Att bli...

… hel igen

Nu är det snart ett år sen mitt hjärta gick sönder

Jag skulle ljuga om jag sa att jag blivit hel,

Något som en gång gått sönder och slagits i bitar kan aldrig bli helt igen

Men något som gått sönder behöver inte kastas bort,

man kan ta sig tid att laga det som är trasigt

 Man kan sammanfoga bitarna igen, förstärka det som blivit svagt

Det är snart ett år sedan,

ett år som stundtals varit grymt tufft

Det har funnits dagar då jag gråtit,

Dagar då jag velat sopa upp alla skärvor, slänga dom i soptunnan och bara lämna allt och gå

Det har funnits dagar av skratt,

närhet

Dagar då det varit så glasklart varför jag har fortsatt att kämpa

Det är snart ett år sedan och livet är fortfarande en känslomässig berg & dalbana men dom djupa dalarna är numera betydligt färre

Visst händer det att jag trillar ner i de där djupa mörka dalarna igen lite då och då men numera går det betydligt snabbare att ta sig upp därifrån

Visst kommer det tankar av tvivel och oro men dom tankarna gror inte längre lika djupt in och etsar sig fast och får sitt grepp om mig

Visst finns det stunder då allt sköljer över mig och jag känner att jag bara vill sätta mig och gråta

Det är snart ett år sedan och äntligen känner jag glädje igen

Äntligen kan jag slappna av och låta glädjen bubbla runt i kroppen

Ja under dom senaste dagarna har jag t.o.m kommit på mig själv med att gå runt och le

Ja, jag har till och med tagit ett litet danssteg av lycka när ingen sett

Det är snart ett år sedan och äntligen vågar jag tro att vi kämpat oss igenom det här tillsammans,

att vi varsamt har lagat det som gick sönder och på något sätt byggt något nytt,

något mer hållbart

Det är snart ett år sedan och jag är glad över att vara där jag är idag tillsammans med dig

  

Ont...

... det gör ont

Mitt knä och jag har inte varit riktigt överens under den senaste tiden eller om man ska vara riktigt ärlig så är det väldigt länge sen vi hade en bra relation med varandra mitt knä och jag

Jag har ju haft viljan och lusten att röra på mig, springa, gå på Mi Fiesta eller helt enkelt bara ta långa promenader men mitt knä har på olika sätt talat om för mig att det helst vill ta det lungt och i ärlighetens namn så har jag varit rätt dålig på att lyssna på budskapet mitt knä har förmedlat

Jag har helt enkelt bara kört på med en dåres envishet och i takt med envishetens intensitet så har knäts protester ökat och till slut hamnade jag i ett läge där knät protesterade typ dygnet runt och lagom till höstlovet och vår visit nere på västkusten var vår relation så smärtsam att mitt knä störde mig även om natten och där någonstans insåg jag att jag var besegrad och att det enda nog var att ta det lilla lugna ett tag så joggningen och Mi Fiestan fick vila lite

Med betoning på lite, 

två veckors vila från både Mi fiesta och från intensiva promenader med inslag av löpning

Mitt knä tackade med att iallafall sluta störa mig om nätterna men så blev det då tisdag igen och förra veckan tog jag mig ( äntligen ) iväg till Mi Fiestan,

hade en helt underbar timme och njöt som bara den men redan på väg ut till bilen kände jag att vår relation började svaja betänkligt igen så den planerade uppstarten av löpningen fick helt enkelt läggas på is till förmån för vila

I dag kom jag helt plötsligt på

- Jag har inte haft ont i knät på två dagar!!!

*yippey*

Så när Linn ikväll ville ha sällskap under ridturen hängde jag mer än gärna på och började så smått planera för att öka på promenadtakten så fort vi kom till elljusspåret

Det var bara det att vi liksom inte riktigt hann fram dit innan det sket sig igen

Någonstans där i mörkret på väg till spåret hände det som inte fick hända

- Smal stig, lite brant nerförsbacke, små rötter lite här och var på stigen & en hund som absolut skulle gå så nära det bara gick att gå, ja helst mellan fötterna på mig och vips så hade jag snubblat till och i samma sekund som jag snubblade kände jag

"Hoppsan"

Här hände det något med knät men den där lilla envisheten som fått vila ett tag letade sig fram och manade på

"Har du bestämt dig för en promenad så har du, det är ingen fara...."

Ja, nu sitter jag här en och en halv timme senare och känner jag att jag och mitt knä har en hel del att jobba med i vår relation

På något sätt har vår relation hamnat i ett alltmer smärtsamt läge, 

nu är det inte bara baksidan av knät som gör ont utan nu har smärtan spridit sig och involverar även insidan av låret och baksidan av underbenet och där på baksidan av knät där det tidigare kändes som att en kniv som stuckits in har någon nu stuckit in ytterligare en eller kanske t.o.m två knivar som vederbörande  dessutom vrider runt om och om igen och jag inser att den där träningsappen som jag så optimistiskt startade om idag får jag helt enkelt sätta på paus ett tag till och därmed förhoppningsvis få vår relation såpass smärtfri att vi kan vara med på MiFiestan nästa vecka

Det är den...

… tiden på året nu

Den tiden då minnena gör sig påminda,

minnen som jag helst skulle vilja glömma

Minnen som påminner om det som försiggick bakom min rygg,

minnen som såhär efteråt förklarar så mycket av det jag då inte förstod

Minnen som påminner och gör ont

Det är den tiden på året nu,

den tiden då minnena dyker upp och kramar om mitt hjärta med en järnklo

Minnen som får pusselbitarna att falla på plats,

minnen som får mig att förstå saker jag inte förstod då

Minnen som påminner om hur något jag längtat efter och sett framemot så mycket inte alls blev den upplevelse jag hade trott och hoppats på att den skulle bli men just där och då kunde jag liksom inte förstå varför

Nu vet jag varför och därför blir minnena en smärtsam påminnelse om hur mycket den tiden förstörde för mig, för oss som familj

Egentligen vet jag inte vad som gör mest ont

Minnena av det som hände eller vetskapen av att den där människan fanns med i vårt liv och utan min vetskap var med på vår resa och med sin existens förstörde och påverkade det vi upplevde tillsammans och därmed även bidrog till att den resan inte blev den resan jag hade hoppats på, längtat efter och sett framemot

Det är den tiden på året nu,

den tiden då minnena poppar upp  och slår mig som ett hammarslag i huvudet och hjärtat lindas in i taggtråd och river upp alla sår som så smått hade börjat läka

Det är den tiden på året nu och det är bara att inse att det är något jag måste ta mig igenom

Det är bara att inse att jag måste låta det göra ont,

jag måste få bearbeta allt det som hände på mitt sätt

Jag måste ta mig igenom hösten, ta mig igenom julen och ut på andra sidan för hur det än är, hur ont det än gör, hur tufft det än är, hur hopplöst det än känns och  även om jag ibland undrar varför jag kämpar och utsätter mig för smärtan så vet jag någonstans långt därinne att i slutänden är det värt smärtan och allt det jobbiga eftersom det i slutänden är jag som har förlorat minst och vunnit mest

Inget ont som inte har något gott med sig, även jag kanske förlorade några matcher så är det jag som tack vare min kamp, min kämpaglöd och styrka nu leder tabellen och även om det kanske låter konstigt så har den här kampen gjort både mig och vår kärlek starkare

Det är den tiden på året då minnena gör sig påminda och gör ont men det är också den tiden på året som påminner mig om vad jag har tagit mig igenom, vilken styrka jag har men framför allt påminner mig om att aldrig ge upp, att aldrig sluta kämpa för det man tror på...