jag nått fram dit nu efter att ha umgåtts med Linn i princip dygnets alla vakna timmar under drygt två veckors tid, två veckor då min ork och energi legat på en nivå som befunnit sig  så långt, långt ifrån min normala energinivå som det överhuvudtaget är möjligt att komma utan att hamna i ett zombieliknande tillstånd och många gånger under de här tiden har jag känt att nu orkar jag inte mer, nu ger jag upp...

... så, ja i morgonbitti tänker jag utropa ett

- Äntligen måndag

och jag tänker göra det utan vare sig att skämmas eller drabbas av dåligt samvete och när jag väl utropat dessa ord ska jag njuta av att göra i princip ingenting under de timmarna som Linn är i skolan

Jag ska bara vila, vila, vila och kanske framförallt njuta av tystnaden´

I morgon är det "min" dag, på tisdag ska jag så smått börja kravla mig tillbaka till vardagen igen men jag ska kravla långsamt och stilla och med många vilopauser för även om jag känner att energinivåerna i kroppen så sakteliga börjar fyllas på så är jag väl medveten om att mitt energilager är i princip tomt...

  

  

 

En tvättmajors...

... bekännelser

Tvättmajoren har förmodligen funnits inom mig sen födseln men den låg och grodde under de första åren för att sakta börja spira ut någon gång i tonåren med god hjälp av min mamma

Det var sommar och mamma skulle åka till sommarstugan tillsammans med mina två yngsta syskon medans jag som sommarjobbade stannade kvar hemma i Kungsängen tillsammans med pappa

Hemma var det mamma som skötte tvätten och hon gjorde det på sitt sätt  - punkt slut, ingen diskussion

Man fick gärna följa med och hålla henne sällskap i tvättstugan men tvätten tog hon hand om

Men i och med att mamma skulle vara borta så uppstod frågan

- Vem skulle sköta tvätten ?

Jag tror jag växte ett par centimeter när mamma sa

- Du får följa med till tvättstugan så ska jag visa dig hur du ska göra med tvätten och pappas skjortor !

Jag fick sen en lektion i hur man sorterar och där mina vänner var det inte ljust, mörkt & underkläder/lakan

Nej, nej det fanns några underkategorier och så var det det där med pappas skjortor, dom skulle sorteras på ett visst sätt och det viktigaste av allt

- Sättet dom skulle hängas på tork på

Jag lyssnade andäktigt på mammas instruktioner och minns att jag kände mig både stolt och glad över att ha fått det enorma förtroendet att ta hand om tvätten

När man tänker tillbaka så känns det hela lite bisarrt

- Hur svårt kunde det vara liksom

Nej, det är inte ett dugg svårt

- bara man följer mina enkla små regler

Små regler som med åren blivit ganska många men är man tvättmajor så är man

Härhemma har det gått så långt att det är jag som sköter tvätten, då får jag det som jag vill ha utan att få hybris och ångestattacker -  givetvis skrivet med ett leende på läpparna

Mina små tvättregler är ganska enkla

* Sortering

Allt sorteras i Svart, mörkt, mellan mörkt och lite ljusare mörkt och detsamma gäller även ljus tvätt

Ljus tvätt, lite ljusare tvätt, väldigt ljus tvätt

Vitt innebär tre sorteringskategorier - Helt vitt, vitt med ljust tryck och vitt med mörkt tryck

Sen har vi handdukar, lakan , underkläder och strumpor och där är jag inte ett dugg noga med färgerna tvätt som tvätt liksom

Alldeles självklart så sorterade jag babykläderna efter samma mönster och med skammens rodnad kan jag väl erkänna att Linn nog var närmare 3 år innan jag tyckte att det var ok att tvätta hennes kläder tillsammans med våra

Men det allra allra viktigast är nog tots allt  upphängningen av det nytvättade

Allt ska hängas efter ett visst schema och all tvätt ska givetvis skakas ut ordentligt

- ingen slarvigt, skrynklig och ihoptryckt tvätt på mina tvättlinor inte

Som sagt - plättlätt bara man gör som jag vill

Paul och jag har haft några små roliga incidenter där Tvättmajoren inom mig har orsakat kaos och ångest

En av gångerna var när jag väntade Linn och var inlagd på Danderyd i över 8 veckor och hade en kort permission samma dag som Paul hade bokat tvättstugan

Jag fick på nåder följa med ner i tvättstugan om jag lovade att bara titta på och inte göra något

Lättare sagt än gjort men givetvis följde jag med och när Paul helt enkelt bara tryckte in kläderna i en enda villervalla så kände jag hur Tvättmajoren inom mig gick fullständigt bananas

