Tacksam över mitt ...

... nya liv

På jobbet idag tog vi en promenad med ett gäng barn

Vi vandrade runt i Observatorieparken och tittade på "vattenfallet", klättrade lite, lekte och hade sådär mysigt man bara kan ha tillsammans med ett gäng barn i tre års åldern en solig och varm dag i maj

Plötsligt sa ett av barnen

- Kolla mina nya springskor, dom är snabba

Efter en snabb blick på mina skor konstaterade han

- Dom ser snabba ut... Ska vi tävla ?

Ja, varför inte liksom ?

Det blev några vändor fram och tillbaka och varefter vi sprang hängde flera av barnen på vår lilla tävling och efter ett tag slog det mig

- Wow, här springer jag och är inte ens andfådd!

För ett och ett halvt år sedan hade det varit en omöjlighet

Vid den tiden hade jag inte ens funderat över att springa ens en meter

och hade jag gjort det hade jag förmodligen inte hunnit ta mer än några steg innan jag hade varit tvungen att stanna och kippa efter andan

Ibland när jag klättrar med barnen i klätterställningen eller åker rutschkana med dom kan jag känna en sån oerhörd glädje över att jag numera kan och orkar hänga göra något så självklart och underbart som att delta aktivt i deras lekar

Dagens andra aha-upplevelse kom när jag promenerade hem från bussen nu efter jobbet

Vår bil har befunnit sig på verkstan i åtta dagar och prognosen säger att den blir kvar där drygt tio dagar till

Det är inte så mycket mer att göra än att gilla läget och även om livet på landet blir lite mer besvärligt utan bil så funkar det trots allt även om det innebär en del planering och en hel del promenerande

Numera är det ingen big deal att ta en promenad, tvärtom det är rätt skönt men för sådär ett och ett halvt år sedan så var det där med promenader allt annat än skönt och behagligt

För ett och ett halvt år sedan hade det varit betydligt jobbigare att bo som vi gör utan bil, promenaden från bussen idag som tog exat 8 minuter och 27 sekunder hade vid den tiden garanterat tagit runt tjugofem-trettio minuter och då med en massa pauser för att hämta andan

Ett och ett halvt år...

... och lite drygt minus 60 kg!

Same same but different

Halva jag är borta men ändå inte

Jag är så mycket mer "Helen" nu än jag någonsin har varit

De senaste åren har varit tuffa

Det är mycket som har hänt och det finns händelser jag mer än gärna hade avstått ifrån att uppleva och erfarenheter jag absolut hade klarat mig utan att bära med mig i bagaget men det som har hänt har hänt och på något sätt har alla motgångar stärkt mig och format mig till den jag är idag och jag kan för första gången i mitt liv lägga handen på hjärtat och säga

- Du är bra Helen, du duger precis som du är!