Jag och min...

… morgonrunda

Under våren kom det sk livet emellan och mina små gå/löprundor kom av sig så en av mina föresatser inför den här semestern var att jag skulle göra ett försök att komma igång igen

Eller nej, jag skulle inte göra ett försök 

- Jag skulle komma igång

Under den första semesterveckan slog livet till igen och allt stannade upp men när semester vecka nr 2 infann sig fanns längre inga om eller men, 

det var bara att köra igång

Jag bestämde mig för att ta det lilla lugna,

att inleda varje morgon med en runda med  rask promenad/korta sträckor av löpning

1.5 km kan ju tyckas vara lite larvigt och egentligen ingen större ide att ge sig ut på men för mig kändes det som en lagom start om inte annat för att kunna argumentera med mig själv när latmasken satte in, jag menar ca 15min/dag är liksom inget att bråka om

- Det är bara att gör det

Och jag har gjort det nu i tretton dagar med undantag för förra söndagen då jag tog en "vilodag"

Jag skulle ju ljuga om jag skrev att jag varje morgon studsar upp ur sängen och tänker

- Yippey, ännu en morgon, ännu en morgonrunda

Det är nog lite så att det fortfarande känna lite halvmotigt varje morgon men på något sätt lyckas jag vinna över latmasken och komma iväg

Vissa mornar flyter det på ok, andra mornar känns det som att springa i motvind eller som i morse dvs som att jobba mot en betongvägg

Men känslan efteråt är alltid densamma

- Trött, svettig men nöjd

Och även om det är motigt så går det långsamt framåt,

för varje morgon orkar jag springa allt längre sträckor och häromdagen bestämde jag mig för att utöka morgonrundan till 2.5km dvs samma sträcka som Sickla Gruvlopp som går av stapeln i september och ett av mina mål är att dessa morgonrundor ska leda mig till att kunna springa det loppet dvs springa 2.5km

Jag vet, det låter löjligt lite och är förmodligen a piece of cake för det allra flesta precis som att min morgonrunda är löjligt kort och även utför på en rätt långsam tid men när det kommer till löpning  är liksom ingen ide för mig att jämföra mig med "alla andra" utan jag har bara mig själv att jämföra mig med

För tre år sen fanns det inte ens på kartan att jag skulle gå en raskpromenad,

för tre år sedan kunde jag knappt gå hundra meter utan att stanna och hämta andan

För tre år sen...

… nu är jag här

Jag har mina små mål som jag jobbat mot i långsam takt

* Att gå/springa en km under nio minuter, det har hänt att jag har gjort det vid några få tillfällen men oftast landar jag på någonstans mellan nio - tio minuter

* Att ta mig igenom Tjejmilen den 31 augusti, jag hade en liten förhoppning om att kunna slå min tid från förra året men med tanke på mitt knä och bristen på träning så siktar jag in mig på att ta mig runt helt enkelt

* Att genomföra Sickla gruvlopp - springandes, jag har ingen tanke på att springa speciellt fort utan att just kanske kunna springa 2.5km utan att behöva pausa och promenera emellanåt

Som sagt, små, små mål och efter mina förutsättningar och någonstans mitt bland mina små mål har jag även en förhoppning om att det någon gång ska börja kännas roligt, att det inte ska vara sånt motstånd varenda morgon men å andra sidan är det kanske det där motståndet jag behöver för att jag ska komma iväg

Kanske är det så att jag måste ta en diskussion med latmasken varje morgon för att locka fram tävlingsmänniskan i mig 

Eller nej, jag är ju ingen tävlingsmänniska, jag tycker ju bara om att slå mina egna rekord....