Det riktigt skar i min Tvättmajors hjärta när jag såg hur allt kategoriserades i en och samma kategori - Tvätt som skulle bli ren

En annan gång var när vi bodde på Familjevåningen under tiden som Linn låg i ECMO

En av kvällarna var vi tvungna att tvätta

- so far so good, jag var ju med och sorterade

Klockan var nog närmare elva på kvällen när vi skulle ta hand om vår torra tvätt och där stod vi två rätt trötta föräldrar och vek tvätten

Efter en stund gav Paul upp eftersom jag utan att tänka på det vek om den tvätt han så fint redan hade vikt ihop

- Han hade ju inte vikt tvätten på "mitt sätt"

Såhär efteråt kan vi skratta åt det hela att jag i den situationen vi befann oss i överhuvudtaget kunde bry mig om hur tvätten veks ihop...

Jag kan erkänna att jag förr kunde se folks tvättlinor och känna hur det började krypa i mig och få lusten  att jag skulle vilja gå fram till tvättlinan och skaka ut lite tvätt så den inte hängde som skrynkliga korvar

Jag minns också en gång när vi var och hälsade på mormor och när vi satt och drack kaffe kom en av grannarna ut och hängde sin tvätt och både mamma och mormor konstaterade att den där kvinnan minsann aldrig hade fått lära sig hur man skulle  hänga tvätten på ett snyggt sätt

*fniss*

Numera bryr jag mig inte det minsta om hur andra hänger sin tvätt, varför skulle jag liksom ?

Min tvätt är just min tvätt och den tar jag och Tvättmajoren hand om på allra bästa sätt och därför har vi i familjen tagit beslutet att jag ensam tar hand om tvätten

Man ska göra det man är bra på och i - mina ögon- är jag den allra bästa Tvättmajoren i den här familjen, ingen annan kommer ens i närheten av mig....

 

Tänk om...

...man  kunde

Stoppa ner dom här underbara Septemberdagarna som vi har kunnat njuta av den senaste tiden i en liten ask och sen när November och December är som allra mörkast och tristas och allt känns som mest hopplöst skulle man kunna glänta lite på locket och njuta av solen, värmen och alla härliga färger och fyllas med hopp om ljusare och varmare tider

På den ...

... tredje dagen

De tre första dagarna på "flytet" har gått förvånansvärt bra men visst kan jag erkänna att jag i nuläget bra gärna skulle vilja sätta tänderna i en knäckemacka med ost eller mula in en eller två nävar grillchips i munnen

Men att vilja och göra är långt ifrån samma sak

Om elva dagar är det dags att göra sig kvitt en del av magsäcken och tills dess ska jag nå det av kirurgen  första uppsatta  "viktmålet" och dit har jag i dagsläget -3.6kg kvar att bli kvitt med och det ska jag absolut klara av

Såhär efter tre dagar med ett intag av enbart lågkalorishaker har jag märkt hur otroligt mycket jag stoppar i munnen utan att ens reflektera över det

 

* Fixar lunch till Linn och kommer på mig själv med att vara på väg att fiska upp en tortellini för att smaka av

* Vid middagen är jag på väg att sätta en gaffel i hennes spagetti och köttfärssås bara för att just smaka av

*Hjälper Linn att fixa en smörgås och vips skickar "smaka en oskiva reflexen" en signal till hjärnan som jag givetvis hinner stoppa

*Plockar lite härhemma och hittar en av Linns alla övergivna godispåsar och vips tittar ögat ner i påsen för att se om det finns en smarrig bit att smaka på

Ja, listan kan göras hur lång som helst men det sköna i det hela är att jag blivit uppmärksam på alla dessa små frestartillfällen och att jag varje gång lyckats avstyra det där "omedvetna" ätandet

Det är slut på sånt nu, f.r.o.m nu ska jag öva mig på att tänka på vad, varför & när jag stoppar saker i munnen, en stor och inte helt lätt förändring men samtidigt en helt livsavgörande förändring

Jag kan inte förändra det som har varit men vad som händer i framtiden ligger i mina händer och det är jag som styr och om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig känt mig så motiverad och laddad inför någonting som jag gör just nu

Jag känner mig lite som en galopphäst i startboxen

En häst som bara väntar på att få slänga sig ut på banan i full fart så fort startsignalen går

Nu har jag klarat tre dagar av "flytperioden" så nu är det bara elva dagar kvar av första etappen mot mitt nya liv och det är en riktigt underbar känsla som helt klart ger en betydligt härligare känsla än en hård knäckemacka med ost eller en näve chips....

 

Nu har resan börjat...

