Ett steg fram...

... och två tillbaka

Eller kanske två steg fram och ett tillbaka är en mer med sanningen överensstämmande tanke

Hur det är är så lyckas alltid de där stegen tillbaka komma när jag som minst behöver det

I ett läge där jag redan känner hur stressen och pressen pulsera under ytan

I ett läge där jag inte har tid med tankar som snurrar åt alla håll och kanter

I ett läge där jag bara vill ha lugn, ro

I ett läge där jag bara vill få känna trygghet

Skuggorna från det som hänt kommer alltid att finnas där,

Det vore naivt att tro att de bara kan suddas ut med en axelryckning

Skuggorna kommer aldrig att suddas ut men för var dag som går blir dom förhoppningsvis svagare och svagare för att slutligen bara vara ett knappt synbart dis

Men dagar som idag

Dagar då det känns som ett kliv tillbaka då växer skuggorna och stjäl både tid, energi och koncentration

Det är dagar som idag jag behöver extra omtanke, visad  förståelse för mina känslor, det gör ont och det måste få göra ont

Om det inte gjorde ont, om jag bara kunde skaka av mig skuggorna skulle det ju betyda att jag inte brydde mig, att jag inte kände något,  att det som hänt inte spelat någon roll

Men jag bryr mig, jag har massor av känslor så det spelar en stor roll

Det är dagar som i dag jag behöver få känna att det är ok att jag är ledsen, att det är okey att jag inte ler hela tiden men mest av allt behöver jag få känna lite extra kärlek och omtanke, 

först då kanske jag kan ta ett steg framåt igen...