... på allvar

Ibland svänger det snabbt, för sådär en tio dagar sen fick jag beskedet att det skulle bli aktuellt för mig att opereras i slutet av oktober/början på november

Med viss besvikelse tog jag emot det beskedet men konstaterade att trots att jag hade hoppats på ett tidigare datum så kändes det ändå ok eftersom Linn skulle hinna operera bort sina halsmandlar innan det blev min tur att lägga mig på operationsbordet

Så jag började så smått förbereda mig mentalt och lägga upp en planering inför operationen

I tisdags var jag till VC pga av mina besvär med hjärtat och tillsammans konstaterade vi att även om det var ett tag fram till operationen så var den ändå inom räckhåll och att det nu bara var att gilla läget och anpassa tillvaron efter mitt mående dvs att bara ta det så lugnt som möjligt nu under hösten

När jag kom hem hittade jag ett brev från sjukhuset bland posten, öppnade och insåg att jag fått ett operationsdatum

Vid första anblicken läste jag 28 oktober och hann tänka

- Attans då krockar det ju med Linns operation innan jag sen insåg att det faktiskt stod 28 september

28 September ?

Shit, om två veckor alltså, helt sjukt men också alldeles underbart och det blev verkligen snabba puckar from igår är det "flyt" som gäller

Lågkalorishaker och ett intag av 8-900 kcal/dag

Första dagen av "flytet" gick galant och den andra har börjat i samma bana, jag är sjukt taggad och ser verkligen fram emot "mitt nya liv" med allt vad det innebär

Så nu kör jag, full fart mot framtiden !

Linn ser till...

... att hålla oss igång

Linn var hemma måndag & tisdag eftersom hon var förkyld och rosslade lite i luftrören men på tisdagseftermiddagen var hon så pass ok att vi bestämde att hon skulle gå i skolan på onsdagen

Tisdagkväll är ju = ridlektion och eftersom det stod hopplektion på agendan fanns det ingenting som kunde hålla Linn ifrån ridlektionen

Under em började Linn bli hes men det var inget vi tänkte på speciellt utan vi skämtade mest om att hon hade så ofantligt svårt att vara tyst och spara på rösten

Under ridlektionen kunde jag se att Linn besvärades allt mer av sin hosta och att hon kroknade allteftersom minutrarna gick

Efter ridlektionen skulle vi svänga förbi Ledinge och hämta upp Paul som kom med bussen och i bilen på väg dit klagade Linn över att hon kände sig mycket sämre och att hon hade jätteont i halsen och framme vid Ledinge hoppade Linn ur bilen för att "Få lite luft" i väntan på att Pauls buss skulle komma och sen gick allt väldigt snabbt...

... från den ena sekunden till den andra fick Linn helt plötsligt svårt att andas

Där stod vi i mörkret på en öde parkeringsplats helt solo

Jag sa åt Linn att sätta sig i bilen så att vi kunde åka in till Norrtälje snabbt

Linn satte sig i bilen men kastade sig ut lika fort och vägrade sen sätta sig i bilen igen eftersom hon inte fick någon luft

Linn var likblek i ansiktet och läpparna mörka och i det läget kände jag att det var 112 som gällde

Tjejen som svarade hörde direkt hur Linn "rosslade" intill mig och lugnade mig med

- Jag har skickat en ambulans, dom åker från Norrtälje nu med blåljus

Minutrarna innan ambulansen kom var nog några av de längsta minutrarna i mitt liv

Ambulansen och Paul kom ungefär samtidigt och den var en oerhörd lättnad att slippa vara ensam med Linn

Dom hjälpte snabbt in Linn i ambulansen och den ena av dom började genast "jobba" med Linn

Han som skulle köra frågade om vilken prio han skulle köra efter och fick svaret

-En prio 1 helt klart, med blåljus men utan ljud...

I ambulansen in fick Linn inhalera och hon fick även Betapred och väl inne på KS fick hon snabbt en trippeldos Alvedon mot den höga febern

Efter drygt en och en halv timme var Linns andning normal igen och vi kunde återvända hem igen

Väl hemma igen stupade Linn och Paul i säng och somnade relativt snabbt men jag själv som på något märkligt vis behållit lugnet under hela pärsen fick världens adrenalin skjuts och givetvis triggades en massa minnen och känslor igång från hemresan från Orlando

Linn är fortfarande hemma från skolan, den envisa djupa skrällande hostan vill inte ge med sig men om allt fortsätter åt rätt håll så blir det skolan i morgon för vår älskade lilla skruttunge som med gott mod ser till att vi inte försoffas och slappnar av

Jag har...

... blivit farmor

I går föddes lilla Stina, 3400gr & 49 cm

- ett litet paket av kärlek

Farmor, smakar lite på min nya "titel" och funderar på hur jag allra bäst ska förvalta äran av att få ha blivit Farmor till denna lilla flicka

Hur gör jag får att bli den allra bästa Farmor den här lilla tjejen kan tänka sig ?

Farmor, är det då man liksom får en andra chans att rätta till de där misstagen man begick som mamma ?

Farmor, är det då man plockar russinen ur kakan och bara njuter av allt det där underbara med barn utan att behöva göra grovjobbet ?

Än så länge vet jag inte så mycket om hur det är att vara Farmor

Det enda jag känner till är den där underbara känslan av en stark kärlek

En kärlek som bara infann sig så i samma sekund som jag fick veta att lilla Stina kommit till världen

Farmor, det är nog ett av de finaste orden och jag ska med stolthet och massor av kärlek göra allt jag kan för att den här lilla varelsen ska förstå hur mycket hennes Farmor redan nu älskar henne

Sommaren...

... 2016

Vid en första återblick så känns den helt klart som om den här sommaren med lätthet skulle kunna klassa in på Topplistan "Värsta sommaren ever"

Frågan är bara om jag skulle placera den 1:a eller som en god 2:a tätt efter sommaren 2005 då jag var gravid med Linn och tillbringade drygt två månader på Danderyds sjukhus kastade mellan hopp och förtvivlan i väntan på att det lilla miraklet skulle annonsera sin födelse

Den här sommaren har varit tuff både rent fysiskt och psykiskt

De allra flesta dagarna har varit en enda stor kamp att ta sig igenom, somliga dagar har energin lyst med sin frånvaro och det enda jag längtat efter har varit att få krypa ner under ett täcke och bara sova, sova, sova och förhoppningsvis vakna pigg någon gång långt fram i höst

Under de allra varmaste dagarna var tillvaron en ren plåga men nu när vi haft lite svalare några dagar börjar de allra värsta symptomen så sakteliga lindras och tillvaron kan t.o.m kännas riktigt behaglig emellanåt, i alla fall så länge jag inte får för mig att höja mitt tempo eller att ge mig ut på en rask promenad eller något i den stilen

- vid såna tillfällen blir jag snabbt påmind om att mina lungor & hjärtat inte riktigt samarbetar med resten av kroppen

Även på det personliga planet har det varit en tuff sommar

Helt plötsligt var saker och ting jag tagit för givet inte längre lika självklara

Helt plötsligt var saker och ting inte alls så trygga och självklara som jag naivt trodde

Det s.k livspusslet skakades om rejält och kartongen med alla bitarna tappades och för en kort stund kändes det som jag föll lika fritt som alla pusselbitar på väg ner mot golvet

Det tog en stund innan alla bitarna var ihopsamlade igen och en av de viktigaste bitarna i pusslet var som bortblåst och på villovägar och när den pusselbiten väl  hittades i kaoset bland alla andra bitar krävdes det lite samarbete för att få den på sin rätta plats igen

Jag vill gärna tro att pusselbiten nu ligger tryggt  där den ska ligga men den där känslan av att falla fritt och okontrollerat, att inte riktigt veta vad som händer eller att kunna förutse nästa  steg eller kontrollera det som sker infinner sig ibland och ruskar om mig och släpper in otryggheten igen

Kanske gör den det som en liten påminnelse om att aldrig ta något eller någon för givet/given att inte bara lyssna på vad som sägs utan även på hur det sägs men kanske framför allt att ännu  mer lita på magkänslan när den signalerar att något är fel

Ja sommaren 2016 har varit en tuff resan på många sätt och vis

Ibland har det känts som en sommar jag gärna hade velat slippa uppleva men samtidigt så har sommaren bjudit på många små guldkorn i vardagen

Guldkorn som jag inte skulle vilja vara utan och kanske är det precis så som de slitna gamla klyschorna säger

- Det som inte dödar dig gör dig starkare

- Inget ont som inte har något gott med sig

För även om sommaren har varit tuff och det många gånger känts som om jag varken har kunnat eller velat fortsätta framåt utan helst av allt bara skulle ha velat lägga mig ner och helt enkelt bara ge upp  och strunta i allting så har jag någonstans långt inne i mig hittat en kraft, en styrka och en vilja att ta mig igenom de tuffa prövningarna som den här sommaren har kastats framför mina fötter

En vilja att kämpa mig igenom det tuffa

- inte för omgivningens skull utan enbart för min egen skull, för att jag är betydelsefull och för att jag har ett värde och en plats här i tillvaron

Något som egentligen borde vara helt självklart men som har tagit sina modiga år för mig att komma fram till

Kanske är det så att jag istället för att se sommaren 2016 som en förlorad och jobbig sommar egentligen borde se den här sommaren som ett avstamp mot nya tider

En sommar där pusselbitarna skakades om och tog mig med på en inre resa och när bitarna sen föll på plats visade mig nya vägar att gå och nya mål att nå...

 

Vi är inte...

... riktigt i mål

Men efter fyra månader, div läkarbesök & undersökningar har vi iallafall kommit så långt att Linn äntligen - för andra gången -  är uppsatt för operation av sina "köttbulle stora" halsmandlar
Vi hade ju hoppats och trott att operationen skulle utföras redan i början av juni men narkosläkaren på ÖNH mottagningen i Danderyd ansåg att med tanke på Linns historik med ECMO så borde hon opereas på sjukhus där "alla resurser" finns tillgängliga samt stanna kvar där över natten för observation efter utförd operation så istället för en operationstid då i början på juni blev det ytterligare en remiss till ÖNH på Karolinska sjukhuset i Huddinge
Så nu är det bara att vänta på att det ska bli Linns tur och fram tills dess har hon fått två nya mediciner som förhoppningsvis ska lindra hennes besvär
Att operera bort halsmandlarna är visserligen inget större ingrepp och relativt vanligt men jag kan inte låta bli att tycka att våran tappra lilla tjej redan varit med om tillräckligt mycket i sitt snart elvaåriga liv och att det får lov att vara nog efter det här
Det är dags att hon får lite lugn och ro och helt enkelt bara få vara en frisk liten skruttunge ett tag

Jag har...

... en dröm

Nej förresten, jag har inte bara en dröm

Jag har en, två, tre eller rättare sagt fem drömmar eller om man ska kalla det uppsatta mål

Fem drömmar/mål som jag bestämt mig för att uppfylla

Jag tänker inte avslöja vilka drömmarna/målen är just nu men varteftersom jag når dom så kommer givetvis min omgivning lägga märke till det

Dom här drömmarna har jag burit med mig länge men den rätta viljan och motivationen har aldrig riktigt funnits där

Men nu är det nu eller aldrig som gäller, det är dags att plocka fram den där berömda envisheten och visa för mig själv att vill man så kan man

Det är helt enkelt dags att låta drömmarna bli verklighet

Man saknar inte diskmaskinen förrens...

... den är tillbaka i arbete igen

Som en extra present vaknade jag upp på min födelsedag den 31 mars bara för att upptäcka att vi hade strömavbrott

Efter snabbcheck med grannen insåg jag att det var hos oss felet låg

Upptäckte att säkerhetsbrytare slagit ifrån och efter lite dektektivarbete insåg vi att det var diskmaskinen som var del "felande länken"

Med tanke på att vi just då hade besök av ett gäng småmöss under diskbänken tänkte vi att det nog var en mus som gjort något olämpligt och...

... ja just den dagen hade vi lite "fullt upp" och vi bestämde oss för att dra ut diskmaskinen så fort vi fick tillfälle 

Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader och det där tillfället dök liksom aldrig upp eftersom det alltid kom något annat emellan

Visst har vi saknat diskmaskinen under den här tiden men inte mer än att vi "stått ut"

Men så äntligen blev det semester och tillfället dök upp

Tillsammans drog vi ut diskmaskinen, Paul inspekterade och kunde konstatera att allt såg helt ut men visst fanns det spår efter möss i form av små muspluttar som sopades upp och sen torkades maskinen/väggarna av och lite med andran i halsen stack vi in sladden från diskmaskinen i eluttaget 

- Inget hände

Efter ännu ett djupt andetag startade vi diskmaskinen

- allt fortfarande lungt 

Nu efter att ha kört sådär en fyra maskiner disk kan jag inte annat än att skratta lite åt att vi är så extremt sega med att få tummen ur och fixa saker men å andra sidan är det ingen större skada skedd

Det är helt enkelt bara att konstatera att den här familjen kanske  prioriterar vår tid tillsammans lite annorlunda än vad många andra gör och att vi nog trivs rätt bra med det

Nej jag tänker ...

... inte skämmas

Skämmas borde den göra som valde att anonymt skriva ett brev och ventilera sina åsikter

KUNGSÄNGEN 4-6-2016

HELEN!

JAG HAR LÄST DIN BLOGG.

NU FÅR DU SLUTA UPP MED DIN SJÄLVÖMKAN OCH ALLA LÖGNER

DET DU ÄR, ÄR ATT DU ÄR LAT OCH SPELAR SJUK FÖR ATT DU INTE VILL JOBBA.

HUR KAN DU SKITA NER DINA UNDERBARA FÖRÄLDRAR PÅ DET VISET

JAG VET HUR MYCKT DOM HAR HJÄLPT DIG VID DIN SKILSMÄSSA.

DU BORDE SKÄMMAS.

ISTÄLLER FÖR ATT VARA TACKSAM, SÅ SKITAR DU NER FOLK. HUR LÅNGT TÄNKER DU SJUNKA

SKÄMS

Egentligen är det hela så fånigt att jag bara borde rycka på axlarna och bara le åt en person som uppenbarligen inte är modig nog att stå för sina åsikter utan väljer att anonymt skriva ett brev istället för att vara rakryggad nog att ta diskussionen med mig personligen

Jag vet inte riktigt vad det är jag ska skämmas över eller vad det är för lögner jag har skrivit

Hur kan mina tankar, upplevelser och det jag känner vara lögner och varför skulle jag skämmas över mina känslor ?

Varför skulle jag skämmas över att jag gång efter gång sträckt ut en hand och velat försonats men min utsträckta hand har inte tagits emot ?

Varför skulle jag skämmas över att löften om sanning och att vara ärliga mot varandra enbart genererat i ytterligare prat bakom ryggen ?

Varför skulle jag skämmas över att mina föräldrar så tydligt visat att dom inte vill vara en del av mitt liv ?

Lat ? Spela sjuk ?

För att vara lat & arbetsskygg känner jag mig rätt duktig som lyckats manipulera röntgenplåtar med förstorat hjärta och lungor som mist sin elasticitet och att dessutom ha förmågan att kunna påverka mina blodprover så att de påvisar hjärtsvikt

Att många dessutom anser att "Krisreaktion", "Utbrändhet" eller vad man nu kallar det bara är buffel & båg är ingen större nyhet men det påvisar bara hur okunnig och full av fördomar man är men kanske framför allt är det nog det gamla talesättet som styr

- Genom sig själv dömer man andra 

Nej, jag skäms inte och jag tänker aldrig skämmas över mina tankar och känslor

Numera är jag ärlig, framför allt mot mig själv och det innebär att jag har slutat "täcka upp"

Vi är vuxna människor, vi väljer alla våra handlingar och någonstans måste man  vara beredd att ta konsekvenserna av de val vi gör

Och hur det än är så är jag inte ensam om det jag känner och upplever, vi är fler som känner likadant och det finns många som ställer sig samma fråga

- Hur kan era föräldrar välja bort sina underbara barn ?

Så du anonyma brevskrivare

- Nej, jag tänker inte skämmas över mina tankar och känslor

Jag är stolt över den jag är och det jag känner

Jag är stolt över att jag rakryggad kan gå vidare

Jag är glad över att vi systrar lyckats slå undan de kilar som slagits in mellan oss och att vi hittat tillbaka till varandra

Att vi tillsammans med våra familjer hittat en gemenskap och kärlek där vi umgås tillsammans, där vi ser varandra och pratar med varandra istället för om varandra precis som det borde vara i en familj

Så, nej jag tänker inte skämmas över att jag har valt kärlek framför brutna löften, oärlighet och intriger

Är det någon som borde skämmas så är det DU som inte är modig nog att våga stå för det du tycker och tänker utan väljer att skriva ett anonymt brev och att du är så fördömande trots att du egentligen inte vet någonting

Det är om natten...

... man ska sova

Men det är om natten alla tankarna kommer

Det är då som alla frågor utan svar irrar runt i hjärnan

Det är då alla ord och handlingar analyseras in i minsta detalj

Det är då alla ännu oställda och obesvarade frågor hittar sina egna svar

Det är om natten jag ställer frågor till mig själv

Frågor jag kanske inte vill ha svar på

Frågor till mig själv som jag kanske får helt oväntade svar på

Det är om natten mina tankar vandrar iväg i nya banor

Det är om natten alla tankar åker berg & dalbana

Det är om natten jag önskar att jag någon gång fick höra de orden jag allra helst vill höra

Att jag fick det svaret jag längtar allra mest efter att få

Det är om natten jag önskar att allt kunde bli som förr igen 

Att lugnet, stillheten och tryggheten hittade tillbaka igen

Det är om natten jag så smått inser att den bilden jag en gång hade av framtiden numera inte är så självklar länge

Det är om natten jag inser att allt aldrig någonsin kommer att bli som förr igen och att framtiden ligger som ett oskrivet bland

Det är om natten allt det där självklara inte längre är så självklart

Det är om natten jag inser att min framtid ligger i mina händer och inte i någon annans...

Så var det...

... det här med semester

Vad ska ni göra på semestern i år ?

En rätt vanlig fråga den här tiden på året

I år har jag inget bra svar på den frågan och enligt många så har jag ju redan haft semester typ hela senaste året eller något sånt

För sjukskriven och semester är väl egentligen samma sak 

- man är ju ledig och bara latar sig

Halvvägs in i första semesterveckan kan jag konstatera att det enda som finns på agendan och är planerat än så länge är ett läkarbesök och ett hjärtultraljud min del och för Linns del är två läkarbesök inplanerade i övrigt försöker jag just nu bara ta dagen som den kommer

Det enda jag egentligen vill är att få sova, sova, sova

Helt enkelt bara få vara ifred, att slippa bli ifrågasatt hela tiden,

slippa att få höra talas om allt jag borde göra och att jag måste göra si eller så

Jag är så innerligt trött på att behöva förklara att jag för tillfället faktskt inte orkar mer än att just bara finnas till

Trött på den där känslan att varje steg och varje rörelse är som att ta sig igenom ett maratonlopp där hjärta & lungor vägrar att samarbeta med resten av kroppen

Trött på att ha glömt bort känslan hur det känns att vakna pigg & utvilad sylld av energi att ta sig an dagen som ligger framför

Trött på alla som vet vad som är bäst för just mig

Jag vet att det bara är ren och skär omtanke men tro mig

Den resa jag har gjort under de senaste åren har lärt mig massor, speciellt om mig själv och numera har jag bra koll på vad som är bra för mig och vad som inte är bra för mig

Jag har lärt mig att lyssna till mig själv och mina behov

Mitt behov just nu är att bara få vara, att få ta allt i den takt jag själv orkar med

Mitt behov just nu är vila, att få göra saker och ting i min takt, på mitt vis

Just nu behöver jag få tid att bara vara

Tid att låta min kropp sakta läka och återhämta sig

Tid att hitta ett sätt att leva som fugerar för just mig och min familj utan att känna pressen att finnas till hands för alla och göra vad andra anser vara bäst för mig...

Ett nytt steg...

... i livet

Efter att ha varit på promenad med Picasso kom Linn inspringande och ropade

- Jag ska bara hämta min cykelhjälm...

Under promenaden hade hon stött ihop med tre klasskamrater som hon nu skulle "hänga med"

Kvar stod jag som knappt hann fatta vad som hände innan gänget redan försvunnit iväg på sina cyklar

Bor man som vi ute på "vischan" och bästa kompisarna en bit ifrån är det inte så ofta det inträffar att det spontant dyker upp kompisar i området som vill leka

Klasskomisarna försvann i ett fnitter och mitt

- Var försiktiga...

ekade tomt i den varma sommarluften

En stund senare återvände Linn hem för att hämta badkläder, poolbad hemma hos ena kompisen stod på schemat 

Linn som tidigare under dagen varit rätt rastlöst och upprepade gånger suckat om att allt var så tråkigt och att det inte fanns något att göra strålade plötsligt ikapp med solen

Våran "lilla Linn" som plötsligt upptäckt att världen trots allt inte är så otroligt stor och att ett gäng glada klasskompisar att fördriva tiden med fanns inom cykelavstånd

Nu gäller det bara att mamma och pappa också hänger med i svängarna och inser att liten börjar bli stor...

I dag är det...

... en trött dag

En sån där dag då jag önskar att jag befann mig alldeles ensam ute på en öde ö

Bara jag, solen & vågornas klouckande mot stranden 

Men framförallt att det bara var jag och en varm skön säng

En säng där jag kunde få krypa ner och sova, sova, sova

utan tider att passa, utan krav att leva upp till

Bara få finnas till här & nu och låta kroppen vila sig frisk...

Så var det ...

... det här med att gå vidare

Det är möjligt att jag är känslig, att jag kanske läser in för mycket och överdriver min reaktion men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra varför man väljer att uppmärksamma en dag som för länge sedan mist sin betydelse

Visst händer det att även jag tänker tillbaka på det som varit men det stannar just vid tanken eftersom jag en gång gjorde ett val att gå vidare 

Det skulle liksom aldrig falla mig in att öppet påminna och uppmärsamma en dag/händelse som inte längre är en del av mitt liv

Det är möjligt att jag övertolkar men i mina ögon blir det enbart ett desperat försök att "pinka revir" och påminna omgivningen om ens existens och det som en gång var

En önskan om att inte bli bortglömd...

Jag borde inte bry mig men jag gör det och kanske gör jag det för att det är ett känsligt och jobbigt ämne där jag fortfarande känner att jag inte har kontroll

Ett ämne som är som ett svart hål med tusen frågor som aldrig blir besvarade

Kanske reagerar jag som jag gör just för att jag är kvinna och är väl medveten om hur vi  kvinnor ibland väljer att  med oskyldig min "spela spel" och vara långt mer beräknande och sluga än vad någon  man någonsin kommer att inse...

Så var det...

... det här med kärlek

Kärlek, egentligen är det så enkelt

- kärlek är det enda som växer ju mer du slösar med den

Ger du äkta kärlek tar den aldrig slut, det är en brunn som ständigt fylls på

Men det är när du börjar göra avsteg från det äkta, det kravlösa som problemen uppstår, då förvandlas kärleken till något helt annat som till slut bara blir en enda smutsig sörja ingen vill befatta sig med

Jag har gjort så många försök

Jag har så många gånger sträckt ut en hand och varit ärlig i min vilja att hitta tillbaka till den sanna kärleken mellan mig och mina  föräldrar men viljan att försonas har varit kantad med ohållbara och enkelriktade krav och den ärlighet som utlovats har ganska snabbt visat sig vara långt ifrån ett ärligt försök utan bara en fortsatt väg längs smutskastning och prat bakom ryggen

Jag har i så många år tigit och låtit deras sanning och version varit den allrådande sanningen men redan tidigare i år bestämde jag mig för att inte vara tyst längre

Jag har ett värde, ett värde mina föräldrar av någon outgrundlig anledning väljer att inte se och även ta avstånd ifrån

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör ont, för ont gör det och ett tomrum kommer alltid att finnas i mitt hjärta

En del av mig fattas, eller rättare sagt en del av det som har varit jag fattas

Ibland känns det som om stora delar av mitt liv bara varit en teater och ett spel för gallerierna och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag deltagit i spelet just för att jag då inte visste bättre och helt enkelt bara såg till mitt eget bästa just där och då

Samtidigt som det är tufft, ledsamt och oerhört sorgset så har brytningen även om det kan låta konstigt - fört med sig så mycket gott

- Jag har hittat tillbaka till mina systrar igen

De ord och det prat som till viss del fördes bakom ryggen och slog in kilar mellan oss är numera borta, istället för att låta någon annans ord styra och påverka vår relation pratar vi numera med varandra

Vi delar glädje, sorg, vardag, fest  lätt & tungt

- kort sagt vi delar kärleken till varandra

Jag har även så smått hittat tillbaka till syskonbarn och deras familjer, viktiga pusselbitar som under några år fattats mitt sk livspussel och som definitivt fört med sig ny kärlek och energi i mitt liv

Men kärlek gör ibland ont 

När man hör sina föräldrar tala sig varma om kärlek och man vet att man inte finns med i den kärleken, den känslan som uppstår då kan få ens hjärta att frysa till is

Men den känslan är ingenting jämfört med den känslan som infinner sig när ens blott tioåriga dotter i bilen på vägen hem efter en bröllopsfest lite sorgset konstaterar

- Morfar sa hej till mig men det gjorde inte mormor...

Just då slets mitt hjärta ut ur min kropp för en hundradels sekund och tigrinnan inom mig vaknade

- sårar man mina barn sårar man indirekt mig

 Hur man som mormor kan välja att behandla sitt  barnbarn på det sättet är och kommer att förbli en gåta för mig

Det finns inget som helst försvar, det finns ingen förlåtelse

Linn är ett barn - min mors barnbarn

Att välja att genom min dotter "straffa mig" är det lägsta någon människa någonsin gjort mot mig

Linn är en underbar liten tjej med ett stort varmt hjärta som inte förtjänar att bli straffad bara för att mina färäldrar av olika anledninga valt bort mig ur deras liv

Just där och då förlorade jag all den respekt jag någonsin haft för min mamma och därmed även den sista lilla, lilla, lilla biten av vilja och hopp om att en gång kunna mötas och försonas igen

Det har av många anledningar varit ett tungt dygn och det är många, många tankar som farit runt i huvudet

Så många frågor som aldrig kommer att få svar eller rättare sagt så många frågor jag inte är intresserad av att få svar på längre

Svaren spelar ingen roll, allt hopp är ute för hur det än är så är det inte min förlust

Förlusten är deras, dom har själva valt bort mig

Dom har valt att fortsätta spela sitt spel, ett spel som inte intresserar mig eftersom det bara finns förlorare i det spelet...

... jag har valt att gå vidare på livets stig

En stig som ibland slingrar sig och bjuder på oväntade upplevelser

Upplevelser som blir så oerhört mycket underbarare om man vågar låta kärleken flöda villkorslöst